måndag 8 november 2010

Det förlorade "paradiset"

I senaste numret av magasinet Neo skriver Paulina Neuding en mycket intressant artikel om FN:s råd för mänskliga rättigheter, som fler borde läsa. I artikeln Diktaturernas paradis (ej online) följer hon en debatt mellan medlemstaterna i FN, och beskriver den som ”surrealistisk”:

Irans representant orerar en stund om brott mot mänskliga rätigheter i väst: polisbrutalitet i Tyskland. Islamofobi i USA. Brott mot kvinnors rättigheter i Sverige. Marocko förnekar brott mot mänskliga rättigheter, och vill istället rikta rådets uppmärksamhet mot de förbrytelser som begås av grannlandet Algeriet.
Sudans representant möts med spridda fniss på pressläktaren när han skriker i den sprakande mikrofonen att hans land har noll politiska fångar. ”Inga!”
Nordkoreas representant gör klart att det är USA, inte Nordkorea, som begår brott mot mänskliga rättigheter. EU också för den delen. Och Japan.
Vitryssland förnekar att landet skulle kränka människors organisationsfrihet, vilket har hävdats av bland annat Sverige.
Burma tar vid, och gör klart att anklagelserna mot landet om krigsbrott är grundlösa. Turen går till Algeriet, som förnekar brott mot mänskliga rättigheter, och som istället vill rikta rådets uppmärksamhet mot de förbrytelser som begås av grannlandet Marocko.
Slutligen tar Kuba vid för att värja sig mot Sveriges uttalanden om att Kuba skulle begå brott mot mänskliga rättigheter: En sådan anklagelse är inget annat än hyckleri när den kommer från ett land som Sverige, säger Kubas representant, och hävdar anklagat Wikileaksgrundaren Julian Assange för våldtäkt utan grund.

Tyvärr är detta beteende mer regel än undantag när det kommer till FN:s råd för mänskliga rättigheter. När jag bevakade FN:s konferens om rasism förra året – mer (ö)känt som Durban II – för tidningen Världen idag (här, här, här och här) var det exakt likadant.

Den iranske diktatorn Mahmoud Ahmadinejad fick hålla ett rekordlångt inledningstal (utan avbrott), där han bland annat likställde sionism med rasism. Samtidigt som det demonstrerades utanför FN-byggnaden mot folkmordet i Darfur, angrep Sudans representant Internationella brottsdomstolen för beslutet att åtala landets president för brott mot mänskligheten. Åtalet berodde på rasism, påstod han. Vitryssland påstod att de inte hade några konflikter i sitt land. Saudi Arabien påstod att ”Sharia betonar jämlikhet oavsett kön eller ras”. Nordkorea anklagade Japan för kolonialism. Turkiet fortsatte förneka folkmordet 1915. Pakistan och Syrien tyckte att ”skändandet” av religioner – i synnerhet Islam – var det främsta problemet. Bristen på mänskliga rättigheter i sina egna länder var man blind för.

Här kan man bland annat se ett youtube-klipp från Durban II när Iran försökte avbryta vittnesmålet från en människorättsorganisation.

Krister Thelin, ledamot av FN:s MR-kommitté (ej att förväxla med MR-rådet), skriver en passande debattartikel i dagens Svenska Dagbladet, Dubbelmoral och cynism i FN:

Endast genom tydliga kriterier och uppföljning främjas skyddet för de mänskliga rättigheterna på global nivå. Den nuvarande dubbelmoral, cynism och politisering som MR-området inbjuder till inom FN:s ram, och där MR-rådet är den tydligaste exponenten, leder till en allmän försvagning, något som förstås många stater med svaga betyg välkomnar. Sverige och de goda krafterna inom EU bör i större utsträckning sätta strålkastarljuset på de många mörka områden på vår jord där kränkningar sker.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

1 kommentar:

  1. Dessa diktatorer som dominerar FN har inte i sin bok något om självkritik, det är genom Kristus och Guds ord vi lär oss att rannsaka och anklaga oss själva först.

    Matt 7:4
    Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga - du som har en bjälke i ditt öga?

    Tyvärr måste det också sägas om kristenheten i Väst, man ägnar sig högmodigt åt att skapa ett "rättfärdigt" samhälle, och detta samtidigt som synden bland de kristna får allt djupare fäste, inte minst genom det allt mer självklara föraktet för Guds ord, bland hög som låg, bland folk och fä, eller ledare. "Kristenheten" är blind och döv för sin egen synd och försöker ändå få bort "orättvisor" från samhället.

    Kristenheten ser inte, kan inte se, förrän man tar bort bjälken i sitt eget öga. Förakt för Guds ord är otro, synden framför andra.

    SvaraRadera