I vintras läste jag om den mycket läsvärda biografin ”Grå är hoppets färg”. Den är skriven av Irina Ratusjinskaja på 1980-talet. Hon satt då i ett av Sovjetunionens otaliga koncentrationsläger. Hon var poet och varmt troende och därmed ”livsfarlig” för Sovjetunionens hälsa.
Irina skriver att Auschwitz och andra nazistiska koncentrationsläger hade gjorts om till museer, medan sovjetregimen fortsatte i många årtionden att skicka folk till sina koncentrationsläger i gulagarkipelagen. I den så kallade politiska zonen där Irina satt fängslad var flera av kvinnorna dömda för sin religiösa övertygelse.
Sovjetunionen och andra kommunistiska diktaturer hade skrivit under Helsingforsdeklarationen som garanterade religionsfrihet. Men medan kommunistiska företrädare åkte på internationella konferenser och ljög friskt om de egna ländernas förträfflighet och klagade på västliga demokratiers hemskhet, så frös, svalt och torterades Irina och miljontals andra i sovjetiska koncentrationsläger.
För oss som levde under det kalla krigets dagar - och som inte svalde vänsterns propaganda – lever minnet av de många kristna hjältar som led för sin tros skull. Visserligen hade kommunistländerna grundlagsskyddad religionsfrihet men andra lagar och förordningar motsade detta. De i väst som uppmärksammade förföljelsen av troende fick ofta utstå spe och förakt. I många fall ignorerades förföljelsen av kristna av media, politiker och i internationella fora.
Kalla kriget är över men förföljelsen av troende fortsätter. Idag – år 2010 – lever 70 procent av världens befolkning (cirka 4,7 miljarder människor) i länder där man trakasseras, diskrimineras och förföljs för sin tro. Det är värst i muslimska och post-kommunistiska länder.
Därför måste vi påminnas om vad påven Benediktus säger: Uppgiften att kämpa för religionsfrihet upphör aldrig.
Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar