Ylva, som själv är uppvuxen i en kärnfamilj, är övertygad om att det har betydelse att växa upp utan en närvarande biologisk förälder. Frågan är vilken betydelse. Säkert skiljer det sig dessutom åt från barn till barn. För vissa adoptivbarn har adoptionen varit ett stort trauma och för andra inte. Så kommer det säkert att vara även för donatorbarn, resonerar Ylva. – När mina barn är 15 år och går igenom sin tonårskris, är det ju ganska troligt att de här frågorna finns med. Men jag har argumenten för mitt beslut och kan stå fullt ut för det. Sedan får barnen själva avgöra hur det har varit att växa upp i den här familjekonstellationen. Jag är kanske naiv, men jag tänker att om man är så efterlängtad och älskad redan innan man finns, måste det räcka ganska långt.Ylva säger att hon älskar sina barn och är säkert en god förälder. Men argumentet, som många andra ensamstående säkert också använder, för att gå via en okänd spermadonator att ”barn är en viktig del av livet” kan man ha allvarliga funderingar över. Är inte en pappa en viktig del i ett barns liv? Att barn är efterlängtade och älskade må räcka långt, men att låta ”barnen själva avgöra hur det har varit att växa upp” när en eventuell identitetskris och trauma uppkommer, låter lite för godtyckligt. Hur kärleksfullt är det att skjuta ett problem på framtiden? Barn är ingen rättighet, men barn har rätt till båda sina föräldrar.
Uppdaterat: I nästa del gav Patrick Lindfors, vars biologiska far inte ville ha kontakt med honom, sitt perspektiv på att växa upp utan sin pappa:
- Detta har påverkat min självkänsla extremt mycket. Jag är ju trots allt en del av honom – är han inte ens lite nyfiken på mig? Är jag så ointressant och icke älskansvärd? Oavsett om ens mamma har blivit gravid på naturlig väg med en italienare eller med donerad sperma från en dansk student, tror jag att man som barn brottas med de här frågorna.Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangelisa Alliansen och journalist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar