Diktaturer faller alltid för eller senare. Arabvärlden består av hel- och halvdiktaturer, där islam är en uttalad grund i grundlagar.
Längtan efter frihet och mänsklig värdighet finns hos alla människor, oavsett ras, religion eller kön. Därför är det inget konstigt att det blir demonstrationer och revolter även i ofria muslimska länder. Det är vårt ansvar att stödja människor och rörelser som kämpar för mänskliga fri- och rättigheter.
Men störtande av en diktatur leder inte nödvändigtvis till demokrati och mänskliga rättigheter. Det lär oss både franska revolutionen för ett par hundra år sedan och den iranska revolutionen för några årtionden sedan.
En Saddam Hussein må störtas och talibaner må köras ut från maktens korridorer, men vad kommer sen? I Irak fick man demokratiska och fria val, men konstitutionen vilar på islam. Så även i Afghanistan. Man kan alltså välja president men man hamnar i fängelse och riskerar att dödas om man lämnar islam.
En demokratiseringsprocess är så mycket mer än att tillåta politiska partier och hålla allmänna val. Det handlar om ett oberoende domstolsväsende, fri press men även religionsfrihet.
Religionsfrihet kan skrivas in i en grundlag, men motverkas av andra lagar och förordningar; i muslimska länder är det underställt sharia vilket i praktiken innebär ingen eller mycket begränsad religionsfrihet.
Men demokratiska principer måste även praktiseras av familjer, släkter, grannskap och samhällen. Detta är det stora problemet i muslimvärlden, så även i det så kallade sekulära Turkiet.
Hur många av de egyptiska demonstranterna – som rätteligen kräver frihet – är beredda att låta söner, döttrar, grannar och andra att lämna islam utan risk för påtryckningar, trakasserier och förföljelser?
Religionsfrihet är ofta ett lackmustest på både människors och staters syn på demokrati och mänskliga rättigheter. I en sann demokrati tillåter både media, grannar och myndigheter att människor får uttrycka obekväma åsikter men även rätten att praktisera religion, uttrycka den offentligt med andra samt rätten att byta religion. Eftersom 95 procent eller så av världens befolkning bekänner sig till någon form av religiös tro är denna rättighet inte perifer utan absolut central.
Vidare bygger demokrati och fredliga relationer inom och mellan stater på respekt för andra religionsutövare och respekt för andra folk och stater att få existera. Det kan komma fria val i Tunisien och Egypten och andra arabiska regimer må införa en del reformer, men kommer man acceptera Israels rätt att existera? Kommer egyptisk TV fortsätta med oförblommerad antisemitisk hatpropaganda? Kommer koptiska kristna att få bygga och renovera kyrkor? Kommer de som lämnat islam få rätten att byta religionstillhörigheten på sina identitetskort?
En störtad diktator skapar inte demokrati. Allmänna val är ingen garanti för mänskliga rättigheter. Fri tillgång till Internet är inte detsamma som skydd för minoriteter och religionsfrihet åt alla.
Både Barak Obama och Hillary Clinton har offentligt anammat en begränsad definition av religionsfrihet, som även finns i muslimska länder - rätten att tillbe. Detta bådar inte gott för den långsiktiga frihetskampen i arabvärlden.
Folken i arabvärlden har rätt till demokrati och religionsfrihet, men vi får inte vara naiva över den långa väg som ligger framför.
Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar