Men precis som statsvetaren Andreas Johansson Heinö har jag svårt att se vad som är specifikt sverigedemokratiskt i Camerons tal. När han bland annat talar om organisationer, som säger sig vara språkrör för muslimer och som har ett samarbete med staten, presenterar han ett antal villkor:
[D]o they believe in universal human rights – including for women and people of other faiths? Do they believe in equality of all before the law? Do they believe in democracy and the right of people to elect their own government? Do they encourage integration or separation?
Misslyckas organisationerna med detta, ska samarbetet upphöra, menar Cameron. Dessa spelregler gäller ju för alla andra organisationer. Cameron igen:
Well, I say, would you take the same view if these were right-wing extremists recruiting on our campuses? Would you advocate inaction if Christian fundamentalists who believed that Muslims are the enemy were leading prayer
groups in our prisons? And to those who say these non-violent extremists are actually helping to keep young, vulnerable men away from violence, I say nonsense.
Det är helt enkelt kontraproduktivt om de som ska arbeta för att främja en god samhällsutveckling, inte ens tror på det goda samhällets kärnvärden. Något att tänka på när till exempel den svenske imamen Abd al Haqq Kielan vid ett seminarium om integration i höstas hos den kristdemokratiskt närstående tankesmedjan Civitas, tyckte att förbud mot religionskritik gynnade integrationen - utan att någon reagerade.
Cameron är dessutom mycket tydlig med att muslimer är en lika självklar del av det brittiska samhället som alla andra. Jag har inte lyckats hitta någon antydan till att han vill begränsa invandringen. Han utgår också från individen och dennes relation till övriga samhället.
Väsenskilt från Sverigedemokraternas bild av muslimerna som ett kollektiv, som stjäl resurser från ett annat kollektiv.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar