Begränsningen med ett sekulärt samhälle

Integrationsminister Erik Ullenhag tycks vilja initiera ett samtal om religionens roll i samhället. Detta är välkommet inte minst utifrån hans ansvarområde där Sverige som ett av världens mest sekulära länder tar emot invandrare från länder där religionen har en mycket stor betydelse (jag har tidigare bloggat om att religionen är en nyckel i integrationen).

- Vi har fått allt större grupper av människor, som dels invandrat och dels fötts och vuxit upp i Sverige, som är mer troende. Där behöver vi ha ett större samtal och diskussion om vad som är religionens gränser. Detta gäller både muslimska och kristna grupper, säger Erik Ullenhag som understryker att detta inte handlar om någon inskränkning i religionsfriheten.

Han säger sig vilja värna den svenska religionsfriheten, vilket är bra. Det är viktigt att påpeka politiken gränser i sammanhanget. Staten ska inte leka teologisk domare och avgöra vad som är rätt eller fel tro, utan ge utrymme åt församlingar och samfund att själva avgöra i trosfrågor.

Men samtidigt vill Ullenhag värna det sekulära samhället. Och det är här det blir fel.

Staten kan vara sekulär men samhället är något mycket större. Det är bara delar av samhället som staten har makt över. I resten av samhället finns alla andra gemenskaper i form av familjer, föreningar och församlingar, där finns hela företagsvärlden och där finns viktiga kunskaps- och kulturinstitutioner. Det skulle vara mycket märkligt om staten inför ett påbud om att det civila samhället ska vara sekulärt.

I svenskan råder det dessutom en språkförbistring kring begreppet ”sekulär”. Antingen menar man neutral i trosfrågor eller ateistisk och humanistisk trosuppfattning. Ordet har helt enkelt båda dessa motsägelsefulla betydelser.

Någon helt neutral stat finns förstås inte, varje stat måste agera utifrån ett stort antal värderingar. Men en stat kan fortfarande välja att vara neutral i trosfrågor och inte förorda eller ge privilegier till en viss religion eller livsåskådning.

Den europeiska historien med en förening mellan kyrka och stat var aldrig en god idé. Det vi egentligen bör tala om är en stat som är neutral i trosfrågor och ett samhälle som bejakar religion. Om vi har ett samhälle som bejakar religion, kan vi också bejaka den invandrare som fäster stor vikt vid religionen.

Hittills har Sverige varit känt för ett mycket lågt religiöst engagemang. Då får man fråga sig hur mycket religiösa människor egentligen har känt sig hemma?


Jacob Rudolfsson
Sanordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist