Provocerande om familjen

Efter Hanne Kjöllers mycket intressanta artikel om Diskrimineringsombudsmannen, DO, (alltifrån att myndigheten delar ut ”vinterpresenter” istället för julklappar – förmodligen av rädsla för lättkränkta humanister – till överkänsligheten i enskilda fall samt det omotiverade pengaslösandet) bjöd lördagsläsningen av Dagens Nyheter tyvärr på ett intellektuellt bottennapp.

Lena Andersson, humanist och skribent på DN:s ledarsida, upprördes i lördags (4/12) över den kristna organisationen Levande familjers reklambilaga i SvD, där grundaren förklarade att ”det är först och främst i familjen, som barn och ungdomar får lära sig respekt, ärlighet och samspel med andra människor”. För Andersson tycks det inte finnas något mer provocerande än att lyfta fram betydelsen av mamma, pappa, barn och ställer motfrågan:

Har de sett en Lars Norén-pjäs?

Bloggaren Johan Ingerö visar hur barnsligt ett sån’t argument är genom att använda samma resonemang i en annan kontext:

Låt oss för säkerhets skull ta det resonemanget ett varv till. Det finns ju trots allt folk som säger att man inte kan flyga i ljusets hastighet. Har de aldrig sett Star Wars?

För att dessutom blanda in monarkin i leken (mig ovetandes är kungafamiljen uppenbarligen den främsta symbolen för kärnfamiljen i Sverige), ser Andersson ett mönster som skulle få Dan Brown att bli imponerad. Monarkin ”normerar […] oss in i konservatism, kristendom, könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande”, skriver hon. Då borde republiker per definition vara överbefolkade av infertila, frånskilda homosexuella ateister… Jättesmart, Lena.

Att två personer, som älskar varandra, väljer att ingå äktenskap, jämför Andersson med ett livslångt fängelse.

De enda personer som borde kunna ge trovärdiga löften om livslång gemenskap under samma tak är livstidsdömda interner. Andra kan hoppas att känslor ska bestå och önskan om samhörighet vara ömsesidig, men lova kan ingen.

Nu tycker jag nästan synd om Lena Andersson. Att lova en annan en annan människa livslång kärlek är inget som grundar sig på känslor. Det är ett viljebeslut, och just därför kan det löftet vara trovärdigt.

I vår alltmer individualistiska tid där sanningen utgår från credot att ”Om det känns rätt, gör det!”, har kärlekens betydelse förvridits. Dagens tal om fri kärlek är en motsägelse. Kärlek innebär att binda sig frivilligt till någon annan – och det är inget fängelse.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist