torsdag 23 juni 2011

Sheriffen av Nottigham och Skolinspektionen

Allan Rickman, ni vet han som gjorde ett lysande porträtt av sheriffen i Robin Hood-rullen med Kevin Costner, levererade en replik som omedelbart gick till filmskurk-historien.

I ett ögonblick av vredesmod över hur surt Robin Hood gör hans liv, befaller han sina underhuggare att utföra en rad hemskheter mot traktens invånare. Den sista punkten - "Ställ in julen!"

När jag läser att Skolinspektionen har prickat en skola för att ha sjungit julpsalmer inför julavslutningen (utifrån principen om ickekonfessionell undervisning), går min tanke osökt till sheriffen av Nottingham. Borde inte Skolinspektionen i konsekvensens namn då bara förbjuda jullovet? Och påsklovet, samt ledigheten kring alla helgonsdag, pingst, etc.

Då minskar vi risken för att elever någon gång under sin skolgång ska råka utsättas för den del av samhället som faktiskt består av troende människor. Dessutom blir det ju mer tid för värdefullt skolarbete när loven ställs in.

En parentes: Vilken ideologisk skillnad som Skolinspektionen gör på julpsalmer som "Stilla Natt" och sommarpsalmer som "Den blomstertid nu kommer", är svår utröna. Den senare accepterades eftersom "det är en psalm som har en tradition kring sommar". Och den förra är alltså inte en psalm med en tradition kring jul?

På tal om skolavslutningar, här finns den artikel som jag nyligen skrev i SEA:s nyhetsbrev om årets traditionella skolavslutningsdebatt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

tisdag 21 juni 2011

Skarpa analyser om skärningspunkten KD/abortfrågan

I försommartid närmar sig Kristdemokraternas riksting, och debatten har tagit fart, både inom och utanför partiet. Huvudfrågan gäller: vilken riktning ska partiet ta inför sviktande opinionsstöd och osäkerhet inför vilken väg som bäst a) sätter KD på den ideologiska väg som är partiets unika bidrag i svensk politik, och b) återvinner ett högt väljarstöd.

De senaste dagarna har två personer med stor erfarenhet både inom och utanför partiet givit sitt bidrag: Lars F Eklund (fil lic samt fd partistyrelseledamot) säger i Världen Idag att partiet förlorat sin trovärdighet genom att kompromissa bort ofödda människors rätt till liv och istället ägnar sig åt en gåtfull självdestruktion som bara riskerar att skrämma iväg personer med traditionella etiska värderingar till partier med en helt annan värdegrund.

Sune Olofson (KD-medlem samt reporter och debattredaktör på Svenska Dagbladet 1981-2009) instämmer i Dagen, analyserar den abortdebatt som förts under våren, och ifrågasätter starkt den brist på konkreta resultat som KD uppnått under sina år i regeringsställning. Han menar att partiet inte kommer att vinna fler val på att kompromissa med sin kristna etiska grundval, och ställer det som han uppenbarligen betraktar som en avgörande fråga rakt till partiledningen: "Vad avser ni att göra i abortfrågan under resterande tid av denna mandatperiod?"

Samvetsbloggen får anledning att återkomma i ämnet inom en nära framtid.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

fredag 10 juni 2011

Demokratisk plikt att delta i Pride?

Mitt i den heta diskussionen som pågår mellan de båda debattörerna Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg (här, här och här), utifrån den tidigares krönika i SvD om att KD inte bör delta i Pridefestivalen, finns det en principiell fråga som är värd att ta upp.

Är det en demokratisk plikt för politiker att delta i Pridefestivalen?

Nej, skulle säkert de flesta svara. Det är upp till var och en att delta på allehanda tillställningar. Det kan handla om kristna sommarkonferenser, Almedalsveckan eller IOGT-NTO:s årskongress. Sak samma. Ingen tvingas dit.

Men, säger man sedan, det är viktigt för politiker att finnas där folk finns – och att visa sin solidaritet med minoriteter som är utsatta. Och det gör man på Pridefestivalen om man vill visa att man arbetar mot fördomar av homosexuella.

Deltar man inte, finns det uppenbarligen skäl att ifrågasätta den politikerns vilja att arbeta mot fördomar. Detta kritiserades Göran Hägglund (KD) för förra året när han inte deltog.

Men är det så? Antingen deltar politiker i Pridefestivalen, eller så är de homofober?

Vi använder några andra exempel:

* Antingen deltar politiker i en stor Greenpeace-aktivitet, eller så är de miljöbovar.

* Antingen deltar politiker i en katolsk äktenskapskonferens, eller så är de kristofober.

* Antingen deltar politiker i en veganrörelses festival, eller så hatar de veganer.

Inget klockrent sambandsförhållande, med andra ord.

Slutsats: Det är fullt möjligt att arbeta mot fördomar av homosexuella utan att för den skull vilja eller behöva delta i Pridefestivalen. Det är ingen demokratisk plikt. Lika lite som det är en demokratisk plikt att delta i Greenpeace-evenemang om man anser miljöarbete är viktigt.

Varför förväntas då samtliga partier delta i Pride?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

måndag 6 juni 2011

Abortdebattens spelregler?

Marcus Birros debattinlägg i SvD i lördags ligger fortfarande i topp som mest lästa artikel på Brännpunkt. Även Dagens publicering av artikeln rankas som den mest lästa. På Newsmill skriver Birro om den märkliga refuseringsprocess som föregick den tänkta publiceringen i DN.

Det verkar som om abortdebatten har fått ny fart. Seglora smedjas Mattias Irving skriver idag en replik (summerad här) på Birros artikel. Även i bloggosfären tycks diskussionens vågor gå höga. Mycket tycks gälla hur man får debattera abort.

Vilka sorts argument gäller? Finns det några speciella spelregler i abortdebatten?

I ett samhälle med en lång tradition av konsensustänkande i kontroversiella ämnen är det en viktig fråga. Att Birro beskylls av meningsmotståndare för känsloargument är en viss indikator för att abortdebatten har separata villkor än andra debatter. Nämn till exempel det debattämne i Sverige idag som inte har en viss del känsloargument i sig.

På Svenska Evangeliska Alliansen planerar vi för ett Almedalsseminarium i just detta ämne - abortdebattens spelregler. Mer info om detta kommer snart. Tills dess går det att beställa vår idéskrift Ecce homo, som tar upp frågor om människovärdet där vi bland annat behandlar de vanligaste argumenten för abort. Skriften är skriven från ett filosofiskt perspektiv, men är lättförståelig. Ett måste för de som gillar att diskutera människovärdet (andra ämnen som tas upp är till exempel dödshjälp).

Klicka här för att beställa.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

lördag 4 juni 2011

DN:s censur kräver en förklaring

Debattläget i frågan om aborterade foster som lämnas att självdö verkar nu ha satts på sin absoluta spets. Vad som i praktiken framstår som censur tycks numera ha införts i ämnet. Och det är djupt illavarslande.

Marcus Birro skrev en personligt naken skildring av sitt eget barns död i samband med för tidig förlossning för DN, som en parallell till den aktuella diskussionen om den ovärdiga behandlingen av döende foster som avsiktligt avläsnats genom abort. Birros mål är inte alls att upphäva svensk abortlag, han ställer sig tvärtom bakom den, men vill problematisera vad det faktiskt är som sker i dessa fall. Och det räcker tydligen för censurering.

Dagen rapporterar att DN:s ansvarige utgivare då över debattredaktörens huvud gick in och helt sonika lyfte ut artikeln, varefter Birro strax därpå istället fick den publicerad i SvD. Saken behöver dock få en forsättning. Artikelförfattaren kallar denna sista-minuten-refusering för "En ynkedom och skam för DN". Vad ger ansvarig utgivare den pressetiska rätten att agera på detta mycket anmärkningsvärda sätt? Att, som Humanistbloggen, avfärda artikeln som "känslosamt lurendrejeri" är inte bara kränkande mot Marcus Birro och hans familj. Det är också ett obehagligt mörkt moln på debatthimlen.

Vi i Sverige kritiserar gärna andra länder för åsiktsförtryck och censur i deras lagstiftning. Att istället införa det bakvägen i praxis är knappast bättre.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

fredag 3 juni 2011

Den skolavslutningsstrid nu kommer

Lagom till skolornas terminsavslutningar inför sommaren har den stora debatten om barns och ungdomars väl och ve inletts i media.

Nej, det gäller inte mängden alkohol som konsumeras av alla de studenter som inte kan hålla sig nyktra på de fester och kortege som avlöser varandra. Inte heller om bristen på sommarjobb eller de hårda arbetsförhållandena som många skolungdomar tycker sig uppleva under sommarveckorna. Debatten handlar till och med inte om de skolbarn vars föräldrar inte har råd att åka på semester (trots den dialogdag som Barn- och äldreminister Maria Larsson anordnade om ämnet).

Allt sån't reduceras till oväsentligheter när det handlar om de få timmar som skolbarnen genomlider i kyrkan innan det är dags för sommarlov. Risken för att prästen ska be en kort bön och tillönska eleverna ett välsignat sommarlov under skolavslutningen är alldeles för överhängande för att media ska låta det gå obemärkt förbi. Skolinspektionen rycker ut och resultatet blir att prästen ska hålla sig i bakgrunden. Böner, psalmer och välsignelser slopas. Den blomstertid nu kommer blir dock ett undantag - det är en psalm som har en tradition kring sommar, enligt Skolinspektionen.

Men vad tycker skolbarnen? Ekot, Böner inte tillåtet vid skolavslutning i kyrkan:



Ett av ärendena som kom in till Skolinspektionen förra året gällde Nya Lundenskolan i Göteborg, som höll sin avslutningsceremoni i Örgryte nya kyrka. Skolinspektionen gav i det här fallet skolan rätt. Eleverna där, även de muslimska, är positiva.
– Det är inga problem tycker jag. De håller inga kristna tal, säger Alaa.
– Om de inte har en större lokal så tycker jag att det är helt okej, säger Fadoma.
– Jag tycker att kyrkan är jättevacker, så jag har inget emot det, säger Pari.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö bloggar också bra om vem det egentligen är ett problem för att hålla skolavslutningarna i kyrkan:




För det andra är det besvärande oklart för vem den rådande ordningen utgör ett problem. När Ekot lyfter frågan idag ramas den in som "mer aktuell ju fler barn med andra trosuppfattningar som har börjat skolan". Men var finns evidensen för detta? Från olika håll antyds att detta skulle vara en svensk tradition som av stora grupper invandrare skulle upplevas som något exkluderande eller negativt.

Totalt har Skolinspektionen behandlat ungefär tio ärenden där enskilda föräldrar har riktat kritik mot en skola. Det är svårt att se att vi här har något jätteproblem. Det är betydligt mer allvarligt om Skolinspektionen och skolpolitiker vägleds av en grumlig föreställning att barn med muslimska föräldrar skulle bli kränkta av en skolavslutning i en kristen kyrka.

För det tredje ger Skolinspektionen helt i onödan ammunition till Sverigedemokraterna och andra som lever på att kunna bevisa att det invandring och mångkultur leder till att svenska traditioner får stryka på foten. Det här är precis samma tänkande som har fått Diskrimineringsmyndigheten att ersätta julklappar med vinterpresenter. En enfaldig tro att traditioner i sig är exkluderande och att ett mångkulturellt samhälle förutsätter neutrala arenor.

Det är enkelt att förstå att föräldrar och elever vill ha en lokal som ger en högtidlig inramning åt en viktig stund i livet. Det är också enkelt att förstå att Svenska Kyrkan inte vill låna ut sina lokaler hursomhelst, utan att på något sätt kunna medverka med ett, förvisso begränsat, religiöst inslag. Den princip som tidigare väglett Skolinspektionens beslut, att tonvikten inte får ligga på religiösa inslag, är fullt tillräcklig. Att nu skärpa tillämpningen och helt stänga dörren skapar betydligt fler problem än det löser.

Sedan kan man ju fråga sig varför de som vill ha ett sekulärt samhälle inte uppmuntrar till mer psalmsång i skolan. Även om det inte finns ett tydligt orsakssamband, så har sekulariseringen knappast motverkats av detta.

Uppdaterat: Expressens Malin Siwe skriver mer om detta i Lägg ner den nya ritualen­ med årliga gräl om skol­avslutning i kyrkan.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist