En elegi för människovärdet

Det är få människor i vår kultur som tar avstånd från människovärdet. Snarare är det så att de allra flesta tar det för givet. Vi har till och med en hel myndighet, Forum för levande historia, som arbetar med frågor om människovärde och mänskliga rättigheter. Trots detta befinner sig människovärdet i fritt fall sedan flera decennier. Lika lätt som vi har att förfasa oss över historiens brott, lika lätt tycks vi ha för att blunda för det onda som sker i vår egen tid.

Människovärdesprincipen säger att alla människor har ett absolut och oantastligt värde i sig, just för att de är människor. Detta oavsett vilka de är och vad de har för egenskaper i övrigt. Det är alltså irrelevant vad man har för begåvning, ålder, handikapp, etnicitet, kön eller vad som helst annat. Högtidliga deklarationer om mänskliga rättigheter till trots, är detta någonting som vi har långt kvar att leva upp till i Sverige.

Det är framför allt två områden som vittnar om hur illa ställt det är med respekten för människovärdet i vår tid. Det handlar om livets början och livets slut. Vi har mellan 30 000 och 40 000 aborter som utförs i Sverige. Varje år. Det är omkring 25% av alla kända graviditeter årligen som slutar i abort. På senare tid har det dessutom höjts allt högre röster för "rätten" till dödshjälp. Människor som är sjuka, handikappade, döende, gamla eller lidande ska ha möjlighet att få hjälp med att aktivt avsluta sina liv, menar dödshjälpsförespråkarna.

Sedan jag blev kristen har jag kommit att engagera mig alltmer i frågor som rör just människovärdet. En sak jag har kommit till insikt om, är hur intimt sammankopplad frågan om människovärdet i livets början är med hur vi ser på samma människovärde i livets slut. Vi har en abortlagstiftning och allmän opinion som menar att människovärdet är någonting som gradvis utvecklas i takt med att den ofödda människan växer till. Som en direkt konsekvens av det synsättet, får vi fram föreställningen om att människovärdet också gradvis avvecklas i takt med att vi blir sjuka, gamla och skröpliga.

Vad vi ser är en elitistisk tendens i samhället som alltmer villkorar människors rätt till liv. Idealet är en stark, frisk, lycklig och allmännyttig person. Ju längre du rör dig från detta, desto mer ifrågasatt blir din rätt till liv. Det är en smygande och farlig avveckling av människovärdesprincipen som pågår.

Detta är någonting som utgör ett potentiellt och farligt hot mot allas våra liv. För vad händer när läkaren som tidigare har lovat att stå i livets tjänst, plötsligt också ska agera bödel åt den vars liv inte längre anses vara värt att leva? Hur ska den som är sjuk, gammal eller handikappad kunna vara säker på att vården hjälper denne att leva ett så värdigt och humant liv som möjligt? Hur rädd ska den som råkar ut för en allvarlig olycka och hamnar i koma, vara för att de anhöriga tillsammans med läkare bestämmer att det är enklare för alla inblandade att helt enkelt beröva denne livet? Om en suicidal person söker hjälp, kan vi längre vara säkra på att denne får all hjälp som går att uppbringa för att hitta tillbaka till livet? Och vad händer när denna dödskultur möter politikernas sparkrav inom vården?

Det är allas vår skyldighet att stå upp emot denna dödens kultur. I synnerhet vi kristna har ett uppdrag att visa på livets väg i stället, där varje människa får sitt gudomligt erkända och oändliga värde upprättat och bevarat. Alldeles oavsett hur nyttiga eller lönsamma vi är för vår omgivning.

Nasrin Sjögren,
Människorättsaktivist och samhällsdebattör