Samvetsbloggen

Humanistbloggen och fri opinionsbildning

2012-01-25T05:54:00.000-08:00

På Humanistbloggen kommenterar Patrik N mitt inlägg ”Därför blundar journalister för förföljelse av kristna” och riktar en del kritik mot mig.

I inledningen skriver han att jag anser att dagens journalistkår gör ett dåligt arbete på grund av att ”den kristne guden inte är tillräckligt närvarande under journalistutbildningen”.

Läser man mitt inlägg förstår man ganska snabbt att det faktiskt inte var så jag skrev. Inlägget handlade om journalisters vana att bevaka religion, vilket jag anser brister i mångt och mycket.

Oavsett ämnesområde; vare sig det handlar om idrott, politik eller kultur, så förväntar man sig ju att vederbörande reporter har kunskap som omfattar sitt specifika bevakningsområde. Men när det gäller religion och i synnerhet religionsförföljelse tycks kunskap om religionen lysa med sin frånvaro.

Nyligen ställde till exempel en radiojournalist den seriösa frågan till en judisk man om varför ”det här med omskärelse” är så ”viktigt”. Det är som om en politisk kommentator skulle fråga en riksdagsledamot varför det är viktigt att skriva motioner.

Patrik N kritiserar mig även för att jag redogör för påvens ståndpunkt i äktenskapsfrågan då vissa nyhetsbyråer gjorde en stor grej av hans äktenskapssyn och dessutom felciterade honom i ett tal han höll till en diplomatgrupp.

Jag skrev: "Lika självklart som att påven är katolik, är det knappast någon nyhet att han tror på Bibelns definition av äktenskapet som mellan en man och en kvinna (Civilutskottets betänkande 2008/09:CU19 väger rätt så lätt i sammanhanget)".

Patrik N:s kommentar:

...hörde ni? "Civilutskottets betänkande [...] väger rätt så lätt i sammanhanget". Yttrat av en journalist, en av de som ska utgöra det yttersta skyddet för demokratin och den fria opinionsbildningen i vårt demokratiska Sverige. Bibeln står över våra demokratiska processer. De "väger rätt så lätt i sammanhanget". När påven ur Bibeln uttolkat vad ett äktenskap är så kan ni knyckla ihop vår svenska lagstiftning och våra processer för ett demokratiskt beslutsfattande, här i form av Civilutskottets betänkande om könsneutrala äktenskap. Det tycks vara mer eller mindre irrelevant.

Sedan när blev påven svensk medborgare och när blev det förbjudet att kritisera riksdagsbeslut?

Några kommentarer till Patrik N:
1) Jag har inte gjort något felaktigt påstående; den svenska äktenskapslagstiftningen styr ju inte över påvens åsiktsfrihet att hävda Bibelns definition av vad ett äktenskap är.
2) Jag har inte sagt att det påven säger ska bli svensk lag - tvärtom, jag är för demokrati och fri opinionsbildning (dessutom är jag evangelikal och inte katolik - det finns vissa skillnader som Humanisterna borde läsa in sig på, på tal om religionskompetens).
3) Vill vi ha ett demokratiskt Sverige med fri opinionsbildning, måste man ju kunna få kritisera stiftade lagar eller regeringens beslut. Inget konstigt med det. Humanisterna gör det regelbundet.

Men för Patrik N tycks den fria opinionsbildningen bestå av att journalister stryker staten medhårs. Inte mycket frihet och demokrati i det.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Knappast någon tolerans i Birrodebatten

2012-01-24T01:31:00.000-08:00

Marcus Birro har skapat stor uppmärksamhet med sin första Dagenkrönika om att Sverige behöver Gud. Över 24 000 unika läsare har läst krönikan och många är positiva, samtidigt som en hel del också är mycket kritiska. Inte sällan rör det sig om grova personangrepp. Att vara känd kulturpersonlighet och samtidigt stå upp för sin kristna tro tycks inte bemötas med särskild mycket tolerans. Om detta skrev jag på Newsmill i helgen:

Nyligen har det pågått en kulturdebatt om det går att vara kulturutövare och samtidigt hysa borgerliga sympatier. Oavsett slutsats tycks debattens kanske främsta bidrag ha varit att sätta fingret på bristen på tolerans för oliktänkande inom kultursfären. Frågan får en extra tydlig relevans när man flyttar analysen från ideologi till metafysik; Kan man vara kristen och vara kulturutövare? Eller, för att precisera och lyfta fram ett aktuellt exempel: Kan man heta Marcus Birro och vara kulturutövare?

Nyheter24:s nyhetschef beskyller Birro för vara "en homofob, halvrasistisk extremist". En av Skånska Dagbladets ledarskribenter hårddrar ett av Birros textavsnitt om riddarhjärtan för Kristus och talar om "Stålklädda legosoldater, yrkesmördare till häst. För Jesus får man slå." - när han i meningen innan poängterar att han efterfrågar kristna som inte dömer och har en"öppen famn och fri från klander". En av Dagbladets krönikörer skriver att Birro har "passerat över gränsen in i den religiösa galenskapens sista, fuktiga utmarker".

Invändningarna präglas knappast av försök att diskutera sakfrågan, argumentera intellektuellt och sätta sig in i vad Marcus Birro faktiskt skriver. Istället handlar det om glåpord och grova påhopp. Tycker man att Birro har obekväma åsikter, är det ju dem man ska argumentera emot, inte skrika okvädingsord. Som jag skrev på Newsmill, är det knappast ett sansat och tolerant debattklimat i fråga tron - många av kommentarerna på min artikel bevisar detta.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Därför blundar journalister för förföljelse av kristna

2012-01-18T08:13:00.000-08:00

DN:s ledarskribent Erik Helmerson har skrivit en mycket uppskattad text om förföljelsen av kristna. Han berör uppmärksammade fall som pakistanskan Asia Bibi som anklagas för att ha talat nedsättande om Muhammed, politikern Salmaan Taseer som mördades av en av sina livvakter sedan han försvarat Asia Bibi, den islamistiska sekten Boko Harams våld mot kristna och kyrkor i Nigeria, lagarna mot avsäga sig islam i Iran, Saudiarabien, Afghanistan, etc.

Trots detta blundar Västvärlden regelbundet för denna religionsförföljelse. Den rådande föreställningen om kristna är nämligen svårförenlig med offerrollen. Helmersson skriver:

Man tänker sig en vit människa från Västeuropa eller USA, en privilegierad person som dessutom bär på en moralisk skuldbörda av korståg, inkvisition och kolonialism. Men för att använda ett uttryck av den amerikanske religionsforskaren Paul Marshall: Den genomsnittskristna är en nigeriansk kvinna. Två tredjedelar lever utanför västvärlden. Ofta i länder där de sedan århundraden varit en utsatt minoritet. I dag drabbas de av extraskatter, stängs ute från utbildningar och arbete, trakasseras i medierna och utsätts för kidnappningar, misshandel och bombdåd av extrema islamistgrupper.

Paul Marshall var en av de bidragande författarna i antologin ”Blind Spot: When Journalists Don't Get Religion” som undersökte journalisters oförmåga att omfatta religionens roll. För ett par år sedan skrev Anita Goldman en intressant artikel i Expressen utifrån boken när den gavs ut 2008:

Dagens västerländska journalistkår – uppvuxen med det sekulära paradigmet, vad en av bokens författare kallar ”den sekularistiska vanan” – missar eller missförstår stora händelser. På grund av sin bakgrund och sin attityd gör de helt enkelt inte ett bra jobb.Journalisterna borde ändra sitt synsätt, för enligt författarna till Blind spot kommer religionen att spela en fortsatt stark roll, trots att alltfler länder lämnar fattigdomen och analfabetismen bakom sig och alltfler får ökande politiska fri- och rättigheter. Förväntningarna var att detta skulle utplåna behovet av religion. Men minst 80 procent av de tillfrågade i folkrika länder som Indonesien, Filippinerna, Indien och Bangladesh och i en rad afrikanska länder har i stora globala attitydundersökningar angett att religionen är ”mycket viktig” för dem.

När Anita Goldman utexaminerades från sin journalistutbildning 1973 hade hon aldrig hört ordet ”Gud” nämnas en enda gång. Även om det var annorlunda när jag avslutade mina journaliststudier 2006, präglar den sekularistiska vanan fortfarande journalistkåren. Det gäller inte bara situationer där kristna förföljs för sin tro.

När påven nyligen höll sitt årliga tal till diplomaterna i Vatikanen, fokuserade han på religionsfriheten. Det fick dock inte särskilt mycket medieuppmärksamhet. Istället rapporterade nyhetsbyrån Reuters och flera andra medier (även svenska så klart) om att påven gick till attack mot samkönade äktenskap. Han påstods säga att samkönade äktenskap "hotar mänsklighetens framtid".

Lika självklart som att påven är katolik, är det knappast någon nyhet att han tror på Bibelns definition av äktenskapet som mellan en man och en kvinna (Civilutskottets betänkande 2008/09:CU19 väger rätt så lätt i sammanhanget).

Men vart i påvens tal finns egentligen de tydliga fördömandena mot samkönade äktenskap? Nyhetsrubrikerna nämner ju varken "skilsmässor" eller "polygami" som hotet mot mänsklighetens framtid. Begreppet ”samkönade äktenskap” nämns tvärtom ingenstans.

Den enda gång som ordet ”äktenskap” nämns är i ett enda stycke av totalt 12:

Blessed John Paul II stated that "the path of peace is at the same time the path of the young", inasmuch as young people embody "the youth of the nations and societies, the youth of every family and of all humanity". Young people thus impel us to take seriously their demand for truth, justice and peace. For this reason, I chose them as the subject of my annual World Day of Peace Message, entitled Educating Young People in Justice and Peace. Education is a crucial theme for every generation, for it determines the healthy development of each person and the future of all society. It thus represents a task of primary importance in this difficult and demanding time. In addition to a clear goal, that of leading young people to a full knowledge of reality and thus of truth, education needs settings. Among these, pride of place goes to the family, based on the marriage of a man and a woman. This is not a simple social convention, but rather the fundamental cell of every society. Consequently, policies which undermine the family threaten human dignity and the future of humanity itself. The family unit is fundamental for the educational process and for the development both of individuals and States; hence there is a need for policies which promote the family and aid social cohesion and dialogue. It is in the family that we become open to the world and to life and, as I pointed out during my visit to Croatia, "openness to life is a sign of openness to the future". In this context of openness to life, I note with satisfaction the recent sentence of the Court of Justice of the European Union forbidding patenting processes relative to human embryonic stem cells, as well as the resolution of the Parliamentary Assembly of the Council of Europe condemning prenatal selection on the basis of sex.

Chockerande, eller hur? Eller så handlar det om väldigt kreativ journalistik.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Förenkla kvinnomisshandel!

2011-12-27T14:16:00.001-08:00

En lobbyorganisation har inkommit till ansvarig minister med oblyga krav på att ytterligare stärka ett område där Sverige har vågat ta täten och gå före andra bakåtsträvande länder som reser samvetsbetänkligheter i en fråga som inte alls är av etisk natur, utan en ren frihetsfråga. Så här säger ansvarig lobbyist:

"Hjälp män som vill komma till Sverige och få stopp på oönskat kvinnotjat. Här är kvinnomisshandel säkert men krångligt. Det utgör sannolikt ett hinder för män att komma. Nu, inför 2012, är det dags att markera mot misshandelsmotståndarna i Sverige och resten av Europa.
Regeringen bör sprida kunskap om den här möjligheten för män i andra länder. Översätt information på hemsidan till relevanta språk. Ge berörda ambassader i uppdrag att sprida kunskapen.
Sverige har en viktig uppgift i Europa : att påminna om att män har rätt till lugn och ro. Och att höja rösten när dessa mänskliga rättigheter kränks.
Rätten till kvinnomisshandel är en fråga om makt och kontroll över mäns hem. Motståndet kommer från konservativa politiker, religiösa grupper, högerpopulister och -extremister.
Att hjälpa utländska män, ekonomiskt och på andra sätt, att lagligt slå sina kvinnor i Sverige är ett bidrag och en handling av solidaritet. Det är också en tydlig markering, för mäns hälsa och rätt att fatta beslut om det egna hemmet."

Chockerande, tycker du? Inte alls, detta är fullständigt politiskt korrekt argumentation - med det lilla förtydligandet att ordet "kvinnor" är är utbytta mot "män" och ordet "aborter" är utbytta mot "kvinnomisshandel". Annars uttrycker sig RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér på just detta etiskt bisarra sätt. Att vi skulle bli topp tunnor rasande på en person som skulle uttrycka sig exakt så här, men låter motsvarande argumentation passera vidare och in i det politiska systemet utan större protester när det handlar om aborter pekar på att det etiska tänkandet i dagens Sverige har hamnat väldigt, väldigt snett.

Så länge oskyldiga människor misshandlas, förslavas eller dödas med samhällets bistånd måste kampen för människan gå vidare. Det är en kamp som vi aldrig någonsin får ge upp, oavsett vilka tillmälen som dödens lobbyister vill klistra på oss. Först när varje människa äger en lagstadgad rätt till liv och frihet har vi ett civiliserat samhälle värt namnet.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

Hur debatten stal julen

2011-12-21T06:40:00.000-08:00

Julen är i antågande och mer än någonsin tycks denna fridens högtid skapa debatt. Främst har det handlat om några debattörer som vill rensa bort det kristna inslaget från skolornas julfirande. Undervisningen ska vara icke-konfessionell, är filosofin. Detta för att bland annat måna om de barn från annan bakgrund än en kristen kultursfär, då de kan riskera bli kränkta.

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund skriver om detta i Aftonbladet:

Så låt oss då för ett ögonblick anta att de debattörer som varnar för sommarpsalmen och julhälsningen faktiskt har rätt. Att en del människor, i det här fallet barn, upplever sig kränkta, diskriminerade och förtryckta av sånger som Härlig är jorden, eller begrepp som bön, kärlek och Gud. Är det då verkligen skolans uppgift att bejaka barnens upplevelse? Bör rektorer och lärare anstränga sig för att undanröja alla de inslag som möjligtvis skulle kunna uppfattas som stötande för människor av en annan bakgrund, kultur, tro eller otro? Ska Skolverket kanske skicka ut ett dekret om vilka sånger som får sjungas, och ord som är tillåtna att använda?

Skolan ska självklart hjälpa elever att lära sig respekt och förstå alla människors lika värde. Men här tycks man ha drivits av en inverterad försiktighetsprincip - knappast någon representant av de stora världsreligionerna har nämligen kritiserat skolornas julfirande. Varför då denna trygghetshets?

Andra har en mer konfessionell invändning mot det kristna inslaget i julfirandet. Humanisterna skriver i Sydsvenskan att julen är inte alls kristen efterssom "[n]är kristendomen kom till Norden firade man redan något som kallades ”jul”. Den fornnordiska julens tidpunkt på året var ingen tillfällighet. Vintersolståndet – årets kortaste dag – är precis i faggorna. I Norden finns det då verkligen anledning att fira: det har vänt, ljuset kommer åter."

Den konfessionella invändningen tycks dock bygga på ett missförstånd. Det är knappast så att skoleleverna måster stämma in i trosbekännelse - vilket kyrkorna knappast förväntar sig att skolbarnen ska göra när de sjunger julsångerna och lyssnar till julevangeliet - utan bara vara medvetna om den historiska traditionen bakom julfirandet. Detta belyser SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson i en artikel i Dagen som svar på Humanisternas invändningar:

Visst har människor haft högtider i december; det uppstod inte med kristen tro. Men är det verkligen på grund av julblotet, då man offrade djur till asagudarna, som vi firar jul i Sverige i dag? Hur många är det som egentligen tänker på Saturnaliafestivalen när de firar advent? Varför blir svensken helt plötsligt kyrklig när det lackar mot jul?

Svaret är att kristendomen med dess högtider är nära förbundet med Sveriges historia. Om tusen år kommer julevangeliet att fortsätta läsas till julen på flera håll i vår kultur. I väntan på att Humanisternas högtider får lika stort genomslag är det bara att gilla läget.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Jacob Rudolfsson

När kyrkan marknadsanpassas

2011-12-16T07:31:00.000-08:00

”Alla förstår att kyrkornas kris inte är mönstret för administration utan hur evangeliet ska kunna behålla sitt fäste i svensk kultur och folkmedvetenhet.”, så avrundas den tidigare biskopen Björn Fjärnstedts artikel ”När kyrkan inte blir som tänkt” i Dagen.

Kyrkans kris består helt enkelt i att den ”stolta och länge välmående folkkyrkan nu magrar rejält”.

Administration är sällan det som i slutändan drar människor till en församling. Länge har man dessutom trott att anpassning till samtidskulturen var ett framgångrecept; Sekulariserade svenskar skulle tilltalas mer av kyrkan om den liknade den inte talade så mycket om synd eller behov av omvändelse utan liknade den sekulariserade världens tänkande och livsstil.

En kyrklig marknadsanpassning helt enkelt.

En kyrka som inte ifrågasätter utan bara stryker medhårs, låter väl attraktivt? Problemet är att detta vederläggs gång efter gång.

Jag skrev bland annat om detta i en debattartikel i somras i Världen idag då jag hänvisade till sociologen Dean M. Kelleys bok ”Why conservative churches are growing: a study in sociology of religion”:

Kelleys slutsats var att evangelikala kyrkor växer på grund av att de gör exakt vad de liberala församlingarna vägrar göra. De ställer seriösa krav på de troendes tro och livsstil. Enligt Kelley utgår liberala kyrkor från antagandet att om de vill locka nya medlemmar, bör de slipa ner vad som uppfattas som kantigt – och anpassa sig efter den kulturella elitens preferenser.

Slutsats: Den församling som skiljer sig från överlåtelsen till Bibelns trovärdighet och gifter sig med tidsandan blir snart änka – och barnlös på köpet.

Björn Fjärnstedts kritiska analys är därför giltig. Alla förstår – egentligen – att kyrkornas kris beror på presentationen av evangeliet. Detta illustreras utifrån två intressanta perspektiv där kyrkans anpassning till den omgivande kulturen synas:

1. På Svenska Dagbladets ledarblogg kommenterade Maria Ludvigsson nyligen Svenska kyrkans supplement till Psalmboken, som skulle ”vända sig till folket”, som utkom 2006, med anledning av en ny uppsats från Göteborgs Universitet:

När man vänder sig till just folket görs dessutom alltid ett antal antaganden om hur folket är och vad folket vill ha. I psalmer antogs folket vilja ha mer inslag av frågor som berör människor i vår tid. Detta beskrivs i ett pressmeddelande från Göteborgs Universitet där en ny licenciatuppsats behandlar frågan om teman i 2000-talets psalmer: Psalmer i 2000-talet. Nya psalmer i Svenska kyrkan. Som frågor av vår tid definieras fred, miljö, samlevnad och arbetsmiljö.

När folket vänder sig till ett trossamfund antas det alltså söka svar på frågor om bland annat arbetsmiljö. En inte allt för vild gissning skulle ju annars kunna vara att de som vänder sig till kyrkan gör det för att de söker ett religiöst budskap och svar på existentiella frågor. Sånt som saknas på andra håll.

2. The Economist uppmärksammade nyligen varför Engelska kyrkans biskopar hellre talar om sociala frågor än om Gud:

Time and again, bishops sound like shop stewards for the welfare state, taking to the airwaves to demand the preservation of specific benefits without mentioning the church, the role of faith or Christianity [...]

England is an odd place: a secular country where an established church still has a role in public life (and, on the ground, does much unsung good). But the economy may be about to fall off a cliff. That poses a huge test for the Church of England and its claims to be a source of national strength. If the church cannot offer a message more spiky and distinctive than social democracy in a clerical collar, it will fail that test.

Kyrkan kan inte bli mer trovärdig om den töms på sitt kärnbudskap – evangeliet – och samtidigt hoppas att den fortfarande ska vara en kraft till positiv samhällsförändring.

Det är som att en kropp töms på alla livsuppehållande organ och man hoppas att den ska fungera som vanligt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Nyateismens sammanbrott

2011-12-12T01:57:00.000-08:00

Gud är död och vetenskapen har slutgiltigt begravt honom. Det är den bild som ofta förmedlas i dag när religionens sanningsanspråk ska beskrivas.

Samtidigt vet vi att Gud upplever en comeback. I ”God’s century. Resurgent religion and global politics” redogör de amerikanska samhällsvetarna Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah för religionens ökade betydelse i global politik.

Parallellt med detta kan man ana det nyateistiska projektets sammanbrott. Den ensidiga religionskritiken börjar nå vägs ände.

Det menar i alla fall Peder Thalén, docent och universitetslektor i religionsvetenskap vid Högskolans i Gävle. Även om det går att ha invändningar mot den alltför existentialistiska utgångspunkten, skriver han intressant i sin bok ”Ateismens fall” från 2007 (Artos); Den nya ateismen har förlorat kontakten med vår kultur vars honnörsord är mångfald och respekt. Slagordsmässiga formuleringar i stil med att ”alla religiösa människor är oförnuftiga” får ”delvis samma effekt som när folk på yttersta vänsterkanten ropar ’krossa kapitalet’… De har inte märkt att tiderna förändrats utan har stelnat i ett förhållningssätt som majoriteten känner sig främmande inför” .

Hur ser då dessa slagordsmässiga formuleringar ut som majoritetssamhället känner sig främmande inför? Inte sällan har dessa levererats av betydelsefulla svenskar, som präglats av nyateismens ensidiga religionskritik. Här är några exempel:

* ”Alla moderna människor förstår att kristendomen är en mytologi och en motstridig morallära, och inte giltig som beskrivning av tillvarons beskaffenhet - annat än helt bildligt.”

Lena Andersson, journalist, i ”Hellre bokstavstroende kristna förljugna nytolkningar bibeln”, på debattsajten Newsmill.

* ”Religion hör inte hemma i det offentliga rummet utan bör för allas välbefinnande enbart vara en privatsak."

Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna, i ”Religiösa friskolor bör förbjudas”, i Världen Idag 2011-06-15

* ”Upplysningsprojektet kan inte längre vara att bekämpa religionen, utan måste vara att hålla den i schack och kontrollera den. Det är ungefär som med narkotika”
Torbjörn Tännsjö, filosof, i Humanisten, nr 1, 2006

* ”Jag tycker att det är ett demokratiskt problem att de som är allra mest utsatta ska behöva gå till en religiös organisation för att få hjälp.”

Jennie Järvå, gatutidningen Alumas tidigare chefredaktör, i Sydsvenskan 15/9 2011.

Den nya ateismens populism har helt enkelt banat väg för trivialisering och banalisering. När den nya ateismen predikar frigörelse är det oklart vad man menar – kyrkan är idag inte längre gift med makten, utan är marginaliserad och har ett ytterst inflytande på samhället. Nyateismens kamp liknar alltmer Miguel Cervantes tragiske riddare Don Quijote som slåss mot väderkvarnar i tron om att de är jättar.

Ett starkt tecken på nyateismens inre upplösning uppstår när kritiken av denna kommer från oväntat håll. Ett exempel var i SVT:s program Nyhetsbyrån som sändes i förra veckan. Då samtalade en panel bestående av Özz Nûjen, Britt-Marie Mattsson och Claes Malmberg med programledaren Sara Wennerblom Arén om nyhetsveckan som gått. Mot slutet av programmet behandlades skolornas kritiserade adventsfiranden i kyrkan och frågan om kristna var förföljda i Sverige.

För skådespelaren och komikern Claes Malmberg (själv buddhist) var svaret ett självklart ja: ”Jag tycker det är angrepp på dem hela tiden. De ska försvara saker och ting som de egentligen inte har med att göra; de får försvara krig, de får försvara ’att om Gud finns, varför skapade han ondskan’”. Om debatten kring julfirandet i skolan sa han: ”Det är skrattretande att fira advent utan att tala om Gud. Då får man låta bli att fira advent” och ”Jag utgår från att när mina barn växer upp, själva kan avgöra om de tror eller inte tror.”

Ett annat exempel återgav kommunalrådet Ebba Busch (KD) i torsdagens SVT Debatt. Taxichauffören som körde henne till tv-studion var iranier och praktiserande muslim: ”Han sa: Jag firar mina högtider, men jag har inga problem med att min dotter tar och firar skolavslutning i kyrkan…”.

Nyateismens sammanbrott tycks rycka allt närmare.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Skolans adventsfirande med tomtar på loftet

2011-12-09T10:52:00.000-08:00

Debatten om skolavslutningar och adventsfiranden/Luciafiranden i skolan fortsätter. På torsdagen diskuterades ämnet i SVT Debatt. Det var en intressant analys av kyrkornas julinbjudningar till skolorna som den religionskritiske bloggaren Camilla Grepe gav: Kyrkan är på dekis och behöver medlemmar som betalar sin kyrkoavgift. Trist bara att detta motsägs av alla avhopp från kyrkan – som skett parallellt med åratal av adventsbesök, kyrkliga skolavslutningar, konfirmandundervisningar, etc.

Det tycks också finnas ett historierevisionistiskt drag hos en del av de debattörer som ihärdigt envisas med att skälet till det nutida firandet av julen är att våra förfäder offrade djur till Tor och Oden med kompani för att få bättre tur med vårens grödor. Det är ju knappast för att advent, Stilla natt, Lucia, Jultomtens gåvor och julstjärnan har med en tilldragelse som hände sig vid den tiden då kejsar Augustus utfärdade ett påbud om allmän skattskrivning. Eller?

I en välskriven artikel skriver Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund om det absurda i att förneka denna traditionella svenska högtid:

På samma sätt som ingen skola ska vara tvingad att fira sina högtider i en viss lokal, ska ingen skola vara rädd för att ha lussefirande eller skolavslutningar i kyrkan. Jag älskar mångfald. Men i mångfald ligger också det högst naturliga att bejaka våra traditioner och våra gemensamma värderingar. Och ingen i Sverige har anledning att skämmas för vårt kristna kulturarv. Utan detta arv hade Sverige sett helt annorlunda ut.

Något för Ekdalens förskola i Bollebygds kommun som nu stoppat det årliga adventsfirandet i kyrkan, att tänka på kanske? Det finns nämligen ingen moské eller judiskt center i närheten av förskolan som också skulle kunna förklara varför man firar advent – som för övrigt betyder i väntan på Jesus Kristus.

Uppenbarligen är det alltför ensidigt att lära sig om adventsfirande direkt från kyrkan.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Inkonsekvent riksdagsagerande i människovärdesfrågor

2011-11-26T04:50:00.000-08:00

En nyhet som tycks ha passerat svenska medier obemärkt förbi är den resolution som i början av november antogs i Europarådets parlamentariska församling, vilken även är vägledande för Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

I resolution 1829 fördöms könsselektiva aborter. Pressen från familj och omgivning att av könsselektiva skäl göra en abort ska dessutom anses vara en form av psykologiskt våld. Medlemsländerna har till 2015 på sig att åtgärda missförhållandena för att sedan återrapportera till Europarådet.

För Sveriges räkning innebär det att om trenden med de så kallade flickaborterna skulle fortsätta eller om någon pressas att utföra en sådan abort, kan vi ställas inför Europadomstolen.

En intressant detalj i sammanhanget är att resolutionen fick oväntat svenskt stöd. Bland annat röstade riksdagsledamoten Carina Hägg (S), som är en känd abortförespråkare, för resolutionen (tillägget om att återrapportera 2015 var det enda som ogillades).

Ändå skriver hon i en skriftlig fråga till EU-minister, Birgitta Ohlsson (FP), som lämnades in den 25/11, att hon är orolig över försämringen av aborträtten ute i Europa. ”Vilka initiativ tar regeringen för att stärka kvinnors rätt till abort i EU:s medlemsländer?” undrar Hägg.

Detta är mycket inkonsekvent. Först röstar hon för en inskränkning i aborträtten. Sedan vill hon utvidga den. Ibland är politik obegripligt.

Känner sig Hägg pressad av övriga Europa att rösta för resolutionen? Om nej, och resolutionsinnehållet är en jämställdhetsfråga för henne (minns flickaborterna), varför röstade hon då emot tillägget att återrapportera 2015? Tycker hon inte att svenskt jämställdhetsarbete är värt att rapportera om, i synnerhet då hennes förhoppning är att vi ska ha en S-regering då? Detta är väl värt att undersöka.

SEA arbetar aktivt med att påverka och bevaka utvecklingen kring i synnerhet två områden där människovärdet är hotat; abort och dödshjälp. Bland annat har vi anordnat seminarier, debatter och gett ut en skrift med välformulerade argument för människovärdet. Inom kort är det dags för Livets Söndag – som infaller på den tredje advent – en söndag som flera församlingar valt att uppmärksamma människovärdet på.

Hos de lagstiftare som verkar kanske mest för att försvara den svenska abortlagstiftningen och att införa dödshjälp kan man dock skönja både en haltande argumentationsteknik och inkonsekvens inför det självpåtagna uppdraget. Det ovannämnda exemplet är ett tecken på detta.

Under hösten rapporterades det om att det i riksdagen finns ett tvärpolitiskt som vill arbeta för att införa dödshjälp. I en motion om lades fram i samband med höstens motionstid, signerad Eva Flyborg (FP), Helena Leander (MP), Staffan Danielsson (C) och Fredrick Federley (C), går det att utläsa att döden ”måste kunna diskuteras utan de övertoner av biblisk och gudomlig inblandning som mer ställer till problem än hjälper. Lagstiftningen måste stå fri från partisk påverkan, av vilket slag det än månde vara.”

Smålandspostens ledarskribent Marcus Svensson har rätt när han i en ledare belyser den västerländska människosynens nära koppling till det judiskt-kristna trosarvet och att sekulariseringen skapar ett vakuum i värdefrågor. Samtidigt kan man ju undra om den tvärpolitiske kvartetten läser andras inlägg och motioner som en viss potentat läser Bibeln. I den motion som uttrycker ett motstånd till dödshjälp finns det ingen skrivning som bär ”övertoner av biblisk och gudomlig inblandning”.

Låg argumentationsteknik med andra ord.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Skolverket släcker högtidens och religionsfrihetens ljus i advent

2011-11-25T13:40:00.000-08:00

Så var det då dags för årets mest välbesökta kyrkliga helg. Vi i Sverige är ju något av experter på att ta ut högtider lite i förväg, så många är de halvsekulariserade svenskar som samlas i kyrkan på första advent för att höra sånger och förkunnelse inför den stundande julen. Ett budskap om en större värld som öppnar sig och gör entré i människans tillvaro med ljus, kärlek och rättfärdighet. Svensken upplever värmen och gläder sig.

Men detta gäller självfallet inte skolan. Här ska advent (vilket - för att säga det självklara - är en kristen högtid) firas utan vare sig Jesus eller något annat som skulle kunna berätta vad helgen faktiskt handlar om. Detta ger i praktiken ett fullständigt bisarrt förhållningssätt, som Elisabeth Sandlund i Dagen visar med ironin som avslöjande verktyg, när hon föreslår en tryggt religionsfri adventssamling med välkända och stämningsfyllda sånger som exempelvis:

Dagen är kommen, köplust triumferar
Kom låt oss skynda till centrumet
Hälsad av handeln, nytt rekord förväntas
O kom, låt oss handla, o kom låt oss handla
O kom låt oss förköpa oss i juletid

Ett högtidsfirande där både högtid och innehåll förbjuds blir torftigare än torftigt. Än obegripligare blir sammanhanget när Skolverkets ansvarige Claes-Göran Aggebo får uttala sig om vad man får och inte får. (Skolverket har varit vänliga nog att producera en instruktionstext om hur man firar advent i den moderna och upplysta religionsstängda skolan.) Vid en adventssamling får man enligt utsago tända adventsstakar som symboliserar nedräkningen inför Kristi födelse. Man får sjunga "en enstaka" psalm (att sjunga två bör rimligen uppfattas som en allvarlig kränkning?). Men får man läsa om när Jesus rider in i Jerusalem?
"- Nej, den typen av frågor svarar vi inte på.
Så du kan inte säga om det är tillåtet av läsa texten?
- Nej. Men evangelier är per definition en text med förkunnelse och all form av religiös förkunnelse är förbjuden."

Sug lite på den formuleringen. All form av religiös förkunnelse är förbjuden. I ett land med tusenårig kristen tradition. Vid en kristen högtid som skolan firar, och som eleverna därmed också bör ha kunskap om. Och framför allt: i ett förment demokratiskt land där religionsfrihet är en grundläggande rättighet. Rätten att förkunna, rätten för kristna elever och föräldrar att få helighålla en högtid som på det här sättet trivialiseras och trampas under fötterna. Och än värre, rätten för de förtvivlat många trasiga elever som finns i skolan att när det första hoppingivande ljuset ska tändas också få höra budskapet att Gud har öppnat dörren till en bättre värld där kärlek och nåd kan få bryta in och befria den fångne och upprätta den brutne. Istället lämnas de kvar ensamma, utan hopp om att ljusets låga faktiskt också har en verklig innebörd.

Upplägget påminner mig om den sortens nyspråk man använde i DDR för att på liknande sätt bevara traditioner som människor fann angelägna, men samtidigt på vänligt diktatoriskt maner tömma dem på religiöst innehåll. Exempelvis när ordet ängel ersattes med det smidiga uttrycket "Jahresendflügelpuppe" - vilket blir något i stil med "Flygande docka vid årets slut". Det är lätt att skratta åt det parodiska, men skrattet fastnar lätt i halsen när vi jämför med aktuell situation i vårt eget land.

Lägg därtill är att den läroplan som samtliga svenska skolor är pliktiga att följa ska vila på "den etik som förvaltats av [X] tradition och västerländsk humanism". Samvetsbloggen vågar här avslöja att variabeln utläses kristen. Skolverkets Aggebo förklarar dock enträget:
- Det får helt enkelt inte finnas någon form av religiös förkunnelse eller bön och välsignelse.

De senaste dagarna har vi hört i media om allvarliga problem i svenska skolor med skolk, dåliga betyg och systematiserad mobbning. Skolverket sätter då ner foten. Det är absolut förbjudet att...
välsigna.

DDR kanske inte var så illa i jämförelse, när allt kommer omkring?

Per Ewert, författare och gymnasielärare
Edit - första advent: Göran Hägglund kommenterar idag i Expressen diskussionen i rättmätigt indignerad ton:
"Ärligt talat är jag innerligt trött på att samma diskussion återkommer år efter år i samband med lucia och skolavslutningar. Vad är det som är så svårt med att låta skolan fortsätta fira högtider i en kyrkolokal?
Det är möjligt att det har gått någon tjänsteman på skolverket helt förbi, men hela poängen med luciafirandet är att fira ett katolskt helgon. Ett luciatåg brukar normalt sett vara smockfyllt av sånger och versläsning som, händelsevis, har med lucia eller julen att göra.Och om inte också det har gått någon tjänsteman på skolverket förbi, så firar vi jul därför att Jesus föddes i ett stall för 2 000 år sedan. Stalledrängen finns med i luciatåget till minne av den förste kristne martyren, Sankt Stefan.
...
I stället för en förståelse för vår gemensamma kultur och ett möte mellan olika kulturyttringar, verkar allt för många nervöst sträva efter en sorts nollkultur. Större utanförskap än så kan man knappast tänka sig."

Vilka är välkomna till utsorteringssamhället?

2011-11-22T06:05:00.000-08:00

Socialstyrelsen meddelar att allt fler landsting erbjuder KUB-test till gravida kvinnor för att bedöma sannolikheten för Downs syndrom. En tydlig effekt av detta är att fler aborter genomförs på grund av kromosomavvikelse.

De är en ”fortsatt trend mot utsortering” skriver Elisabeth Sandlund i tidningen Dagens ledare:

När människan försöker leka Gud genom att utan att väga in etiska bedömningar utnyttja teknikens landvinningar befinner vi oss på ett sluttande plan mot tråkigare, kallare och människofientligare samhälle.

Med dagens metoder kan Downs syndrom upptäckas tidigt i graviditeten. I morgon kan det handla om andra avvikelser som vissa föräldrar kan tänkas vilja välja bort. Och i övermorgon kan vi ha den skräddarsydda människan på plats.

Samtidigt som vi med rätta upprörs av att det i Sverige sker en utsortering av människor på basis av kromosomavvikelser och kön (de s.k. flickaborterna), pågår det en mer grundläggande utsortering.

Dagens abortlagstiftning bygger i grunden på urvalet välkommen/icke-välkommen. Hur betydelsefullt det än är att visa på det fruktansvärda i utsorteringen av människor som har Downs syndrom eller har ett annat kön än det önskade, behöver den grundläggande utsorteringspremissen problematiseras.

Låt mig ge ett exempel; den ofta förekommande kritiken mot Sverigedemokraterna bygger på att partiet sorterar in människor som får stanna i Sverige i urvalet välkomna/icke-välkomna. Kritiker vill istället att Sverige ska vara ett öppet och fritt land. Och det är ju bra. ”Alla är välkomna”, lyder parollen.

Men när det gäller det ofödda barnets rättigheter tycks denna samhälleliga paroll om att alla välkomna, helt enkelt inte gälla.

Noterar i förbifarten att abortförespråkare som till exempel Torbjörn Tännsjö, Christer Sturmark, m.fl. vill slå vakt om barns kroppsliga integritet. In en intressant DN-artikel kritiserar de manlig omskärelse (läkaren och bloggaren Bengt Malmgren kommenterar artikeln här).

Bland annat efterlyser artikeln ett förbud eftersom det ”visar på samhällets syn på barn som rättighetsbärande individer”. ”Det enda rimliga är följaktligen en nolltolerans mot icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn”, skriver Tännsjö, Sturmark, m.fl.

Min spontana respons: Det enda rimliga vore i så fall att även stå upp för det OFÖDDA barnets kroppsliga integritet!

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Till dygdernas försvar mitt i finanskrisen

2011-11-22T02:56:00.000-08:00

Det talas mycket om normer och dygder just nu – nära kopplat till den pågående skuldkrisen. Goda värderingar, som måttfullhet, rättrådighet och ödmjukhet – vad som tidigare ansågs vara passé av både värderelativister och nihilister – har fått ett uppsving i debatten om samhällsekonomin. Att tala om värderingar som objektiva sanningar och inte bara subjektiva åsikter, börjar bli rumsrent. I det senaste numret av tidskriften Axess skriver de två bröderna, Tino och Nima Sanandaji, om hur normlösheten förklarar finanskrisen:

Samhällsvetare brukar inte studera normers och moraliska värdens betydelse för samhällsekonomin. Anledningen är att normer är svåra att mäta och påverka genom politiken. Men bara för att något är svårt att studera, eller omedelbart förändra genom nästa budgetproposition, betyder det inte att det är oviktigt. I själva verket finns mycket som pekar på att normer påverkar hela vår samhällsuppbyggnad. På lång sikt påverkas normbildning i sin tur av den politik som förs. Ett viktigt exempel är den generösa välfärdsstatens effekt på arbets- och bidragsmoral. Normer är informella regler för vårt beteende, både i relation till andra människor och i den konstanta interna kamp som vi för med våra egna ”svaga” sidor.

Svenska Dagbladets PJ Anders Linder utgår i sin söndagskrönika från Sanandajis artikel och slår fast att skälet till ”[a]tt stater, företag och privatpersoner började låna mycket mer kan inte bara ha berott på de låga räntorna, det måste också bero på förändrade värderingar”.

I takt med att måttfullheten har fått stå tillbaka för ”köp nu, betala sen!”-mentaliteten, har de goda normerna gröpts ur. Konsekvensen av detta kan skönjas i såväl ökningen av sms-lån bland privatpersoner, och regeringars bristande ansvarstagande för statsfinanser. Hur vi ser på hushållningen av såväl privata och offentliga finanser får långdragna konsekvenser, helt enkelt.

PJ Anders Linder igen: ”En ny sorts kortsiktighet i finanssektorn samspelade med en ny sorts otålighet och en allt meddetsamma-mentalitet hos allmänhet och politiker. Normerna gröptes ur och resultatet blev ett elände såväl för det allmänna som för privatpersoner.”

Det finns mycket gott i Tino och Nima Sanandajis artikel, men den långsiktiga normbildningen påverkas inte bara av den förda politiken. Mitt i deras artikel skymtar sociologen Max Weber förbi. Max Weber menade bland annat att reformationen var stark pådrivande av tankesättet att hårt arbete var en dygd; oavsett yrkesval, så arbetade man för Gud, och detta var något gott i sig. Dygderna som var nödvändiga för ett sunt samhällsekonomiskt ramverk, hade sitt ursprung i den kristna tron.

Goda normer – som nu efterfrågas för att hantera skuldkrisen – uppstår inte i ett vakuum. Den kristna trons roll är omistlig. Utlämnas människan helt åt sig själv och sina egna drifter, kommer hon knappast fram till att dygder har en objektiv grund. Möjligen skulle hon ytterst tycka att dygder är intressanta, attraktiva och praktiska i samhällsbygget. Men vilken grund har hon för att säga att de är absolut sanna?

I takt med sekulariseringen och marginaliseringen av den kristna tron i samhällsdebatten, kan man fråga sig varför dess värderingar åter är i ropet. Oavsett om man försanthåller den kristna verklighetsbeskrivningen, är det knappast progressivt att på ett styvmoderligt sätt förpassa en för många människor viktig samhällsröst till avbytarbänken.

CS Lewis illustrerar detta på ett fenomenalt sätt i sin samtidsanalys ”Människans avskaffande” där samhället efterfrågar rättrådighet och ädelmod, men samtidigt kapar rötterna till det som ger dygderna liv; ”I en slags kuslig naivitet lyfter vi bort organet men kräver att det ska fungera. Vi skapar människor utan bröstkorgar och väntar oss att de skall visa karaktär och ambitioner. Vi skrattar åt heder och blir indignerade när vi finner förrädare ibland oss. Vi kastrerar folk och begär att kastraterna skall vara fruktsamma”.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Sveriges blinda fläck är mer än var femte minut

2011-10-11T07:15:00.000-07:00

Var femte minut dödas en kristen för sin tro. Det skriver Per Gudmundson i dagens SvD med anledning av massakern mot de koptiska kristna i Egypten då över 26 kopter dog.

Enligt studien Christianity 2011: Martyrs and the Resurgence of Religion, som han hänvisar till, handlar det om "287 människor om dagen. Tolv i timmen. En var femte minut, som dödas för sin kristna tro." I stort sett utförs det alltså en massaker i stil med den på de koptiska kristna varannan timme. Och var femte minut blundar det sekulära Sverige.

I 2009 års och 2010 års regeringsförklaring lyfte Fredrik Reinfeldt speciellt upp religionsfriheten inom utrikespolitiken. I år lyste formuleringen med sin frånvaro - liksom dess egentliga substans i den faktiska utrikes- och migrationspolitiken. Kristna irakier fortsätter utvisas, regimkritiska pastorer riskerar utvisas till ett alltmer auktoritärt styrt Kongo, konvertiters kristna tro ifrågasätts av myndigheter och hotas av tidigare trosfränder, etc. Listan kan göras lång. Blindheten hos myndigheter och media kan sträcka sig ännu längre.

Gudmundson har en stark poäng när han pekar på att den postkoloniala självkritiken har ett förklaringsproblem när kristna utsätts för våld. De flesta orättvisor och oförrätter tillskrivs sitt ursprung i den "kristna" Västvärlden. Men när en sådan världsbild stöter på verkligheten (att kristna istället kan vara offer) uppstår ett obekvämt tillstånd. Det kan i vissa fall leda till osynliggörande eller förminskande.

När man förlorar sikte på religionens betydelse i människors liv och att den är mer än en privatsak, förstärks blindheten desto mer. SEA:s styrelseledamot Mats Tunehag påminner på sin blogg om vad han skrev i samband med vårens revolter i Egypten. Han fick mycket kritik för dessa texter, men tyvärr tycks han få rätt:

Hur många av de egyptiska demonstranterna – som rätteligen kräver frihet – är beredda att låta söner, döttrar, grannar och andra att lämna islam utan risk för påtryckningar, trakasserier och förföljelser?

Religionsfrihet är ofta ett lackmustest på både människors och staters syn på demokrati och mänskliga rättigheter. I en sann demokrati tillåter både media, grannar och myndigheter att människor får uttrycka obekväma åsikter men även rätten att praktisera religion, uttrycka den offentligt med andra samt rätten att byta religion. Eftersom 95 procent eller så av världens befolkning bekänner sig till någon form av religiös tro är denna rättighet inte perifer utan absolut central.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Klein är knepig

2011-10-05T08:18:00.000-07:00

Helle Klein är knepig. Det skriver Sten-Gunnar Hedin i en artikel på Newsmill efter att hon har gått till storms mot Mats Odell (KD) sedan han lanserat sin kandidatur till partiledarposten för Kristdemokraterna.

Det senaste utspelet från Helle Klein (Expressen sidan 4 den 4 okt 2011) där hon skriver att Mats Odell, genom att kandidera som efterträdare till Göran Hägglund (KD), "gör sig till härförare för det högerkristna lägret". Ju fler gånger jag läser artikeln desto mer häpnadsväckande ter sig hennes förklaring - jo skriver hon, så är det ju, för han är medlem i Vallentuna pingstförsamling (!) som inte accepterar Darwins evolutionsteori.

Några frågor vore det intressant att diskutera med Helle Klein. Till exempel, vad menar hon med det fiktiva begreppet "högerkristna"? Hon använder, ett för henne inte helt ovanligt sätt att argumentera, en bild - en negativ bild först - och stämplar sedan denna bild på någon som har en annan uppfattning än hon själv har. Så fungerar den mediala bilden av kristen höger. Menar hon att 150 000 sympatiserande pingstvänner i Sverige (Cirka 80 000 vuxna medlemmar här och runt en halv miljard i världen) ska stämplas med detta fiktiva begrepp? Helt uppenbart är att vi därmed skulle vara omöjliga som politiskt samhällsengagerade medborgare - eller är det bara medlemmar i pingstförsamlingen Vallentuna?

Jag kan inget annat än hålla med Hedin. Klein är knepig.

Som präst i Svenska kyrkan borde väl Helle Klein tycka att det bara är bra om en politiker talar öppenhjärtligt om sin tro på Gud? Som präst borde det räknas som yrkesfel om man tycker att någon ska hålla inne med sin kristna tro. Och inställningen till Darwins evolutionslära ska väl knappast omyndigförklara engagerade samhällsmedborgare. Att kristna tycker olika i den frågan är välkänt. För att inte tala om muslimerna (för Klein vill väl inte göra sig skyldig till omyndigförklara andra religionsefterföljare?).

Samtidigt kan man ju undra om Klein sympatiserar med sin egen kyrkas bekännelse.

Saxat från Svenska kyrkans hemsida:

Gud står bakom världens skapelse, oavsett hur den gick till. Gud fanns före tiden, före skapelsen, före big bang om man så vill. Gud finns i tiden och utanför tiden, Gud är all-tid.

Knepigt, helt enkelt.

Uppdaterat: Göran Skytte skriver replik till Helle Klein, och påpekar att begreppet "högerkristen" har blivit det nya skällsordet bland debattörer. När alla andra argument tryter går man till personangrepp mot en halmgubbe, med andra ord.

På tal om skapelse; Nobelpriset i fysik går i år till upptäckten av universums accelererande expansion. Intressant att det som så många har trott var ett faktum - att universum var evigt - faktiskt har en början. William Lane Craig, som just nu turnerar Storbritannien, har en intressant föreläsning om detta här.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Ny artikelserie om kristet inflytande i samhället

2011-09-30T13:49:00.000-07:00

Vi kan tipsa om att tidningen Världen Idag idag inleder en artikelserie om hur vi kan stärka det kristna inflytandet i samhället, med fokus på sju områden som fungerar som samhällets grundpelare: politik och offentlig förvaltning, utbildning, massmedia, kultur och underhållning, religion, familjen, samt affärsvärlden.

Artikelserien skrivs av Per Ewert, en av Samvetsbloggens fasta skribenter. Tidningens kulturartiklar är inte fritt tillgängliga på nätet, varför vi rekommenderar dagens papperstidning. Artikelserien fortsätter sedan onsdag nästnästa vecka och därefter med två veckors intervall.

/ Redaktionen

Demokratiproblem med socialt engagerade kristna

2011-09-21T06:23:00.000-07:00

Det är ett demokratiproblem att så många kristna vill hjälpa hemlösa och utsatta människor. I alla fall om man får tro gatutidningen Alumas avgående chefredaktör. Sydsvenskan rapporterar:

– Jag tycker att det är ett demokratiskt problem att de som är allra mest utsatta ska behöva gå till en religiös organisation för att få hjälp. Även om det inte kommer att vara officiellt skrivet någonstans att Aluma ska agera enligt någon religiös agenda, så tror jag att det här kommer att märkas i tidningen, säger Jennie Järvå.

Undra om de hemlösa som till exempel besöker S:ta Clara arbete i Stockholm eller Café trappanér i Göteborg känner likadant?

Det råder stor turbulens på gatutidningen Aluma som säljs av hemlösa i Malmö. Hela redaktionen har avgått i protest mot att Livets ords tidigare marknadschef, Johan Ericson, har anställts som vice VD och ansvarig utgivare.

- För mig är det obegripligt att man tar in en person från en sektliknande organisation, säger chefredaktören Jennie Järvå.

Ingen nådig kritik från den avgående chefredaktören. Knappast rättvis heller. Järvå drar även slutsatsen att Aluma kommer att inta ett abortkritiskt perspektiv sedan Johan Ericson velat ha haft ett "annat perspektiv" i ett tidigare temanummer. Enligt Ericson efterfrågade han däremot ett mansperspektiv och inte bara ett kvinnoperspektiv.

Samtidigt kan man ju fråga sig om inte detta borde ingå i den "normkritiska inriktningen" som Järvå säger sig ha drivit Aluma i? Kritik mot normen som säger att abortkritik är något dåligt? Eller kritik mot normen att Livets ord reflexmässigt ska stämplas som en sekt?

Eller är det bara vissa normer som får kritiseras? Kanske den religionsfrihetliga normen som säger att det faktiskt är okej för en kristen, socialt engagerad person att vara vice VD för en gatutidning?

Tydligen är det dåligt för demokratin.

Jacob Rudolfsson
Samordnare i Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

När nyateister lämnar walk over

2011-09-19T04:05:00.000-07:00

På tal om Humanisterna - den här gången det brittiska Humanist Association - tycks organisationen inte vilja debattera religion, åtminstone inte med den kristne apologeten William Lane Craig. Fox News rapporterar:

American Evangelical theologian William Lane Craig is ready to debate the rationality of faith during his U.K tour this fall, but it appears that some atheist philosophers are running shy of the challenge.

This month president of the British Humanist Association, Polly Toynbee, pulled out of an agreed debate at London’s Westminster Central Hall in October, saying she “hadn’t realized the nature of Mr. Lane Craig’s debating style.”

Craig har debatterat flera av de stora namnen inom nyateismen, som Christopher Hitchens och Sam Harris. Men nu vill inte ens författaren till Illusionen om Gud, Richard Dawkins möta Craig i debatt under hans kommande besök till Storbritannien. Ateisten och filosofen Daniel Came har därför anklagat Dawkins för feghet.

David Silverman från American Atheists å andra sidan försvarar Dawkins och de brittiska Humanisterna som enligt honom tycker att dessa debatter är som att "debattera mot en vägg" eller att "kvalitén på gensvaret" är lågt.

Samma debattbetyg kan säkert ges från kristnas håll - men de vill ha debatten.

Annorlunda är det dock med de svenska Humanisterna. I Sverige debatterar SEA och Humanisterna ofta med varandra, senast kring frågan om världen vore bättre utan religioner.

I debatten kring Christer Sturmarks och Annika Borgs gemensamma utspel, beskriver Sturmark religgionsdebatten med de traditionella frikyrkorna som sakligare och respektfullare, bland annant nämner han SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson.

I samband med att vi på SEA har tagit fram ett nytt infomaterial har vi faktiskt fått ett citat från Christer om SEA:

”SEA är en organisation som tydligt och konkret formulerar en motposition till Humanisterna och vår värdegrund. Det utesluter förstås inte att det finns frågor där vi är överens, men det viktiga för en dynamisk och hederlig debatt är tydliga och sakliga alternativ. Därför är SEA en viktig aktör för Humanisterna. Jag tror också vi är överens om en sak; Det är viktigt vad som är sant och vad som är rätt.”

Tack för det omdömet!

Uppdaterat: Nu har Dagen rapporterat om nyheten.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Svenska kyrkans ideologiska kaninhål

2011-09-19T00:43:00.000-07:00

Få har säkert missat den debatt som pågått inom Svenska kyrkan om dess identitet och innehåll. På ena sidan av myntet handlar det om den ökande öppenheten för andra religioner. På andra sidan, den inre sekulariseringen.

Nyligen skrev prästen Hans Johansson i ett debattinlägg i Kyrkans tidning att det är farligare att stå upp för klassisk kristen tro inom kyrkan än vad det är ute i samhället; ”Äktenskapssyn, ämbetssyn samt förhållningssätt till Bibeln, bekännelsen och förkunnelsen är ständigt aktuella smältdeglar för konflikter.” Bra att detta kommer till ytan.

I fråga om öppenheten för andra religioner har debatterats intensivt i Kyrkans tidning. ”Varför krattar ett flertal av Svenska kyrkans tongivande företrädare manegen för en annan religion? Och varför just islam?” Frågade prästerna Annika Borg och Christer Hugo i en debattartikel. Bland annat har anställningen av en imam av Sofia kyrka i Stockholm synats.

Den interreligiösa gudstjänsten i Storkyrkan i samband med Riksmötets öppnande är därför ett aktuellt exempel. Utifrån ett principiellt perspektiv var mötet i Storkyrkan måhända inget mångkulturalistiskt jippo, som domprost Åke Bonnier biskop Jan-Olof Johansson skriver i en replik till SD-ledaren Jimmy Åkessons artikel.

Om syftet var att spegla hur det svenska samhället ser ut idag kunde det givetvis göras utan religiösa förtecken och skådespelet att olika religioner delar gudsbild.

Det är nämligen när en kristen kyrka under täckmantel som statlig ceremonimästare bereder utrymme för andra religioner som det blir problematiskt. Kyrkans uppgift är inte att vara en sorts allmänhetens trosombudsman och tillgodose medborgarnas vitt skillda religionsutövningar. Det är att predika Kristus. Om kyrkan vore sann mot sig själv skulle budskapet till riksdagen handla om omvändelse till tro på Gud och ett liv i Jesus efterföljelse. Inte att vara en allmänreligiös intresseförening.

Den andra punkten gäller den inre sekulariseringen. Här är det anmärkningsvärt att nyss nämna prästen Annika Borg nyligen deklarerade tillsammans med Humanisternas ordförande Christer Sturmark att deras respektive organisationer bör samverka eftersom ”Svenska kyrkan står för en liberal protestantisk kristendomstolkning som verkar i samklang med de flesta värderingar som i dag präglar det svenska samhället”. Varför kratta manegen för ytterligare liberalisering och tömma tron på autentiskt innehåll?

Enligt de båda skribenterna går skiljelinjen inte mellan kristna och ateister, utan mellan ”dem som förespråkar ett samhälle byggt på humanistisk grund med en sekulär stat - där religion och politik inte aktivt sammanblandas - och de som vill ha en formell eller reell anknytning mellan politik, stat och religion.”

SEA bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss skapandet av ett sekulärt samhälle med en sekulär statsreligion. Istället förespråkar vi ett pluralistiskt samhälle där kristna, muslimer och humanister kan delta på samma villkor. På så sätt kan den kristna tron bli en likvärdig aktör bland alla andra livsåskådningar.

I Lewis Carrolls välkända barnbok Alice i Underlandet finns det ett intressant meningsutbyte mellan flickan Alice och den flinande Chesirekatten, som på många illustrerar det ideologiska kaninhål som Svenska kyrkans företrädare har ramlat ner i:

"Kan du vara så snäll och tala om för mig vilken väg jag bör välja för att komma härifrån? frågade Alice. Det beror på var du önskar gå, svarade katten. Det spelar inte så stor roll så länge jag går någonstans, svarade Alice. Då kvittar det vilken väg du tar, sade katten".

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Var Stefan Livs minnesgudstjänst kanon eller kalkon?

2011-09-13T08:26:00.001-07:00

I tv 4-sporten raljerades det förra veckan över idrottare som tackar Gud för sin talang och hjälp i framgången.

- Tacka Gud hit och Guds förtjänst dit, nej, hylla er själva istället.

Sportjournalister som anser sig veta bättre än idrottsutövarna själva har man ju hört talas om men här handlar det tydligen om mer än coachtips från tv-soffan. Guds roll i människors talang föranleder uppenbarligen en inverterad Jantelag bland vissa sportjournalister; "Du ska inte tro att du är något - om du inte tror att Gud hade ett finger i spelet".

Det är så gott som en självklarhet att idrottsstjärnor ofta är reklampelare för olika företag eller organisationer. Att tala väl om en bra produkt i ett utbyte mot ett generöst sponsoravtal, har jag inte hört det raljeras över. Varför då inte Gud?

I en debattartikel pekar kristdemokraten och idrottsmannen David Lega dessutom på det besynnerliga i att tv 4-reporten ansåg att idrottsarenorna inte är rätt plats att uttrycka sin religiositet på.

Detta kommer säkert som en nyhet för majoriteten av spelarna i FC Barcelona som ju gör korstecknet när de gör entré, och inte mist för Lionel Messi som tackar Gud efter varje mål.

Tv 4 tycker däremot att man måste diskutera när "man blandar ihop idrott och religion". Det skulle därför vara intressant att höra nämnda reporters synpunkt på att kyrkan i Jönköping hjälpte till med sorgearbetet efter hockeymålvakten Stefan Livs tragiska bortgång.

Kanon eller kalkon?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Ge genmäle, SR!

2011-09-13T03:42:00.001-07:00

Sveriges Radio har polisanmälts sedan en imam deklarerade i ett radioprogram att det ”är varje muslims skyldighet att döda dem som lämnar islam”.

Uttalandet, som gjordes när den somaliska redaktionen bjöd in till debatt efter att en grupp kristna somalier hade varit i Rinkeby och berättat om sin tro, är spektakulärt. När reportern ifrågasatte uttalandet värjde sig imamen med att de som behöver mer detaljer kan komma till imamens moské i Rinkeby.

I samband med att de kristna somalierna besökte Rinkeby råkade Husbypastorn Lars Mörling dessutom höra en grupp män undra (sic!) varför ingen dödade de som missionerade.

Det är känt sedan tidigare att muslimska kvinnor har utsatts för ”klädpoliser” och hindrats från vistas ute, värvning av unga män till terrornätverket al-Shabab, och nu även hot mot konvertiter.

Många har redan reagerat kraftigt mot imamen och på händelseutvecklingen i Rinkeby. Bland annat skriver debattören Nima Dervish bra på sin blogg och undrar varför det ska ”vara farligt för kristna somalier att vistas i Rinkeby? … Ska inte svensksomalier omfattas av den religionsfrihet som gäller i Sverige?” och ”[v]ad gör politikerna för att motverka denna ofrihet?”.
Detta handlar nämligen i grund och botten om mänskliga rättigheter för alla, vare sig man är kristen, muslim eller ateist.

Än så länge är det bara tidningen Dagen som har rapporterat om det inträffade. Inslaget med imamen låg länge kvar på Sveriges Radios hemsida, men har efter polisanmälan plockats bort i väntan på att chefen på SR International får en översättning. Att det inte har skett tidigare och att det inte har förtjänat större uppmärksamhet är uppseendeväckande.

Varken tidningen Journalisten, Dagens Media eller Resumé som bevakar medienyheter har tagit upp händelsen. Medietystnaden är talande. Tankeexperimentet att byta ut "imam" mot "pastor" gör vidare analys överflödig.

Det minsta man bör förutsätta från SR:s sida är att de upplåter sändningstid åt ett tydligt genmäle. I SR:s Public Service-handbok framgår det att ”[o]m enskilda individer, företag, organisationer eller liknande har angripits ska i princip alltid den eller de som har utsatts för kritik ges utrymme för ett bemötande, helst i samma program.”

Ett tillfälle för de berörda kristna att vittna om sin nyvunna tro.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Bakläxa på Bibelcitat, SVT

2011-09-12T00:28:00.000-07:00

Världen skulle alldrig mer vara densamma efter den 11 september 2001. I synnerhet inte inom journalistiken. I samband med att jag började studera journalistik och religionsvetenskap på Södertörns högskola hördes det ledande röster som spådde att religionen skulle spela en större roll i medias rapporteringar. Till och med Aftonbladets dåvarande politiske chefredaktör, och sedermera präst i Svenska kyrkan, Helle Klein slog fast att nu skulle religionen och kunskap om detta fenomen minsann värderas högre bland journalister.

Blev det så? Knappast.

Under söndagens minnesceremoni från New York i samband tioårsdagen av 11 september-attacken lästes det högt ur Bibeln vid ett par tillfällen, dels Psaltaren 46 av president Barack Obama (ca 44:09 på denna länk) och Predikaren 3 av förre New York-borgmästaren Rudy Guiliani (ca 28:29 på denna länk).

Även om SVT:s Claes Elfsberg lyckades bra i sin roll som programledare, blir det pinsam bakläxa i båda fallen. Obamas läsning från Psaltaren kände varken han eller bisittaren igen (även om han gissade rätt när det gällde vilken bibelbok det handlade om). Guilianis läsning från Predikaren förklarades komma från Uppenbarelseboken.

Att Bibeln brukar ha en central plats i amerikanska ceremonier borde vara något som SVT:s researchpersonal visste om sedan lång tid - liksom att religionskompetens bör vara en lika stor självklarhet bland vissa journalister som politik och idrott är bland andra.

Uppdaterat: "Som en vän kommenterade det i efterhand: När världens mäktigaste man läser helt naturligt ur Bibeln fattar SVT noll. Som vanligt."

P.S. På Världsevangeliska Alliansens hemsida (här) kan man hitta uttalanden om minnesdagen från olika evangelikala företrädare, bland annat SEA:s styrelseledamot Mats Tunehag.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Knappast statens uppgift att avgöra kyrkans lära

2011-09-06T07:31:00.000-07:00

Efter att Moderaternas partistyrelse har föreslagit att partiet inte ska ställa upp med en egen nomineringsgrupp i kyrkovalet 2013, uppmanar Andreas Wejderstam, teolog och moderat, i Svenska Dagbladet att fler partier hoppar av valet till Svenska kyrkan. Han anser även att lagen om Svenska kyrkan (1998:1591) bör avskaffas så snart som möjligt, Låt Svenska kyrkan få sköta sig själv.

Övriga samfund omfattas av lagen om trossamfund, som visar hur samfunden skall
förstås och bemötas. Därför blir det märkligt att just Svenska kyrkan regleras av en särskild lag – förutvarande statskyrka eller inte.

Intrycket av detta blir än starkare vid betraktandet av det politiska inflytandet i Svenska kyrkan. Redan i formuleringen av lagen är det tydligt att det fortfarande är
riksdagen som beslutar om grunderna för kyrkan. Kyrkan må vara skild från staten, men makten över den är ännu till icke ringa del riksdagens. Oavsett vad man tycker om det, så utsätts ett trossamfund – Svenska kyrkan – för en omfattande särbehandling av den sekulära staten. Det finns inga tungt vägande skäl att bevara lagen om Svenska kyrkan. Orsaken till lagens existens är renodlat maktpolitisk. Kyrkan som den ser ut i dag är resultatet av ett medvetet politiskt arbete som spänt sig över hela 1900-talet.

Även om lagen om Svenska kyrkan delvis reglerar omhändertagandet av kulturmärkta byggnader har Wejderstam viktiga poänger. Lagen om trossamfund (1998:1593) bör kunna gälla för Svenska kyrkan.

Inför Kyrkovalet 2009 genomförde SEA en enkätundersökning bland samtliga toppkandidater. Bland de politiska nomineringsgrupperna fanns det då stöd för fortsatt politiskt inflytande över kyrkan. En majoritet av Centerns, Miljöpartiets, Moderaternas och Socialdemokraternas kandidater tyckte att kyrkan skall formas som samhället i övrigt och var positiva till politiska nomineringsgrupper. Samtidigt flaggar Moderaterna nu för att de organisatoriskt vill lämna kyrkopolitiken.

Det rådde även en teologisk vilsenhet bland kandidaterna inför förra kyrkovalet. Uppfattningen om Jesus som unik var satt på undantag. När det gällde frågan om "Kyrkan och religionerna" var det endast ledamöterna från Frimodig kyrka som enhälligt svarade "att Jesus uppenbarar Gud på ett unikt sätt och är den enda vägen till en relation med Gud". Bland Kristdemokraterna svarade 36 % att relationen mellan kristen tro och andra religioner bäst beskrivs på följande sätt: "Alla religioner har en gemensam kärna som handlar om att älska sin nästa". Bland Socialdemokraterna ansåg 50 % att kyrkan "skall vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige

Slutsatsen är att de flesta nomineringsgrupperna i Svenska kyrkan är mer politiskt än teologiskt motiverade.

Avpolitiseringen av Svenska kyrkan måste helt enkelt fullbordas.

Det är inte statens uppgift att avgöra vad kyrkan ska tro eller inte tro. Att dra ifrån eller lägga till något i det som en gång har uppenbarats, är som bekant något som kyrkans instruktionsbok avråder det kraftigaste från. Den teologiska skolningen är knappast något som den sekulära staten kan vara behjälplig med.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Fel att chockera med bilder - eller...?

2011-08-09T13:15:00.001-07:00

Det där med bilder som redskap i opinionsbildning är svårt. Bilder måste ofta sättas in i ett sammanhang för att ge en vettig helhetsbild så att tittaren kan förstå vad som finns till höger, vänster, ovanför eller nedanför bilden, vad som hänt före bilden och vilka konsekvenserna blir. Men bilden är ändå oöverträffad i sin direkthet, sin förmåga att väcka starkare känslor än ord gör.

Det har blivit tydligt exempelvis när det gäller torkkatastrofen på Afrikas horn. Holger Leipe, Röda Korsets ansvarige på plats menar att det är nödvändigt med det "torkpornografi" för att väcka informationsmätta västerlänningars uppmärksamhet och givmildhet. Först när bilderna på svältande och sjuka barn och ruttnande djurkadaver visas upp i våra massmedier inser människor vad som sker.

Parallellen är förstås oundviklig. Det finns andra situationer där barn i tidigare livsskede som gått en våldsam död till mötes. Dagen skriver idag om hur organisationen Människorätt för ofödda inlett sommarens kampanj där en lastbil med skrämmande bilder på aborterade foster rullar runt på Stockholms gator. Organisationens ordförande Mats Selander vet redan på förhand att de kommer att mötas av kritik, eftersom vi lever i en kultur där abort är moraliskt oproblematiskt. "Den naturliga önskan i en sådan kultur blir att tona ned fostrets mänsklighet, menar han. Det försöker MRO komma åt genom att utmana med bilderna. De flesta associerar abort med något bra, en rättighet, medan känslan i bilderna talar om något fruktansvärt.
- Det är sanningen som är det viktiga, säger Mats Selander. Om det här pågår ska det visas."

Fel att visa "torkpornografi" på lidande människor som inte bett att få användas på det sättet? Absolut inte, menar Röda Korset. Det goda ändamålet måste helga de chockerande bildmedlen. Hur ställer vi oss i det läget till att visa bilder på foster som med berått mod berövats livet med samhällets stöd? Frågan är definitivt inte så enkel som MRO:s kritiker vill göra gällande. Om bilder kan rädda oskyldiga människor från döden kan det vara fullt rimligt att använda dem. I Afrika såväl som i Sverige.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

Ovärdigt att sätta kristen etikett på massmördaren Breivik

2011-07-25T15:28:00.000-07:00

Jag har behövt några dagar för att smälta fredagens tragedi i vårt västra grannland. Få perspektiv. Men det går knappt, det finns så få företeelser att skapa perspektiv mot, att göra jämförelser med. I västerlandet under det senaste seklet ser jag bara en rimlig parallell där en kollektiv dom fällts där en viss grupp människor dömts skyldiga till att samhället gått åt skogen, och där straffet blivit medvetet, urskillningslöst individuellt mördande.

Men det fallet - Nazityskland - var ett kollektivt folkmord. Ett helt folk som kollektigt bar skuld till mord på ett annat folk. Här rör det sig om domare och bödel i en enda person. Norske Breivik måste betraktas som tämligen unik i seriemördarnas skara. Motivet, det politiska inslaget, den djävulska beräkningen, leendet på väg ut från häkningsförhandlingen. Nej, det här bräcker nog det mesta i ondska.

Det unika i Breiviks hat gör också att försök att placera honom i ett fack (förutom möjligen då det ultranationalistiska/nazistiska) blir ett meningslöst etiketterande som i praktiken mest fungerar som slagträn mot den ideologi men själv ogillar. Diskussionen kring tragedin har också generellt varit befriande fri från sådana inslag. Idag blev det lite sämre.

Jag hörde för en stund sedan på inledningen till Lars Ohlys sommarprogram. Till skillnad från övriga som uttalat sig hade han svårt att lägga partipolitik och ideologi åt sidan, och förkunnade att mördaren beskriver sig som "fundamentalistiskt kristen". Inte heller Christer Sturmark kan idag avstå från frestelsen att stämpla attentatsmannen som "konservativt kristen", med hatet mot sekulärhumanism som drivkraft.

Det tar för stort utrymme och behov av inläsning för att ge ett fullödigt svar på detta. Låt oss bara kort slå fast att etiketterna kanske aldrig har varit mer illa placerade än i det här fallet. Av det jag har läst har jag inte någonstans sett Breivik uttrycka någon av dessa etiketter som beskrivning av sig själv. Jag kan förstås ha fel; djupare analyser av mördarens ideologiska motiv kommer att utredas grundligt framöver, lita på det. Dagens Anders Gustavsson är en av dem som tagit upp temat, och han kommer säkerligen att göra det igen. Men det etiketterandet som Ohly och Sturmark gav uttryck för verkar här mest bli falskmyntade slagträn i debatten. Och det känns i detta sammanhang djupt ovärdigt.

Ett kort utdrag ur Breiviks manifest: "I'm not going to pretend I'm a very religious person as that would be a lie. I've always been very pragmatic and influenced by my secular surroundings and environment. In the past, I remember I used to think; "Religion is a crutch for weak people. What is the point in believing in a higher power if you have confidence in yourself!? Pathetic." Perhaps this is true for many cases. Religion is a crutch for many weak people and many embrace religion for self serving reasons as a source for drawing mental strength (to feed their weak emotional state f example during illness, death, poverty etc.). Since I am not a hypocrite, I'll say directly that this is my agenda as well."

Breivik beskriver sig som en tvivlare inför Guds existens. Han ber inte, men upphöjer Europas kristna kulturarv, i likhet med sitt eget hedniska nordiska arv. Han understryker gång efter annan att hans mordiska planer inte motiveras av kristen tro. Han söker efter den idelogi som kan ge extra kraft till hans hat. Visst talar han om kristendomen i Europa, men samtidigt ser han darwinism som den ideologi som är mer lämpad att ligga till grund för vårt västerländska samhälle.

Det finns säkert ytterligare, mer belysande citat för den som vill leta. Jag har inte för ambition att sätta mig in i Breiviks skriverier i sin helhet, lika lite som jag avser att lusläsa Mein Kampf. Men låt oss vara överens om en självklar sak. Mördaren Breivik tycks inte vara en troende, utövande kristen, han agerar inte utifrån en kristen tro, och hans synsätt ligger så oerhört långt ifrån det som kristen tro och etik förkunnar att jag ännu inte sett en enda kristen förkunnare som sett ett behov av att ens ta avstånd från hans ideologi eller gärningar.

Det vi istället såg var att över 10 000 människor i lördags tog sin tillflykt till domkyrkan i Oslo. I sin sorg och förtvivlan var det till Guds hus man kände att man behövde gå. Det var här Norge samlades till högmässa för att tillsammans försöka finna ett hopp, en väg framåt.

Vi inser alla att detta handlar om en man som ställt sig i fiendskap mot mänskligheten. Vilken ism han råkar tycka mest eller minst illa om är för sammanhanget förhållandevis irrelevant. Fredagens händelser i Norge är för fruktansvärda för att solkas ner av ideologisk pajkastning. Jag avstår därför för att ytterligare fördjupa jämförelserna mellan Breiviks synsätt och socialdarwinismen.

Låt oss stanna vid en sanning som återigen blivit alltför uppenbar. Verklig ondska finns. Den har nu fått ytterligare ett namn. Det stavas: Utöya. Låt oss tillsammans verka för att det onda till slut ska besegras med det goda.

Per Ewert
författare, lärare och frilansskribent

Expressen och abortdebatten

2011-07-17T05:23:00.000-07:00

Svallvågor från Almedalen och MRO:s demonstration mot abort fortsätter att komma. Expressen skriver idag om abortdebatten på ledarplats och hänvisar bland annat till min artikel i Dagen.

Under rubriken Vidrig taktik i abortdebatt skriver Agnes Arpi:

Borde vi rentav se mer av mordoffer och våldtagna kön på bild i det offentliga rummet? Varför ska vi överhuvudtaget gömma undan sådant vi finner obehagligt? Om det är försvarbart att även barn ska ”medvetandegöras” genom att konfronteras med blodiga sanningar på gator och torg finns det mycket mer vi kan visa dem.

Människor saknar inte medvetenhet om hur hemsk verkligheten kan se ut. Däremot biter argument bättre än skräckbilder.

Hennes artikel får mig att tvivla.

Jämförelsen med bilder på mord och våldtäktsoffer missar totalt och visar att Arpi knappast har tänkt igenom frågorna hon diskuterar. Både mord och våldtäkt är förbjudet i lag och fördöms enhetligt av kulturen. Medvetenheten och fördömandet av dessa vidriga handlingar är redan stor. Det finns därför ingen anledning att visa bilder av offren.

När det gäller slaveriet på 1800-talet och raslagarna i USA på 1960-talet var situationen annorlunda. Då fanns det både lagstiftning och opinion för förtrycket. Bilder var ett sätt att väcka opinion till de förtrycktas försvar. På samma sätt är det med abort. Lagstiftning och opinion i Sverige legitimerar förtryck av ofödda. Bilder är då ett sätt at väcka opinion.

Poängen är alltså inte att allt som sker måste visas offentligt på bild. Poängen är att orättfärdighet som försvaras av etablisemanget måste lyftas fram i ljuset.

Jag håller med Arpi om att människor på många områden vet hur hemsk verkligheten kan se ut. Men gäller det abort? Mitt svar är nej. Många människor tror – vilket är helt naturligt utifrån hur abortdebatten har förts - att fostret endast är en cellklump, en del av kroppen ungefär som en blindtarm och därför inte identifierbar som en mänsklig individ. Det är därför abortbilder väcker en sådan vrede. De visat att det är en liten människa.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Medlemskriterier = uppmaning att döda, enligt RFSL?

2011-07-16T04:46:00.000-07:00

RFSL reagerar på SvD:s ledare om att Sveriges Imam Förbund har använt skattepengar för att ta fram en hemsida med budskap som att homosexualitet ska straffas med döden, muslimer får inte bli vänner med ickemuslimer, muslimer ska helst rösta på andra muslimer i val och att judarna styr världsekonomin:

Under de senaste åren har journalister och ledarskribenter tagit initiativ till granskningar av religiösa föreningars inställning till bland annat homosexualitet och ifrågasatt det lämpliga i att föreningar får bidrag för att sprida sina homofoba åsikter. Bland annat har radioprogrammet Kaliber granskat religiösa ungdomsorganisationer, Kalla Fakta har som sagt granskat Frälsningsarmén, SvD:s ledarsida föreningen TUFF och nu senast sajten muslim.se, som drivs av SIF, Sveriges Imam Förbund.

Kvalificerad analys av hur religiösa samfund tänker kring livsstilsfrågor? Knappast.

Det krävs ingen större eftertanke för att inse att det är en stor skillnad på Frälsningsarméns medlemskriterier att soldater inte får leva ut en homosexuell läggning, och att önska att någon ska dö, om det är det som framgår på muslim.se.

RFSL har själva särskilda medlemskriterier och kan utesluta medlemmar som inte efterlever deras stadgar (se även Härmed söker jag tjänst som informatör hos RFSL).

Frilansskribenten Anna Ekström gör samma iakttagelse när Erik Helmerson i en kolumn i DN buntar ihop både abortkritik och det teologiska ställningstagandet att samkönade relationer är en synd, med uppmaningen att döda människor.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Filosofiskt bondfångeri: de nya ateisterna genomskådas

2011-07-14T08:06:00.000-07:00

Sam Harris senaste bok ”Moralens landskap” har just kommit ut på svenska. På den amerikanska originalupplagan höjer författarens ateistkumpan Richard Dawkins boken till skyarna och menar att boken borde förändra filosofin:

I was one of those who had unthinkingly bought into the hectoring myth that science can say nothing about morals. To my surprise, The Moral Landscape has changed all that for me. It should change it for philosophers too … and it will turn their world exhilaratingly upside down.

Well, engelskspråkiga recensenter av boken har inte varit särskilt nådiga, för en sammanställning, se här. Nu börjar det komma recensioner på svenska och det handlar om verkliga sågningar.

Så här skriver författaren och filosofen Lars Gustavsson i Expressen:

Okunnigheten och de slafsiga och ofta obegripliga argumenten gör denna bok till ett avskräckande exempel på filosofiskt bondfångeri. Och vad möjligen är än värre – bokens prosa är erbarmlig. Jag har svårt att fatta varför den har introducerats om inte för något slags propagandasyfte.

I tidskriften Axess (nr 4 maj 2011) avslutar Johan Tralau sin recension så här:

Resultatet är dödstråkigt och dumt. Jag kan inte minnas senaste gången jag lade ned en bok och så intensivt kände att jag faktiskt inte lärt mig ett dyft av läsningen. Det tog mig fyra och en halv timme att läsa Harris bidrag till mänskligheten utveckling. Jag kommer alltid, fruktar jag, känna en sorts existentiell skuld över att jag en gång har slösat bort en så lång del av mitt jordeliv på den här boken.

Fler och fler tycks genomskåda nyateismen.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Abortdebatt i Almedalen 2

2011-07-08T03:31:00.000-07:00

Mängder med människor trängdes på båtdäcket när vi i SEA inbjöd till ”Abortdebattens spelregler”. I panelen fanns bland annat representanter för MRO – människorätt för ofödda, Liberala ungdomsförbundet, Feministiskt initiativ och Centerns ungdomsförbund. Det blev ett mycket lyckat arrangemang!

Det är självklart för mig att sympatisera med de värden som abortförespråkarna värnar; frihet, jämlikhet och lika rättigheter. Bestörtningen över de många kvinnor som skadas och dör efter illegala och farliga aborter likaså. Enligt WHO dog 48 000 kvinnor 2008 på grund av skador efter illegala aborter. Det är helt enkelt fruktansvärt.

Skiljelinjen är en annan; synen på vad eller vem som aborteras.

Debatten visade, som jag ser det, abortförespråkarnas inkonsekventa sätt att resonera. Tre exempel:

För det första vilsenheten i människosynsfrågan. Här stod ett gäng politiker som i alla andra sammanhang talar sig varma för människovärdet och mänskliga rättigheter, men de kunde inte definiera vem som är människa och vem som inte är det. Vad ska vi med människovärdet till om vi inte kan förklara vem det tillfaller? Konsekvent väjde man för frågan om när livet börjar. Det ville man helt enkelt inte svara på.

För det andra de ohållbara flyktvägarna. Konceptionen som startpunkt för människans liv avvisades med följande påstående: ”I så fall är onani massmord.”

Som påstående betraktat – att inte göra skillnad på en sädescell och ett befrukat ägg – är det en förnekelse av biologiska fakta. En sädescell är ingen människa, inte heller en äggcell. Men ett befruktat ägg, när en sädescell har smält samman med en äggcell, är startpunkten för mänskligt liv. Från den punkten är det biologiskt en människa. Det tillhör släktet homo sapiens och har en människas genetiska kod. Alla människors liv börjar där.

Detta blir extra tydligt vid provrösbefruktningar. Det blir ingen graviditet med bara en sädescell, ingen graviditet med bara en äggcell. Det provrörsbefruktning innebär är att man med en sädecell befruktar ett ägg, som sedan planteras in i livmodern.

I andra sammanhang väger naturvetenskapen tungt; man blir skrattad åt om man förnekar elementära biologiska eller fysiska fakta. Det gäller uppenbarligen inte abortdebatten.

För det tredje den otillfredställande lösningen på problemen med illegala aborter, som skadar och dödar så många kvinnor. Notera att ingen är mer kritisk till farliga illegala aborter än den som är abortmotståndare. En skadlig illegal abort är dubbelt värre än en säker legal abort: det står ju två liv på spel. Men lösningen kan inte vara att rädda den ena människan på den andras bekostnad.

Om barnet har skyddsvärde kan man inte byta farliga illegala aborter mot säkra legaliserade aborter; det vore som att bekämpa trafficking med hjälp av statliga bordeller. Om sexköp i sig är fel, och inte bara de vidriga omständigheterna runt det, måste man söka andra lösningar. På samma sätt med oönskade graviditeter. Om abort innebär att man dödar en liten människa är det inget alternativ att söka efter säkra sätt att göra det på. Vi måste istället söka efter lösningar som hjälper både kvinnan och barnet att överleva. Det är enda möjligheten för den som tror på ett okränkbart människovärde.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Abortdebatt i Almedalen

2011-07-07T13:51:00.000-07:00

Människorätt för Oföddas (MRO) kampanj med foton av aborterade foster under Almedalsveckan har väckt starka känslor. Om detta rapporterar bland annat SR Gotlandsnytt. Många tycker att det är helt fel sätt att föra fram sin synpunkt i abortdebatten. En del tycker till och med att de metoder som MRO använder sig av inte ska få utrymme i den offentliga debatten.

Tidigare i vår tyckte en del debattörer att de sätt som poeten Marcus Birro argumenterade mot abort, genom att återge sin egen familjs personliga tragedi med missfall, var helt fel sätt att diskutera abort. Den artikeln togs dessutom bort av DN:s chefredaktör i sista stund – trots att debattredaktören hade godkänt den.

Så finns det då speciella regler för hur man får debattera abort i det svenska samhället? Får man ens diskutera abort? Kring denna fråga arrangerade vi på Svenska Evangeliska Alliansen ett mycket välbesökt seminarium om på torsdagen under Almedalsveckan.

I panelen fanns Adam Cwejman, ordförande i LUF, Tobias Gillberg, andre viceordförande i CUF, Stina Svensson, talesperson för Feministiskt Initiativ, Mats Selander och Nasrin Sjögren från MRO, samt Fredrik Segerfeldt liberal debattör och författare.

Det hela utmynnade i ett mycket intressant samtal om debattklimatet kring aborter. Bland annat vittnade Sjögren om hur några av MRO-medlemmarna som bar omkring på skyltar i Visby hade blivit hotade. På twitter hejade till och med radioprofilen och bloggaren Cissi Wallin på när en kritiker ville att en MRO-medlem skulle puttas över en kaj.

Så visst kan man säga aborter är ett tabubelagt debattämne och behovet av att diskutera diskussionsklimatet är stort.

I mötet med ett antal opinionsbildare under Almedalsveckan blev detta ännu tydligare. Även de som står för en fri abort tycker att det behöver föras en diskussion kring det tabu som råder i abortdebatten.

I inledningen av sitt anförande om integrationspolitiken i Axess-seminariet Integrationspolitikens tillkortakommanden berättade (vid 7:40) Magasinet Neos chefredaktör, Paulina Neuding, att efter sin krönika om abort och samvetsfrihet i SvD hade hon fått mängder av arga mail från liberaler som tyckte att diskussionen hon förde var en slippery-slope.

Inför SEA:s seminarium hade liberalen Fredrik Segerfeldt också berättat att man borde föra en mer öppen debatt kring abort.

Eller ska debatten strypas och allt som avviker tiga och gilla läget?

Dagen skriver om seminariet här. Bitte Assarmo bloggar om debatten här.

Jag skriver samtidigt på Newsmill med bland annat Bitte Assarmo, Thomas Idergard och Gunilla Gomér om varför RFSU inte borde ha monopol som skolans underleverantör av sexualundervisning.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Religion och politik i Almedalen

2011-07-06T13:26:00.000-07:00

Kristna har att arbeta för ett samhälle där alla har rätt att göra sin röst
hörd - oavsett livsåskådning. Inte ett samhälle där religionen antingen
förpassas till den privata sfären eller blir styrande på bekostnad av enskildas
samvetsfrihet.

Så skriver jag i en debattartikel som jag hade inne i Dagen på tisdagen. Den kan läsas i sin helhet här. Frågan om kyrkans och statens roller är ett viktigt ämne som ett par seminarier i Almedalen har berört. Tidningen Axess anordnade på onsdagen ett frukostseminarium med rubriken ”Lämna Svenska kyrkan eller konvertera!” (seminariet filmades och kan ses här). Samtalet mellan Johan Lundberg (Axess), Thomas Idergard (katolik), Peter Weiderud (Broderskap) och Cristina Grenholm (chefsteolog, Svenska kyrkan), tog upp några av de politiska ställningstaganden som representanter för Svenska kyrkan har gjort de senaste månaderna. Bland annat biskop Eva Brunnes och den tidigare ärkebiskopen KG Hammars stöd åt Ship to Gaza.

Idergard höll ett engagerat anförande där han klargjorde för hur en kristen ska se på politiken. Lika mycket som den kristna högern i USA har fel om att låg skattesats är mer biblisk än en hög skattesats, så har det som brukar beskrivas som en kristen vänster i Sverige fel när den säger att Jesus var den förste socialisten. Jesus transcenderar helt enkelt alla politiska kategorier.

Samtidigt var det intressant att för Peter Weiderud var det inte lika okomplicerat att stå upp för det ofödda barnet, som det är att stå upp för de utförsäkrade. Att stå upp för det ofödda barnet var för komplext, tyckte han.

Under Humanisternas seminarium om Mänskliga rättigheter, religionskritik och islamofobi, lutade humanisten och filosofen Per Bauhn åt att tala om behovet av ett sekulärt samhälle. Problemet med det, vilket Stefan Gustavsson även påpekade, är att då exkluderar men religionen och vissa livsåskådningar från det offentliga samtalet. Staten ska vara sekulär i den meningen att den inte tar ställning i religiösa frågor. Ett samhälle, som är mycket större, mår bättre av att vara pluralistiskt, där alla idéer får samma chans.

Ett annat seminarium under Almedalsveckan som berörde kyrkans relation till politiken anordnades av Kyrkans tidning och Svenska kyrkan. Dagen var på plats och rapporterade. En enkät som 3000 personer hade svarat på gjorde klart att kyrkan får gärna höras i samhällsdebatten, men inte påverka.

Biskop Eva Brunne har rätt när hon framhåller att den kristna tron måste få konsekvenser – även i det politiska livet. Samtidigt behöver vi vara väldigt försiktiga när vi påstår att vissa politiska förslag är mer kristna än andra när Bibeln inte ger täckning för detta. Bibeln är inte främst en idéskrift med förslag för ett bättre samhälle – det är Guds ord som förvandlar människor.

UPPDATERAT: Axess-bloggen skriver här om seminariet "Lämna Svenska kyrkan eller konvertera". En tänkvärd iaktagelse är att den ende som under seminariet talade om att målet som kristen är att bli som Jesus, var Thomas Idergard - inte ens Svenska kyrkans chefsteolog.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Tv 4-chef: Vi ljuger för att få fram sanningen

2011-07-05T14:31:00.000-07:00

Tisdagen i Visby rusade förbi med en mängd intressanta Almedalsseminarier. Dagens seminarium Makt, medier och andlighet tillhörde ett av de intressantaste. Bland annat fick chefen för tv 4:s samhällsredaktion, Fredrik Lundberg, stå till svars för Kalla Faktas inslag om Frälsningsarmén tidigare i våras.

Som svar på kritik mot sekulära media, som gick ut på att det finns en okunnighet bland journalistkåren kring kristna rörelser och att man har en dold agenda, förde Lundberg ett resonemang om att det finns en lika liten kunskap om medias roll bland kristna.

Det mest uppseendeväckande under det seminariet var att Lundberg hävdade att de behöver ljuga för att få fram sanningen. Situationen då Kalla Fakta provocerade fram förbön mitt under ett smygfilmat själavårdssamtal, var därför berättigat, tyckte han. Man kan ju tycka att det hade varit enklare och mer etiskt om de bara hade frågat.

Filadelfilapastorn Niklas Piensoho konstaterade då det självklara: "Inte undra på att vi kristna inte litar på er!"

Piensoho pekade även på det absurda i att sekulära medier oftast själva brukar utse talespersoner för kristna rörelser som inte har ett sådant uppdrag. Han exemplifierade med Åke Green, som även om han gjorde så gott han kunde, inte hade det uppdraget från pingströrelsen. I vilka andra sektorer - politiken, näringslivet, etc - skulle en seriös journalist göra så? Stefan Swärd bloggar även från samma seminarium.

Journalisten Lars Adaktusson höll med om att många journalister har en okunskap om kyrkor, något som man knappast kan komma undan med när det gäller andra områden - till exempel sport eller politik. Där förväntar man sig att journalister är pålästa och har en sakkunskap om sitt bevakningsområde.

Senare under eftermiddagen på SEA:s seminarium Ett generösare Sverige med avdragsgilla gåvor, medverkade Frälsningsarméns divisionschef för Göteborg, Kjell Olausson. Då kom frågan om statligt villkorade gåvor upp (vilket även argumenterades för i Kalla Fakta).

Bland dem som söker sig till Frälsningsarmén för att få hjälp - och då handlar det om människor som fallit igenom det sociala skyddsnätet - visar färsk statistik att ca 65 procent handlar om ensamstående föräldrar. Enligt Olausson kommer de för att få hjälp med mat och akut hjälp. Vart ska de gå, undrade Olausson, när till och med Socialtjänsten uppmanar dem att gå till Frälsis.

Om Frälsningsarmén, och annat kristet samhällsengagemang skulle förbjudas eller villkoras, vilka kommer då att hålla grytan kokande?

UPPDATERAT: Världen idag skriver här om SEA:s seminarium om avdragsrätt. Här intervjuas Lars Adaktusson och Anna Lindman Barsk om Dagens debatt om Makt, medier och andlighet.

UPPDATERAT 2: Här skriver Dagen om seminariet Makt, medier och andlighet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

50 på SEA:s första Almedalsseminarium om religions roll i demokratiutvecklingen

2011-07-04T23:16:00.000-07:00

Ett 50-tal personer sökte sig ner till Visby hamn och missionsbåten Elida när Svenska Evangeliska Alliansen och Claphaminstitutet arrangerade seminariet Religionens roll i europeisk demokratiutveckling. Debattörerna – Thomas Idergard och Christer Sturmark – förde ett livligt samtal om religionens påverkan på samhället.

Inte oväntat fördes samtalet in på HIV/AIDS-frågan. Christer Sturmark anklagade Katolska kyrkan för att stå i vägen för att motverka HIV/AIDS-epidemim genom sitt kondomförbud. Idergard kontrade snabbt genom att betona behovet av ett förändrat beteendemönster och det absurda resonemanget:

- Harvardprofessorn Edward C. Green som är en av världens främsta experter på aidsbekämpning säger att det bästa sättet bekämpa aidsspridning i tredje världen är avhållsamhet, trohet och minskandet av sexuella partners.

- Tänk dig en person som går till en prostituerad, då sjukdomen oftast sprids den vägen. Först lyssnar han inte på Katolska kyrkans budskap att det är förbudet att köpa sex. Sedan lyssnar han heller inte på Katolska kyrkans budskap att han inte får bedra sin fru. Nej, det är först vid inledningen av sexualakten, innan han tar på kondomen, som han blir en riktigt överlåten katolik!

Seminariet präglades av en god stämning och flera namnkunniga opinionsbildare och politiker deltog i frågestunden.

Fotnot: För mer om och av Edward C. Green kan jag rekommendera denna artikel i Washington Post från 2009.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Finns samvetsfrihet även för KD-politiker?

2011-07-01T10:18:00.000-07:00

Kristdemokraternas riksting pågår i skrivande stund i Umeå. Undertecknad har just lämnat semesterns radioskugga (och därmed inte heller haft möjlighet att blogga) i en helt annan del av Norrland, efter valet att prioritera familjesemester före politisk kongress.

Därmed inte sagt att ett riksting är oviktigt, det har tvärtom stor betydelse för ett politiskt parti i regeringsställning. För KD är läget i år alldeles särskilt prekärt som alliansens minsta parti med mycket svaga opinionssiffror. Medierna har rapporterat att årets riksting kommer att visa vilken väg partiet ska välja: utvecklas till det fjärde liberala partiet i regeringen eller välja en tydligare ideologisk profilering?

Själv har jag som partimedlem skrivit två motioner inför årets riksting – en okontroversiell om starkare lagligt skydd för så kallade whistle-blowers som vågar säga sanningen utan hot om repressalier. Av rapporteringen att döma fick motionen hyggligt stöd, även om partistyrelsen först ville invänta EU-policy på området.

Intressant nog har frågan om skydd för sanningssägare bäring även på min andra motion, som handlar om ett tydligt ställningstagande mot fosterdiagnostiska metoder som primärt används för att sortera ut foster med oönskade genetiska egenskaper (alltså inte sådana som används för att möjliggöra bättre vård före eller efter födelsen).

Eftersom jag valt bort att åka som ombud har jag inte tagit del av hela diskussionen kring årets motioner, men förstod att det varit klart svårare att få gehör för denna till synes självklara princip för ett värdeorienterat parti byggd på kristen människosyn.

För fyra år sedan utspelades en riktig batalj om abortfrågan på KD:s riksting, då många abortkritiska motioner lämnats in, som konsekvens av socialminister Hägglunds beslut att tillåta utländska kvinnor att göra abort i Sverige. Jag var med som ombud det året, och även om jag inte skrivit någon av dessa motioner själv höll jag ett engagerat anförande där jag yrkade bifall för motionerna och deras intention.

Vi som ville se något slags skärpning på abortområdet led dock ett kraftfullt nederlag i omröstningen. Efteråt pratade jag med en person i partiledningen som i övrigt är en mycket förnuftig person, och som förklarade partistyrelsens agerande med att varje abortkritiskt förslag måste röstas ner, för ”det är totalt dödfött att komma och förhandla med de andra partierna och förespråka någon som helst ändring av abortlagen.”

Varje van förhandlare inser det vansinniga i att radera ut sig själv och inta motpartens position redan innan förhandling inletts, istället för att frimodigt stå för sin egen inställning och därefter nå någon slags kompromiss. Både beslutet och bevekelsegrunderna där bakom var på flera sätt sorgliga. Så var även det bemötande jag själv mötte efteråt. Ombud som stod för partiledningens liberala linje vände mig ryggen, medan – och här kommer det verkligt intressanta – flera personer som jag inte kände kom fram och sade ungefär: ”Det var väldigt bra det du sa däruppe. Jag skulle gärna själv ha… Men du vet, jag har ju min position att tänka på…”

Det var inte nederlaget i omröstningen som gjorde mig mest beklämd. Det var de här uttalandena, hur mycket de än var sagda i välmening och uppmuntran. Men när politiker i det enda riksdagsparti som bygger sin ideologi på en kristen människosyn inte törs inta en försiktigt, försiktigt kritisk hållning till Europas liberalaste abortlag av fruktan för att ett enda sådant uttalande skulle omöjliggöra framtida uppdrag - är inte detta oerhört besynnerligt? Och när det till och med finns en stark opinion för en viss fråga till och med inom ett parti, men ingen vågar uttala den av risk för att bli utpekad och utvisad – har vi då inte ett allvarligt demokratiskt problem?

Samvetsfrihet tycks finnas på en mängd områden där man snarast får credd av att vara bråkstake. På samma riksting var jag själv mer radikal än partistyrelsen i en miljöfråga. Politiskt korrekt. Pluspoäng där. Men det verkar uppenbart att politiker fruktar brännmärkning för en aldrig så välmotiverad eller inlindad kritik av abortlagen, aborter som sådana eller sådant som direkt eller indirekt underlättar för aborter. De uttalanden jag mötte blev ett alltför tydligt tecken på att samtalsklimatet i den här frågan sticker ut på ett omotiverat sätt, och lägger en våt filt över hela den sakliga diskussionen i ämnet.

Detta är fullständigt orimligt. Utan att djupare ha kunnat följa förarbetet till årets riksting behöver det ändå understrykas att något tycks ha gått alldeles snett i det offentliga samtalet i vårt land. Varje politiker eller annan opinionsbildare måste ha full rätt att på samvetets grund argumentera för en annan inställning än den i globala mått extrema inställning till ofödda människor som behärskat vårt land i decennier. Om vi menar allvar med att sanningssägande whistle-blowers ska ha rätt att utan repressalier framföra sin åsikt inom företag och myndigheter, så ska de ha det i politiska partier också.

Per Ewert,
författare, lärare, frilansskribent, medlem i Kristdemokraterna

Sheriffen av Nottigham och Skolinspektionen

2011-06-23T08:52:00.000-07:00

Allan Rickman, ni vet han som gjorde ett lysande porträtt av sheriffen i Robin Hood-rullen med Kevin Costner, levererade en replik som omedelbart gick till filmskurk-historien.

I ett ögonblick av vredesmod över hur surt Robin Hood gör hans liv, befaller han sina underhuggare att utföra en rad hemskheter mot traktens invånare. Den sista punkten - "Ställ in julen!"

När jag läser att Skolinspektionen har prickat en skola för att ha sjungit julpsalmer inför julavslutningen (utifrån principen om ickekonfessionell undervisning), går min tanke osökt till sheriffen av Nottingham. Borde inte Skolinspektionen i konsekvensens namn då bara förbjuda jullovet? Och påsklovet, samt ledigheten kring alla helgonsdag, pingst, etc.

Då minskar vi risken för att elever någon gång under sin skolgång ska råka utsättas för den del av samhället som faktiskt består av troende människor. Dessutom blir det ju mer tid för värdefullt skolarbete när loven ställs in.

En parentes: Vilken ideologisk skillnad som Skolinspektionen gör på julpsalmer som "Stilla Natt" och sommarpsalmer som "Den blomstertid nu kommer", är svår utröna. Den senare accepterades eftersom "det är en psalm som har en tradition kring sommar". Och den förra är alltså inte en psalm med en tradition kring jul?

På tal om skolavslutningar, här finns den artikel som jag nyligen skrev i SEA:s nyhetsbrev om årets traditionella skolavslutningsdebatt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Skarpa analyser om skärningspunkten KD/abortfrågan

2011-06-21T04:46:00.000-07:00

I försommartid närmar sig Kristdemokraternas riksting, och debatten har tagit fart, både inom och utanför partiet. Huvudfrågan gäller: vilken riktning ska partiet ta inför sviktande opinionsstöd och osäkerhet inför vilken väg som bäst a) sätter KD på den ideologiska väg som är partiets unika bidrag i svensk politik, och b) återvinner ett högt väljarstöd.

De senaste dagarna har två personer med stor erfarenhet både inom och utanför partiet givit sitt bidrag: Lars F Eklund (fil lic samt fd partistyrelseledamot) säger i Världen Idag att partiet förlorat sin trovärdighet genom att kompromissa bort ofödda människors rätt till liv och istället ägnar sig åt en gåtfull självdestruktion som bara riskerar att skrämma iväg personer med traditionella etiska värderingar till partier med en helt annan värdegrund.

Sune Olofson (KD-medlem samt reporter och debattredaktör på Svenska Dagbladet 1981-2009) instämmer i Dagen, analyserar den abortdebatt som förts under våren, och ifrågasätter starkt den brist på konkreta resultat som KD uppnått under sina år i regeringsställning. Han menar att partiet inte kommer att vinna fler val på att kompromissa med sin kristna etiska grundval, och ställer det som han uppenbarligen betraktar som en avgörande fråga rakt till partiledningen: "Vad avser ni att göra i abortfrågan under resterande tid av denna mandatperiod?"

Samvetsbloggen får anledning att återkomma i ämnet inom en nära framtid.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

Demokratisk plikt att delta i Pride?

2011-06-10T06:40:00.000-07:00

Mitt i den heta diskussionen som pågår mellan de båda debattörerna Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg (här, här och här), utifrån den tidigares krönika i SvD om att KD inte bör delta i Pridefestivalen, finns det en principiell fråga som är värd att ta upp.

Är det en demokratisk plikt för politiker att delta i Pridefestivalen?

Nej, skulle säkert de flesta svara. Det är upp till var och en att delta på allehanda tillställningar. Det kan handla om kristna sommarkonferenser, Almedalsveckan eller IOGT-NTO:s årskongress. Sak samma. Ingen tvingas dit.

Men, säger man sedan, det är viktigt för politiker att finnas där folk finns – och att visa sin solidaritet med minoriteter som är utsatta. Och det gör man på Pridefestivalen om man vill visa att man arbetar mot fördomar av homosexuella.

Deltar man inte, finns det uppenbarligen skäl att ifrågasätta den politikerns vilja att arbeta mot fördomar. Detta kritiserades Göran Hägglund (KD) för förra året när han inte deltog.

Men är det så? Antingen deltar politiker i Pridefestivalen, eller så är de homofober?

Vi använder några andra exempel:

* Antingen deltar politiker i en stor Greenpeace-aktivitet, eller så är de miljöbovar.

* Antingen deltar politiker i en katolsk äktenskapskonferens, eller så är de kristofober.

* Antingen deltar politiker i en veganrörelses festival, eller så hatar de veganer.

Inget klockrent sambandsförhållande, med andra ord.

Slutsats: Det är fullt möjligt att arbeta mot fördomar av homosexuella utan att för den skull vilja eller behöva delta i Pridefestivalen. Det är ingen demokratisk plikt. Lika lite som det är en demokratisk plikt att delta i Greenpeace-evenemang om man anser miljöarbete är viktigt.

Varför förväntas då samtliga partier delta i Pride?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Abortdebattens spelregler?

2011-06-06T02:53:00.000-07:00

Marcus Birros debattinlägg i SvD i lördags ligger fortfarande i topp som mest lästa artikel på Brännpunkt. Även Dagens publicering av artikeln rankas som den mest lästa. På Newsmill skriver Birro om den märkliga refuseringsprocess som föregick den tänkta publiceringen i DN.

Det verkar som om abortdebatten har fått ny fart. Seglora smedjas Mattias Irving skriver idag en replik (summerad här) på Birros artikel. Även i bloggosfären tycks diskussionens vågor gå höga. Mycket tycks gälla hur man får debattera abort.

Vilka sorts argument gäller? Finns det några speciella spelregler i abortdebatten?

I ett samhälle med en lång tradition av konsensustänkande i kontroversiella ämnen är det en viktig fråga. Att Birro beskylls av meningsmotståndare för känsloargument är en viss indikator för att abortdebatten har separata villkor än andra debatter. Nämn till exempel det debattämne i Sverige idag som inte har en viss del känsloargument i sig.

På Svenska Evangeliska Alliansen planerar vi för ett Almedalsseminarium i just detta ämne - abortdebattens spelregler. Mer info om detta kommer snart. Tills dess går det att beställa vår idéskrift Ecce homo, som tar upp frågor om människovärdet där vi bland annat behandlar de vanligaste argumenten för abort. Skriften är skriven från ett filosofiskt perspektiv, men är lättförståelig. Ett måste för de som gillar att diskutera människovärdet (andra ämnen som tas upp är till exempel dödshjälp).

Klicka här för att beställa.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

DN:s censur kräver en förklaring

2011-06-04T13:35:00.000-07:00

Debattläget i frågan om aborterade foster som lämnas att självdö verkar nu ha satts på sin absoluta spets. Vad som i praktiken framstår som censur tycks numera ha införts i ämnet. Och det är djupt illavarslande.

Marcus Birro skrev en personligt naken skildring av sitt eget barns död i samband med för tidig förlossning för DN, som en parallell till den aktuella diskussionen om den ovärdiga behandlingen av döende foster som avsiktligt avläsnats genom abort. Birros mål är inte alls att upphäva svensk abortlag, han ställer sig tvärtom bakom den, men vill problematisera vad det faktiskt är som sker i dessa fall. Och det räcker tydligen för censurering.

Dagen rapporterar att DN:s ansvarige utgivare då över debattredaktörens huvud gick in och helt sonika lyfte ut artikeln, varefter Birro strax därpå istället fick den publicerad i SvD. Saken behöver dock få en forsättning. Artikelförfattaren kallar denna sista-minuten-refusering för "En ynkedom och skam för DN". Vad ger ansvarig utgivare den pressetiska rätten att agera på detta mycket anmärkningsvärda sätt? Att, som Humanistbloggen, avfärda artikeln som "känslosamt lurendrejeri" är inte bara kränkande mot Marcus Birro och hans familj. Det är också ett obehagligt mörkt moln på debatthimlen.

Vi i Sverige kritiserar gärna andra länder för åsiktsförtryck och censur i deras lagstiftning. Att istället införa det bakvägen i praxis är knappast bättre.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

Den skolavslutningsstrid nu kommer

2011-06-03T06:45:00.000-07:00

Lagom till skolornas terminsavslutningar inför sommaren har den stora debatten om barns och ungdomars väl och ve inletts i media.

Nej, det gäller inte mängden alkohol som konsumeras av alla de studenter som inte kan hålla sig nyktra på de fester och kortege som avlöser varandra. Inte heller om bristen på sommarjobb eller de hårda arbetsförhållandena som många skolungdomar tycker sig uppleva under sommarveckorna. Debatten handlar till och med inte om de skolbarn vars föräldrar inte har råd att åka på semester (trots den dialogdag som Barn- och äldreminister Maria Larsson anordnade om ämnet).

Allt sån't reduceras till oväsentligheter när det handlar om de få timmar som skolbarnen genomlider i kyrkan innan det är dags för sommarlov. Risken för att prästen ska be en kort bön och tillönska eleverna ett välsignat sommarlov under skolavslutningen är alldeles för överhängande för att media ska låta det gå obemärkt förbi. Skolinspektionen rycker ut och resultatet blir att prästen ska hålla sig i bakgrunden. Böner, psalmer och välsignelser slopas. Den blomstertid nu kommer blir dock ett undantag - det är en psalm som har en tradition kring sommar, enligt Skolinspektionen.

Men vad tycker skolbarnen? Ekot, Böner inte tillåtet vid skolavslutning i kyrkan:

Ett av ärendena som kom in till Skolinspektionen förra året gällde Nya Lundenskolan i Göteborg, som höll sin avslutningsceremoni i Örgryte nya kyrka. Skolinspektionen gav i det här fallet skolan rätt. Eleverna där, även de muslimska, är positiva.
– Det är inga problem tycker jag. De håller inga kristna tal, säger Alaa.
– Om de inte har en större lokal så tycker jag att det är helt okej, säger Fadoma.
– Jag tycker att kyrkan är jättevacker, så jag har inget emot det, säger Pari.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö bloggar också bra om vem det egentligen är ett problem för att hålla skolavslutningarna i kyrkan:

För det andra är det besvärande oklart för vem den rådande ordningen utgör ett problem. När Ekot lyfter frågan idag ramas den in som "mer aktuell ju fler barn med andra trosuppfattningar som har börjat skolan". Men var finns evidensen för detta? Från olika håll antyds att detta skulle vara en svensk tradition som av stora grupper invandrare skulle upplevas som något exkluderande eller negativt.

Totalt har Skolinspektionen behandlat ungefär tio ärenden där enskilda föräldrar har riktat kritik mot en skola. Det är svårt att se att vi här har något jätteproblem. Det är betydligt mer allvarligt om Skolinspektionen och skolpolitiker vägleds av en grumlig föreställning att barn med muslimska föräldrar skulle bli kränkta av en skolavslutning i en kristen kyrka.

För det tredje ger Skolinspektionen helt i onödan ammunition till Sverigedemokraterna och andra som lever på att kunna bevisa att det invandring och mångkultur leder till att svenska traditioner får stryka på foten. Det här är precis samma tänkande som har fått Diskrimineringsmyndigheten att ersätta julklappar med vinterpresenter. En enfaldig tro att traditioner i sig är exkluderande och att ett mångkulturellt samhälle förutsätter neutrala arenor.

Det är enkelt att förstå att föräldrar och elever vill ha en lokal som ger en högtidlig inramning åt en viktig stund i livet. Det är också enkelt att förstå att Svenska Kyrkan inte vill låna ut sina lokaler hursomhelst, utan att på något sätt kunna medverka med ett, förvisso begränsat, religiöst inslag. Den princip som tidigare väglett Skolinspektionens beslut, att tonvikten inte får ligga på religiösa inslag, är fullt tillräcklig. Att nu skärpa tillämpningen och helt stänga dörren skapar betydligt fler problem än det löser.

Sedan kan man ju fråga sig varför de som vill ha ett sekulärt samhälle inte uppmuntrar till mer psalmsång i skolan. Även om det inte finns ett tydligt orsakssamband, så har sekulariseringen knappast motverkats av detta.

Uppdaterat: Expressens Malin Siwe skriver mer om detta i Lägg ner den nya ritualen med årliga gräl om skolavslutning i kyrkan.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Frieda brydde sig inte om livsduglighetskriteriet

2011-05-31T07:51:00.000-07:00

Debatten med anledning av de barn som överlever sena aborter och lämnas att självdö fortsätter. I förra veckan skrev RFSU:s Åsa Regnér m.fl. på SvD Brännpunkt att de sena aborterna behövs och argumenterade bland annat utifrån den svenska abortlagens premiss, att inga livsdugliga foster får aborteras.

Lagen är också konstruerad så att denna gräns kan flyttas i takt med att vården kan rädda barn som föds än tidigare. Men i dag är vi inte där, sjukvården kan ännu inte rädda ett foster som föds i vecka 22.

Artikelförfattarnas minne tycks dock vara alldeles för kort. I påskas kunde Aftonbladet rapportera om lilla Frieda som föddes efter bara 21 veckor och fem dagar. Lagom till påsk kunde hon lämna BB fullt frisk. Frieda brydde sig uppenbarligen inte om RFSU:s livsduglighetskriterie.

I en välskriven debattartikel i Dagen, Människosynen måste styra abortlagarna, ger Ola Samnegård sig bland annat i kast med livsduglighetskriteriet och levererar en tänkvärd analys:

Sveriges abortlag bygger på ett "livsduglighetskriterie" - abort tilllåts tills barnet kan överleva utanför livmodern. Problemet är bara vad som menas med "kan överleva". Inte ens barn födda i normal tid kan överleva utan omvårdnad. Behovet av omvårdnad varierar praktiskt taget steglöst från barn till barn. Då lagen skrevs syftades på när barnet kunde överleva med all den medicinteknik som stod till buds. I dag har teknikutvecklingen kommit dit att utarbetad praxis strider mot lagstiftarens intentioner. Alltså finns ingen bestämd punkt där fostret blir livsdugligt och därmed människa.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Vågar vi tro på en smula besinning i abortfrågan?

2011-05-26T04:32:00.000-07:00

Besinningslöst dödande. Visst ger det bilden av en vild viking som går bärsärkagång med fradgan sprutande runt munnen. Och det är en bild av det besinningslösa. Men det kan också handla om att döda försiktigt, medvetet och i all tysthet. Det besinningslösa ligger i det fallet i att handla utan att stanna upp, tänka och känna efter vad det faktiskt är man gör. Men människors samveten verkar nu börja säga ifrån: det här går inte längre.

Sanna Rayman skrev härom dagen på Svenska Dagbladets ledarsida om nyheten om aborterade foster som lämnas ensamma i kylan och andas, en kortare eller längre stund. Och sen andas de inte mer: "Tanken är outhärdlig och kanske var det just därför som nyheten inte väckte någon debatt. I Sverige ägnar vi nämligen inte oss åt abortfrågans outhärdliga sidor. Vi håller oss till de nyktra argumenten om kvinnors rättigheter vs. embryon eller cellklumpar. Inte om foster som självdör i 'sköljen'".

Rayman menar, med fog, att KDU gör ett logiskt fel när de vill Lex Maria-anmäla sådana fall som ju ändå är lagliga: "Det vittnar inte om att vi behöver ett Lex Maria. Det vittnar om att vi behöver en seriös diskussion om huruvida den övre abortgränsen behöver ses över."

Nu är tid för besinning. Det är sannerligen inte en dag för tidigt.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

Demokrati á la Muslimska brödraskapet

2011-05-20T06:48:00.000-07:00

Dagen skriver om en av Muslimska brödraskapets (MB) tidigare ledare, läkaren Abdel Moneim Abouel Fotouh, som kandiderar till posten som Egyptens president i höst. Han vill tillåta muslimer byter religion, vilket är belagt med dödsstraff enligt Shariah, Presidentkandidat vill tillåta konvertering i Egypten:

- Ingen ska lägga sig i om en kristen beslutar att övergå till islam eller om en muslim beslutar att lämna islam för att bli kristen, säger Aboul Fotouh i en tv-intervju.
- Att tvinga människor att bekänna sig till en viss tro leder till hyckleri, säger han

Samtidigt stöds han kandidatur inte av MB. Hur ser det annars ut? Och vilken sorts demokrati är MB ute efter?

Essam el-Erian, vice ordförande för MB:s parti Frihet och rättvisa, och tidigare talesperson för MB, var nyligen i Stockholm, och delade med sig på ett seminairum arrangerat av International IDEA, som arbetar med demokratiseringanalyser runt om i världen, av sitt perspektiv på demokrati.

En hel del häpnadsväckande uttalande följde:

Iran, Gaza, Frankrike och USA – alla var de olika varianter av demokratier. Iran och Gaza var lika mycket demokratier som Frankrike och USA. Varför då kvinnor ses som andra klassens medborgare och minoriteter förföljs och dödas av exempelvis "demokratin" Iran , kan man ju undra?

På frågan om rätten att byta eller avsäga sig en muslimsk tro, blev det en uppvisning i retorisk mångtydighet.

Beslutet för en muslim att konvertera måste helt och hållet komma inifrån. Om det sker utifrån, vilket var dåligt, tyckte el-Erian, så kan det pressas fram. Vad som egentligen är en frampressad konvertering, framgick aldrig. Faller till exempel en kristens vittnesbörd till en muslim, om nu muslimen därpå väljer att bli kristen, in under kategorin "frampressad konvertering"?

Att el-Erian betraktade klassiska väckelsemöten som ett problem, var dock en fingervisning. Enligt honom utlovas sjuk- och hälsovård samt utbildning av evangelikala missionsorganisationer, om muslimer blir kristna. Självklart är det fel att villkora hjälp. Kristna ska enligt Bibeln hjälpa andra utan att förvänta sig något i gengäld. Men någon hänvisning till ett specifikt fall gavs inte under seminariet.

Trots att moderatorn ställde tuffa frågor om Sharia, förminskade el-Erian dess implikationer för ett samhällsbygge. Tillämpningen av Sharia i till exempel, var helt enkelt en annan tolkning av demokrati än vad Västvärlden har, menade han.

Einar Steensnaes, från The Oslo Center for Peace and Human Rights, uttryckte sig måhända diplomatiskt under seminariet, men kärnan i hans replik väger tungt: Hur en stat behandlar sina minoriteter, till exempel medlemmar av andra religioner, är ett lackmustest för demokratin.

El-Erians, och i förlängningen MB:s version av demokrati uppvisar flera brister i det testet.

Förhoppningsvis är det ingen "demokratisering" som International IDEA kommer stödja.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Skarvar mer värda än människor?

2011-05-19T04:16:00.000-07:00

Via Bengts blogg hittar jag en artikel om att skyddsjakten på skarv har stoppats i Stockholm efter att det visat sig att kläckningsfärdiga ungar stuckits ihjäl i sina ägg.

Stockholms ornitologiska förening är upprörda och anmäler nu händelsen som grovt djurplågeri.

Efter sjuksköterskelarmet om foster som rör på sig och andas efter abort, rycker Barnmorskeförbundets ordförande ut.

Resultatet?

Saxat från Dagens Medicin:

– Det förekommer att fostret lever, trots abort, men det är inget stort problem. Det är ovanligt. Vid dessa sena aborter som det handlar om i dessa fall har fostret ofta missbildningar som gör att det ändå inte är förenat med liv, säger Ingela Wiklund.

Den moraliska indignationen är talande. Inte.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Levande foster motiverar sänkt abortgräns

2011-05-18T07:04:00.000-07:00

En vecka efter att riksdagen röstade för att Sverige ska motarbeta samvetsfrihet inom vården, rapporterar Dagens Medicin om att vårdpersonal känner obehag när foster andas och rör på sig i samband med aborter, ”Det känns fruktansvärt att låta fullt friska foster ligga och dö framför våra ögon”:

– Olika foster är olika livsdugliga. I år har vi haft två aborter, en i vecka 18 och den andra i vecka 22, där fostren fortfarande levde när de kom ut. De andades och rörde på sig i upp till en timme efteråt, säger sjuksköterskan.
/.../
I ren desperation har hon och hennes kollegor, både sjuksköterskor och barnmorskor, nu kontaktat Socialstyrelsen för att få råd.
– Alla tycker det är jätteobehagligt. Folk slutar på grund av det här. Ska det verkligen vara så här?

Nu ska Socialstyrelsen granska abortmetoderna. Samtidigt är det inte första gången som detta uppmärksammas. År 1998 beskrev läkaren Anna Hammarström den svenska abortlagen som föråldrad eftersom den tillåter att livsdugliga foster aborteras och att de kan uppvisa livstecken efter abort.

I detta scenariot förväntas gynekologer likt soldater bara lyda order. Samvetsbetänkligheter beskrivs som regeltrots. Att en majoritet av svenska gynekologer efterfrågar en samvetsklausul, är på gränsen till samvetsvägran, i alla fall om man ska tro på Hans Linde (V) och RFSU.

Samtidigt svarar Anders Andersson, KD-ledamot i socialutskottet, på Åsa Regnérs kritik i SvD: "Kristdemokraterna står upp för FN:s och Europarådets ställningstagande för samvetsfrihet. Detta innebär att en enskild vårdpersonal inte ska kunna tvingas att utföra medicinska ingrepp som strider mot det egna samvetet."

Vad man däremot kan ifrågasätta är villigheten att förändra den svenska abortlagstiftningen. Att veckogränsen i Sverige ska vara ca sex veckor senare än det mesta av övriga Europa, är inte hugget i sten. Sjuksköterskornas och barnmorskornas berättelser är ett argument för detta.

Flera medier (här, här, här och här) har redan uppmärksammat larmet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Att tala sig varm om mänskliga rättigheter men blunda för samvetsfrihet

2011-05-17T04:28:00.000-07:00

Värt att notera efter riksdagens beslut att motarbeta Europarådets resolution om samvetsfrihet är att kritik mot Sverige snabbt har börjat komma. Så här skriver John Smeaton, direktor för brittiska Society for the Protection of Unborn Children (SPUC):

Sweden's vote today shows the lengths to which the supporters of abortion are prepared to go to promote the killing of unborn children. There are no international conventions which recognise a right to abortion, whereas conscientious objection is a basic principle of international human rights law. October's PACE resolution was passed in a massively amended form because the original text was an outrageous attack upon the ethical standards of the medical profession, trained to preserve, not end, life. We will be working with our colleagues across Europe to ensure that Sweden's attempt to erode the right to defend life is thwarted.

Även Anders Arborelius, biskop i Katolska kyrkan, berättar att berättar att han har fått flera besvikna reaktioner från utlandet.

Man kan ju fråga sig varför de riksdagsledamöter, som röstade igenom utskottsbetänkandet med hänvisning till sina samveten, inte är beredda att ge vårdpersonal rätt till samvetsfrihet? Samvetsfriheten gäller tydligen bara för vissa.

Samtidigt som det talades varmt om att Sverige bör arbeta för att värna de mänskliga rättigheterna, blundade de flesta för rätten till samvetsfrihet. I riksdagens protokoll kan man följa replikväxlingen. Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson, Hans Linde, upprepade flera felaktigheter. Diskussionen gällde samvetsfrihet i vården, inte den svenska abortlagstiftningen, vilket kristdemokraten Robert Halef fick påminna honom om flera gånger.

Julia Kronlid (SD) hänvisade till en doktorsavhandling från Umeå Universitet som visar att en majoritet av svenska gynekologer är för en samvetsklausul. Märkligt då att ogiltigförklara avhandlingens resultat för att Kronlid råkade vara sverigedemokrat. Om en SD-ledamot skulle säga att 2+2 = 4, ska man då heller inte hålla med?

Abort är ingen mänsklig rättighet, vilket Linde insinuerade. Att sedan hävda att rätten till samvetsfrihet innebär att sätta sig över demokratiskt fattade beslut, är ologisk. I vilket demokratiskt forum har Sverige beslutat sig för att sortera bort vissa grundläggande mänskliga rättigheter? Argumentationen blir minst sagt osammanhängande när Linde säger att Europakonventionen för mänskliga rättigheter (och där ingår rätten till samvetsfrihet) är ett avgörande verktyg i arbetet för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna i Europa.

Hur ska det vara? Är samvetsfrihet utomparlamentariskt motstånd eller del i ett viktigt verktyg för mänskliga rättigheter?

Debatten efter riksdagsbeslutet har fortsatt med att Åsa Regnér, RFSU, på Brännpunkt kritiserar KD för att stödja resolutionen. Resolutionen beskrivs som ett "hafsverk. Den brister i logik. Den är oförenlig med internationella och europeiska mänskliga rättigheter. Den går helt på tvärs med den lagstiftning och de principer för hälso- och sjukvården som gäller i Sverige i dag." Enligt henne vill resolutionen "göra det möjligt att vägra en kvinna vård till och med i nödsituationer när hennes liv och hälsa är i fara".

Uppenbarligen har Regnér inte läst resolutionen. Där framgår det att Europarådet uppmanar länderna att försäkra sig om att patienter får lämplig vård vård, speciellt i nödsituationer.

Dick Erixon bloggar också om samvetsfrihetsdebatten, Riksdagen motverkar mänskliga rättigheter.

P.S. På http://www.samvetsfrihet.se/ kan du skriva under, ifall du inte har gjort det tidigare, Manifest för samvetsfrihet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Lena Sommestad om aborter och moral

2011-05-15T14:23:00.000-07:00

För en tid sedan publicerade DN Debatt en artikel där två filosofer argumenterar för att lagen om fri abort inte gör abortfrågan rättvisa. De menar att det är fel att kvinnans rätt till sin kropp nästan alltid är överordnad fostrets. Aborter är nämligen "en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda."

Även om jag inte ställer upp på denna problembeskrivning, eftersom fostret även det är en samtida individ, uppskattar jag ändå filosofernas försök att göra en moralfilosofisk problematisering av abortfrågan. Alltför länge har kvinnans rätt till sin kropp utgjort det självklara och tillräckliga argumentet för fri abort. För det är ju så att ingen ifrågasätter kvinnans rätt till sin kropp, det är hennes rätt till fostrets kropp, och över dess liv, som jag och andra abortmotståndare ifrågasätter.

Resten av artikeln är tyvärr ganska usel. Filosoferna landar i att lagen inte måste ta ställning till om aborter mellan vissa veckor är rätt eller fel. Istället för att som nu låta samhället betala för aborterna efter vecka 12 skulle kvinnorna få göra det själva. Om de har råd vill säga. Det är här deras förslag blir riktigt sunkigt och öppet för kritik från alla håll. Exempelvis ser jag inte hur en annan finansiering av aborterna på ett avgörande sätt skulle stärka fostrets rättigheter. Och kritiken, från det andra hållet, låter inte vänta på sig. Men jag tänker nu inte redogöra för all denna kritik utan inriktar mig på de invändningar som socialdemokraten Lena Sommestad gör på sin blogg.

Lena Sommestad var tidigare miljöminister i den socialdemokratiska regeringen. Hon är professor i ekonomisk historia och tillhör de mer bildade och genomtänkta inom socialdemokratin. Hennes blogg tror jag är ganska unik eftersom hon, såsom en offentlig person, flitigt besvarar kommentarer och inte räds en diskussion med meningsmotståndare. Hon fanns tidigt med på listan av personer med möjliga ersättare till Mona Sahlin. Nu är hon nominerad till att bli ordförande för s-kvinnorna. Och hon verkar vara en sympatisk kvinna. Visst är det mycket mer spännande att höra vad hon har att säga i abortfrågan än, säg, Ylva Johansson?

Hon skriver inledningsvis:

Det är självklart att en fråga som abort rymmer en målkonflikt. Det är just för att lösa denna målkonflikt som abortlagen finns. Kvinnan har starka rättigheter i abortlagstiftningen – inte av moralfilosofiska skäl utan därför att det svenska folket i gällande lagstiftning har gett uttryck för denna värdering.

Men filosoferna talar förstås om en moralisk målkonflikt. Och den blir ju inte löst av en lagstiftning som enbart ser till moderns intressen (om ens det eftersom aborter i många fall skapar psykiskt lidande hos kvinnan). Sommestad menar här också att rättigheterna i lagstiftningen är ett uttryck för en majoritetsuppfattning, moral har inte med saken att göra. Frågan om hur aborter kan rättfärdigas moraliskt verkar helt ointressant för henne. Ja, det förefaller även som om hon menar att juridiken inte har med moralen att göra. Dessvärre för Sommestad innebär detta synsätt också att om majoritetens vilja ändras saknas alla skäl till att motsätta sig en förändring.

Hon kritiserar senare filosoferna helt korrekt för deras minst sagt luddiga (och ofilosofiska) resonemang om när och varför aborter borde vara tillåtna. Och tillägger: "Jag konstaterar att Espinoza och Petersen helt enkelt tycks anse att det fanns något essentiellt rätt eller fel, som de som filosofer kan resonera sig fram till." Här förstår jag Sommestad som att hon menar att det inte finns något verkligt rätt eller fel. Och då blir ju förstås alla moralfilosofiska resonemang ganska meningslösa eftersom de handlar om något, moral, som inte är verkligt utan endast, säg, en mänsklig konstruktion. Och ett sådant gungfly är då inget att grunda lagstiftningen på heller.

Själva titeln på inlägget, Rätt och fel om abort kan inte avgöras av moralfilosofer, visar på Sommestads ointresse för moral. Inte heller jag tror visserligen att moralfilosofer kan eller ska avgöra vad som är rätt eller fel i någon fråga. Och ingen har påstått något sådant. Däremot kan de hjälpa oss att upptäcka vad som är rätt och fel och ge oss verktyg för att moraliskt analysera frågor. Men det förutsätter förstås att det finns verklig moralisk kunskap. Den övertygelsen verkar Sommestad sakna.

I sin sammanfattning konstaterar hon att moralfilosoferna "tycks sakna alla begrepp om vad abortfrågan i grunden handlar om: kvinnors makt över sina egna liv." Här blir den blida Lena Sommestad rejält fräck och cynisk. Tydligen tror hon sig ha makten att avgöra vad abortfrågan handlar om trots att hon bara några meningar tidigare kritiserar filosoferna för deras sanningsanspråk. De får inte säga hur något borde vara men hon får minsann det! Och det kanske är så i hennes värld. Allt är politik och det är därför politikerna som avgör rätt och fel och vad frågor egentligen handlar om. Övriga göre sig icke besvär.

Vidare vägrar hon helt att ta in det perspektiv som filosoferna lyfter fram och som är deras huvudpoäng, nämligen att varelsen i mammans mage också har intressen. För Sommestad handlar aborter bara om kvinnan. Och det är lite som att säga goddag yxskaft när hela artikeln som hon kritiserar syftar till att lyfta fram fostrets intressen.

Hon menar också att de båda filosoferna uttrycker ett "moraliserande mansperspektiv". Det må vara moraliserande men så är ju de båda också moralfilosofer. Det är deras jobb, helt enkelt. Och de råkar också vara män. Men på vilket sätt diskvalificerar det dem från att öppna munnen i abortfrågan? Får endast gravida kvinnor yttra sig? Faktum är att filosoferna inte uttrycker ett mansperspektiv, artikeln utgör snarare ett frö till ett fosterperspektiv. Och ser man på fostret som en människa, vilket det ju uppenbart är, måste någon träda fram till dess försvar. Och det är, menar jag, detta frågan handlar om. Nämligen vad är det som existerar i mammans mage? Om vi ser på fostret som en av kvinnans kroppsdelar, ja då har Sommestad rätt. Då handlar abortfrågan om kvinnans makt över sitt eget liv. Men även Sommestad talar om fostret som "det ofödda barnet". Och filosoferna talar om "framtida individer". Och läkarna vet att det handlar om små människor. Med detta perspektiv blir Sommestads sammanfattning ett uttryck för en enorm brutalitet då hon ger varje gravid kvinna en självklar rätt att döda det liv som hon bär i sin mage. Och hennes rätt att göra det grundas endast på folkmajoritetens vilja, inte på att det är moraliskt rätt. Makt gör rätt, med andra ord. Just en snygg filosofi, det.

Vi får hoppas att Lena Sommestad inte avancerar vidare inom politiken. För det blir så mycket värre när ett skarpt intellekt saknar moralisk kompass än när mindre begåvade gör det.

Pelle Poluha
Fil mag statskunskap

Härmed söker jag tjänst som informatör hos RFSL

2011-05-11T08:23:00.000-07:00

Här är mina kommentarer om Kalla Faktas program om Frälsningsarmén (FA):

1. De malawiska prästernas uttalande om homosexuella är vidriga. Varje kristen har anledning att ta avstånd från sådana uttalanden. Kristen tro har ett universellt och inkluderande perspektiv, som sätter alla människor i samma båt:

Alla människor är skapade till Guds avbild och därför viktiga och värdefulla.
Alla människor är också syndare och har förlorat härligheten från Gud.
Gud älskar varje människa och vill att alla ska bli räddade och komma till insikt om sannningen.
2. Kalla Faktas journalister saknar analysförmåga. De ”avslöjade” att FA menar att sex hör till äktenskapet och äktenskapet är en man-kvinna-relation - trots att det är en uppfattning som FA haft sedan starten 1878 fram till idag och som man alltid stått för helt öppet, de senaste åren bland annat genom etikdokument på hemsidan.

En bit in programmet skjuter journalisterna sig själva i foten och visar att deras avslöjande är ren luft; det finns inget att avslöja. De påvisar nämligen att FA under en rad av år har deltagit i den demokratiska processen i Sverige och lämnat in remisser där de uttryckt sin uppfattning i ett antal etiska frågor som berör sexualitet och samlevnad. Mycket öppnare än så kan man knappast vara med sin uppfattning.

3. Kalla Faktas journalister saknar analysförmåga. Konsekvent blandar de samman olika frågor:

Vem kan få hjälp av FA?
Vem får vara med i FA?
Vem kan bli soldat i FA?
För den som vet något om FA är svaren enkla. Alla med behov kan få hjälp av FA, alla som gillar FA kan bli medlemmar (civilmedlemskap), men alla kan inte bli soldater eller arbeta som officerare (pastorer). Är det något märkligt med det?

Att det finns ideologiska kriterier inom en idéburen rörelse som FA innebär inte att människor utesluts från hjälp. Soldater och officerare inom FA får inte dricka alkohol, men hjälper dagligen dem som gör det!

Men, undrar Kalla Fakta, ska FA verkligen få statsbidrag, om de sätter upp ideologiska kriterier för sina soldater och officerare? Låt oss testa den frågan på andra organisationer som får statsbidrag, t ex RFSL (som i programmet är kritiska mot att FA får statsbidrag för sin hjälpverksamhet).

Jag, som har en evangelikal, bibeltrogen, väckelsekristen, klassisk kristen (jag bär alla epiteten med stolthet) övertygelse, söker härmed tjänst som informatör hos RFSL!

Efter genomläsning av RFSL:s stadgar inser jag att jag inte är välkommen ens som medlem. RFSL:s förbundsstyrelsen utesluter nämligen den medlem ”som inte följer stadgar, principprogram, kongressbeslut eller i övrigt i väsentlig grad motverkar förbundets syften”.

Om RFSL får uppbära statsbidrag samtidigt som de på ideologiska grunder kan avvisa mig, så måste samma rätt gälla för FA när de rekryterar soldater och officerare.

4. Människovärdesfrågan avgör inte alla ställningstagande i sexualetiska frågor. I programmet hävdas att en negativ syn på homosexualitet är som att ha en negativ syn på hudfärg. Om det vore sant är det mycket allvarligt. Människovärdet är en grundbult både i vårt samhälle och i kristen tro. Alla människor har samma värde. Punkt.

Men lite eftertanke visar att samma sak inte går att säga om sexualitet, alltså att all sexualitet skulle vara likvärdig. Alla är ju överens om att när det gäller sexualitet måste vi ha flera kategorier; som rätt och fel, bra och dåligt. Det finns ingen felaktig hudfärg, men det finns felaktiga sexuella handlingar, liksom det finns felaktiga sexuella preferenser. Alla gör sexualetiska gränsdragningar; vi är bara inte överens om var gränserna bör dras.

Vi måste alltså skilja på människovärdesfrågan och de sexualetiska frågorna. Vilka sexuella handlingar som är riktiga besvaras inte genom att säga: alla människor har samma värde. När vi är överens om människovärdet följer nästa fråga: hur ska vi leva? I ett fritt samhälle får man besvara den frågan också på det sätt som FA gör.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Hjälper Läkare utan gränser bara läkare, Kalla Fakta?

2011-05-08T10:24:00.000-07:00

TV 4 har under söndagen sänt Kalla Faktas granskning av Frälsningsarmén:

Frälsningsarmén får miljontals kronor varje år i gåvor och bidrag, bland annat från staten, för att hjälpa utsatta. Men en grupp stängs ute: de homosexuella.

Programmets tes tas redan upp i olika medier, till exempel Expressen och SvD.

Tala om att glida med formuleringarna.

Låt oss reda ut sakfrågan: vem utestängs från vad?

Utestänger Frälsningsarmén utsatta och hjälpbehövande människor om de är homosexuella och av den anledningen förvägrar dem hjälp? Finns det etiska eller livsåskådningsmässiga krav som den hjälpbehövande måste uppfylla för att få hjälp? Sådana kriterier – hos Frälsningsarmén eller hos någon annan hjälporganisation – vore förstås katastrofala och skulle motsäga själva uppdraget hos en hjälporganisation: att möta behov hos den hjälpsökande. Alla statliga bidrag till en sådan organisation måste förstås omedelbart stoppas!

Nu vet alla med den allra minsta lilla kunskap och erfarenhet av Frälsningsarmén att så inte är fallet; hjälp ges till den som behöver hjälp, alldeles oberoende av tro och liv. Ingen behöver fylla i ett kristet livsstilsformulär innan en frälsningssoldat kan avgöra om hjälp ska ges. Om så vore fallet hade William Booths nystartade hjälparbete knappast lämnat 1800-talet.

När det gäller medlemskap i organisationen Frälsningsarmén är situationen annorlunda. Här finns det kriterier för vem som kan vara med, precis som i de flesta andra idéburna organisationer. En medlem behöver omfatta organisationens grundläggande idéer, det är inget konstigt med det.

Nu glider Kalla Fakta mellan dessa två betydelser och får Frälsningsarméns medlemskriterier att vara synonymt med kriterier på vilka som kan få hjälp! Det är ungefär lika begåvat som att kritisera Läkare utan gränser för att bara hjälpa läkare.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Inga skattepengar till abort en självklarhet - eller?

2011-05-05T14:08:00.000-07:00

USA är ett land som är annorlunda än vårt.

Ja, det är förstås ett understatement som kan fördjupas på åtskilliga sätt. Vissa amerikanska drag finner de flesta svenskar positiva, andra negativa. Men en viktig skillnad är värd att notera, nu när debatten om aborter åter har svallat på svenska debattsidor. Ingen har mig veterligen i svensk debatt argumenterat för att aborter aldrig ska kunna bekostas med offentliga medel - att den som eventuellt vill utföra sådana ingrepp måste söka sig andra ekonomiska lösningar. Varje durkdriven debattör inser att ett sådant förslag vore dömt att raskt malas till fint mjöl i debattkvarnen.

I andra delar av världen är tongångarna inte riktigt likadana. I USA har det sedan länge betraktats som självklart att skattepengar aldrig ska kunna gå till aborter, som inte är en del av normal sjukvård. President Obama var exempelvis tvungen att än en gång understryka detta för att lyckas få igenom sin stora sjukvårdsreform.

Nu har ämnet kommit upp igen, när kongressen förtydligade detta ställningstagande genom att besluta att denna princip måste gälla även indirekt, så att inte heller sjukförsäkringar som används till aborter ska vara avdragsgill kostnad och på så sätt indirekt belasta skattebetalarna. Representanthusets talman John Bohner: “A ban on taxpayer funding for abortion is the will of the American people and ought to be the law of the land”

Aborter är tillåtet, men det är avsiktligt dödande av ofödda människor. Att det offentliga skulle stå för detta vore helt orimligt. I USA alltså.

Vilken tur att Sverige finns. Vem skulle annars ta på sig rollen som världens samvete?

Per Ewert
Författare, lärare och frilansskribent

Varför staten inte ska behöva ringa in Eid

2011-05-04T08:37:00.000-07:00

Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtins förslag att genom lagstiftning lyfta fram en religiös högtid är ytterst märklig. Senast något liknande skedde var när vi hade statskyrka. Numera har vi inte det. Idag firar vi de redan existerande religiösa helgdagarna pga att de är en del av Sveriges kulturarv – inte på grund av ett religiöst ställningstagande – och har en sammanhållande effekt i samhället. Varför då bryta detta?

Som skäl anger Jämtin det multikulturella samhället. Helle Klein hakar också på. Det skulle ”skulle kunna vara ett effektivt sätt att spränga inskränktheten och motverka stereotyperna”, skriver Klein.

Men då tvingas staten in i en ytterst svår sits. Smålandspostens Martin Tunström illustrerar detta när han exemplifierar med att landets katoliker, som enligt Nämnden för statligt stöd till trossamfunden, bara är några tusen färre än muslimerna och kanske tycker att Jungfru Marias himmelsfärd är viktigare än Midsommardagen. Eller vad sägs om Sveriges judar skulle tycka att Försoningsdagen bör bli en röd dag. Frågan är då vilka som har flest minoritetspoäng.

Och om det är så som Klein skriver att stereotyper motverkas effektivt genom införandet av nya helgdagar, varför då inte föreslå fler helgdagar? Stereotyper om olika människor är knappast begränsade till att bara gälla muslimer.

De redan existerande helgdagarna kan dessutom motiveras samhällsekonomiskt. De skapar stabilitet för människor, gemenskaper, arbetsplatser och andra samhällsinstitutioner. Humanisternas förslag att införa en helgdagspott faller därför på sin egen orimlighet. Martin Tunström skriver bland annat:

En total individualisering av helgdagarna skulle för övrigt också leda till att stillhet och lugn ersätts av jäkt och stress året runt. Här sjungs sannerligen inte långsamhetens lov. Och till vänner av "konton", ett ord som antyder ekonomistiskt tänkande. Nationalekonomiskt vore det en storförlust om ledigheter inte kan samordnas för industrier och arbetsplatser.

För Sveriges arbetarparti torde ett ledighetskaos på landets arbetsplatser knappast vara en lösning som skapar fler jobb, än mindre gynnar integrationen. Som Tunström skriver, det går tvärtemot ambitionen att istället värna och bygga gemensamma institutioner.

Bättre att låta arbetsplatser och skolor lösa detta i samråd med de berörda – utan att staten behöver ringa in Eid.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Ett generösare Sverige när staten slutar tafsa

2011-04-29T08:06:00.000-07:00

Idéhistorikern Johan Norberg har en mycket välskriven kolumn i Metro 27/4, om den sekulära staten och det pluralistiska samhället, Religionen för viktig för att staten ska tafsa på den:

Att staten är sekulär betyder inte att den bekämpar religion. Staten håller inte på AIK eller MFF, men det betyder inte att den är emot fotboll. Staten håller inte på S eller M, men det betyder inte att den är emot politik. En sekulär stat överlåter däremot åt individer, familjer och civilsamhället att ta ställning i sådana frågor. För en ateist eller agnostiker är det självklart rimligt, men även troende brukar instämma – för dem är religionen lite för viktig för att staten ska tafsa på den.

Självklart kan man undra vad som kan vara så upprörande att påskdagen är en flaggdag. FN-dagen den 6 november, Gustav Adolfsdagen den 10 december och Nobeldagen den 23 december är också allmänna flaggdagar enligt Justitiedepartementets förordning 1982:270. Det betyder inte att Sverige tillber vare sig Ban Ki Moon, Gustav II Adolf eller Alfred Nobel. Det handlar om kultur, historia och sammanhang.

Principiellt är dock Johan Norberg inne på rätt spår. Religionen, i synnerhet den kristna tron, mår bättre av att staten inte tar ställning i dess teologiska frågeställningar.

I Manifest för Samvetsfrihet formuleras detta tydligt: "En sekulär stat är inte detsamma som ett sekulärt samhälle. Vi bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss varje försök från statens sida att skapa ett sekulärt samhälle, med en ny statsreligion i form av sekulär ideologi. Staten ska inte ta ställning i frågor som enligt religionsfriheten varje medborgare själv bestämmer över."

Både Dagens Håkan Arenius och Signums Ulf Johnsson har varit inne på detta.

Johan Norberg hänvisar till professor Ingemund Häggs rapport i skriften ”Secularization of a state”. Den är intressant läsning och ger ett antal förslag på reformer. Vissa av dem kan begränsa statens inflytande över kyrkor. Däremot saknar jag ett: Avdragsgilla gåvor till den ideella sektorn.

Varför? Jo, när individer själva kan välja vilken form av idéburet engagemang de vill stödja, slipper kyrkor och organisationer utsättas för statlig styrning. Då bärs de främst av sina medlemmar och man riskerar inte anpassas i politiskt korrekt håll.

Eftersom SEA arbetar för ett öppet och fritt samhälle - fri från statens försök att styra i ideologiska och teologiska frågor - vill vi stärka opinionen för avdragsgilla gåvor. Det ger dessutom nya och välbehövda resurser till socialt arbete. Därför har vi dragit igång kampanjen Ett generösare Sverige.

Om ni har tidningen Dagen har ni sett att bilagan Ett generösare Sverige kommit ut idag. På måndag går den ut med Världen idag.

Besök kampanjsajten www.generosaresverige.se, ladda ner bilagan och skriv under uppropet!

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Granskar en, granskar alla

2011-04-28T04:31:00.000-07:00

Dagen skriver idag 28/4 om Kalla Faktas granskning av Frälsningsarmén, ”Kalla fakta” försöker granska Frälsningsarmén:

Frälsningsarmén erbjöd redaktionen skriftliga svar, men har vägrat att ställa upp på intervjuer. Enligt hemsidan har "Kalla fakta" då valt att komma på spontana besök. Det första skedde i slutet av mars. När tv-teamet inte fick träffa någon ansvarig frågade man receptionisten "Vad anser ni om homosexualitet?", allt enligt Frälsningsarméns uppgifter.

Med anledning av samma granskning har Kalla Fakta även kommit på oinbjudna spontanbesök hos oss på SEA - med rullande kamera. Dels på vårt kontor den 29 mars, dels på vårt årsmöte den 6 april.

Så här skrev vi i vårt nyhetsbrev efter årsmötet (texten finns även på vår hemsida här):

Av olika skäl, bland annat därför att Kalla Faktas program ska handla om Frälsningsarmén och inte om SEA, valde vi att denna gång säga att vi gärna svarar på alla frågor, men vi avböjer en filmad intervju. Resultatet har blivit att vi trakasseras av Kalla Faktas redaktion och att de påverkar vårt arbete negativt.

Några frågor från Kalla Fakta-redaktionen har vi inte fått. Själva meddelar Kalla Fakta att de kommer att "sända programmet inom några veckor".

Några direkta svar om vad programmet kommer att handla om vill de inte ge. Som SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson skrev på sin blogg, blir det rätt så ironiskt när Johan Åsard, redaktionschef för Kalla fakta, ”inte vill uttala sig i ärendet”, utan endast svarar ”Ingen kommentar.”

Ska vi respektera det? Eller ska vi kanske jaga honom med ett filmteam? Det är tur för honom att vi inte jobbar på en redaktion som heter Kalla Fakta.

Uppdaterat: Dagens Hasse Boström bloggar om turerna kring att få en kommentar från Kalla Fakta. Som sagt, det är jobbigt när folk inte tycks vilja svara på frågor.
Söndag 8/5 visas programmet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Att underminera sin egen konstruktion

2011-04-27T10:08:00.001-07:00

Stefan Swärd fortsätter abortdebatten i Dagens Nyheter. Han skriver 26/4, ”Blåsippors rättsskydd högre än oönskade fosters”:

En abort beskrivs ofta som en blindtarmsoperation i debatten, det uttrycks bland annat som att det handlar om kvinnans rätt till sin egen kropp. Men det handlar enligt elementära biologiska fakta om två skyddsvärda individer, kvinnan och barnet. Det är en svår sorg för båda föräldrarna när en önskad graviditet avbryts genom till exempel missfall. Men det oönskade barnet möter ingen rättsskydd på samma sätt. Blåsippor och vargar har betydligt högre rättsskydd än oönskade barn före den 18:e graviditetsveckan.

Swärd fortsätter att peka på vårt samhälles selektiva skyddsfilosofi. Det började med en artikel av de två filosoferna Nicolas Espinoza och Martin Peterson. Där pekade de bland annat på att om framtida individer tillskrivs vikt i klimatdiskussioner, varför då inte i abortsammanhang?

Man kan inte tillskriva individer skyddsvärde i ett sammanhang, för att i nästa förneka det. Det är osammanhängande. Tyvärr är detta på många sätt synonymt med den postmoderna värdenihilismen.

Redan G.K. Chesterton kunde beskriva detta beteende när han i Ortodoxi (1908!) tecknade ett porträtt av den moderne revolutionären:

"Den som följer denna skola går först till ett politiskt möte där han klagar på att vildar behandlas som djur. Sedan tar han sin hatt och sitt paraply och fortsätter till ett vetenskapligt möte där han bevisar att de så gott som är djur."

Kort sagt, skriver Chesterton, den moderne revolutionären är alltid i färd med att underminera sina egna konstruktioner. I våra dagar handlar det inte minst om abortfrågan.

Ylva Johansson (S) vill utrota barnfattigdomen, men tycks inte se något problem i att 37 000 barn inte får se dagens ljus. Tvärtom, fri abort "har gått hand i hand med en utveckling där barns rättigheter och livsvillkor har stärkts". Ju mer barn som aborteras, desto bättre för barnen. Tala om att underminera sin egen konstruktion.

Frågan är om vår kultur ska upptäcka detta - innan hela bygget rasar samman.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Moraliskt irrelevant försvar för aborter

2011-04-20T02:29:00.000-07:00

På DN pågår just nu en ovanligt livaktig (!) debatt om abort. Nyamko Sabuni, och Åsa Regnér följer upp den gångna helgens eftertänksamma debattinlägg där två filosofer tillmäter fostret ett egenvärde i abortsituationer. Repliken görs på klassiskt felslutsmaner. Aborter är aldrig moraliskt problematiska, de som vill poängtera den etiska problematiken är onda, etc, etc. De tar dessutom upp ett ofta använt men likafullt helt orimligt argument: "Det är aldrig acceptabelt att begränsa kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Att garantera denna rätt betyder bland annat att samhället ska bistå kvinnor som vill göra abort."

Jag lånar en passage från skriften Ecce Homo - se människan som undertecknad och SEA gett ut, som svar på detta lika tjatiga som moraliskt helt irrelevanta resonemang:

1) Ett foster är inte en integrerad del av sin moders kropp under någon del av graviditeten. All genetisk information finns med i den första befruktade äggcellen. Ingen ny information tillförs under fosterutvecklingen, utan enbart näring, värme och husrum. Fostret är redan från början en helt separat genetisk individ.

2) Kontroll över ett geografiskt eller fysiskt område ger inte automatiskt rätt till kontroll över den som befinner sig inom området. En hotellägare har inte rätt att stjäla från sina hotellgäster med argumentet ”Jag har rätt till min egen mark”; en man har inte rätt att misshandla sin familj med förklaringen ”Jag har rätt till mitt eget hus”. På samma sätt har en kvinna inte moralisk rätt att göra som hon behagar med den individ som växer i hennes livmoder. En människa kan aldrig hävda några egna rättigheter som går ut över en annan individs rätt att leva.

3) Ingen kan konsekvent låta sig ledas av ett sådant argument. Att fullt ut betrakta fostret som en del av kvinnans kropp skulle göra det etiskt neutralt för en kvinna att i inledningen av sin förlossning begära att fostret ska dödas, t.ex. via att livmodern öppnas via kejsarsnitt och en läkare ger barnet en giftinjektion innan det lyfts ut. Ingen av oss skulle kalla en sådan handling etiskt neutral, utan snarare chockerande och avskyvärd. Att ingen fullt ut kan dra de logiska konsekvenserna av argumentet att fostret är en del av kvinnans kropp, gör att argumentet måste förkastas.

Per Ewert
lärare, författare och frilansskribent

Svenska Dagbladet: Jesus har existerat

2011-04-14T02:50:00.000-07:00

Läs historikern Dick Harrisons genomgång av de historiska bevisen för Jesu existens, Fanns Jesus?

Slutsats: om vi applicerar vanlig källkritik talar det mesta för att Jesus har existerat. För att förklara bort honom krävs att vi förutsätter kort minne och en stor dos godtrogenhet hos mängder av människor under decennierna efter korsfästelsen, samt att vi bygger in en (obevisbar) kristen konspirationsteori tidigt i historien. Då är det mycket lättare att anta att en person vid namn Jesus har levt.

Därefter kan jag rekommendera en lyssning av religionsfilosofen William Lane Craigs lysande föredrag om argumenten för uppståndelsen.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Pappor på burk

2011-04-11T12:40:00.000-07:00

Svenska Dagbladet fortsätter sin serie om singelmammor, Lesbisk och ensam mamma:

Ylva, som själv är uppvuxen i en kärnfamilj, är övertygad om att det har betydelse att växa upp utan en närvarande biologisk förälder. Frågan är vilken betydelse. Säkert skiljer det sig dessutom åt från barn till barn. För vissa adoptivbarn har adoptionen varit ett stort trauma och för andra inte. Så kommer det säkert att vara även för donatorbarn, resonerar Ylva. – När mina barn är 15 år och går igenom sin tonårskris, är det ju ganska troligt att de här frågorna finns med. Men jag har argumenten för mitt beslut och kan stå fullt ut för det. Sedan får barnen själva avgöra hur det har varit att växa upp i den här familjekonstellationen. Jag är kanske naiv, men jag tänker att om man är så efterlängtad och älskad redan innan man finns, måste det räcka ganska långt.

Ylva säger att hon älskar sina barn och är säkert en god förälder. Men argumentet, som många andra ensamstående säkert också använder, för att gå via en okänd spermadonator att ”barn är en viktig del av livet” kan man ha allvarliga funderingar över. Är inte en pappa en viktig del i ett barns liv? Att barn är efterlängtade och älskade må räcka långt, men att låta ”barnen själva avgöra hur det har varit att växa upp” när en eventuell identitetskris och trauma uppkommer, låter lite för godtyckligt. Hur kärleksfullt är det att skjuta ett problem på framtiden? Barn är ingen rättighet, men barn har rätt till båda sina föräldrar.

Uppdaterat: I nästa del gav Patrick Lindfors, vars biologiska far inte ville ha kontakt med honom, sitt perspektiv på att växa upp utan sin pappa:

- Detta har påverkat min självkänsla extremt mycket. Jag är ju trots allt en del av honom – är han inte ens lite nyfiken på mig? Är jag så ointressant och icke älskansvärd? Oavsett om ens mamma har blivit gravid på naturlig väg med en italienare eller med donerad sperma från en dansk student, tror jag att man som barn brottas med de här frågorna.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangelisa Alliansen och journalist

Hur mörk kan världen bli?

2011-04-05T00:52:00.000-07:00

Så här.

Det går knappast att tänka sig ett större moraliskt mörker än när människor avsiktligt dödar ett barn.

Det går likaledes knappast att tänka sig en större känslomässig iskyla än att bara lämna ett döende barn ensam och naken bland skräp och blodiga sjukhusinstrument, och låta det ligga där tills det inte andas längre.

Någon kommer att skrika. Kanske blir det bara det barn som undslipper sig ett sista dödsgny. Men om vi ska agera som människor med ett samvete krävs det att även du och jag skriker.

Per Ewert Författare, lärare och frilansskribent

Kan Bibelbränning ursäkta blodbad?

2011-04-04T07:22:00.000-07:00

Á propos attacken mot de FN-anställda i Afghanistan:

Efter Bibelbränningen som genomfördes av en imam för en fundamentalistisk Korantrogen moské i den lilla afghanska staden med drygt 120 000 invånare, stormades det afghanska konsulatet i USA. Minst sju personer dödades. Som en respons fördömer nu omvärlden Bibelbränningen. Statsöverhuvuden beskriver handlingen som intolerant och kränkande.

”Vi ska inte skylla på någon amerikan. Vi ska klandra personen som orsakade nyheten – den som brände Bibeln”, säger chefen för konsulatet och fortsätter: ”Yttrandefrihet innebär inte friheten att förolämpa kultur, religion eller traditioner.”

Låter det bakvänt? Borde det inte vara våldsverkarna som ställs till svars och fördöms, och inte den som genomförde den provocerande handlingen, oavsett om det handlar om Bibelbränning eller Koranbränning?

Ändå är ovanstående citat precis det som chefen för FN-uppdraget i Afghanistan, Staffan de Mistura, sa enligt AP och som upprepas i DN:s ledare. Byt bara ut amerikan mot afghan och Bibeln mot Koranen.

Självklart var Koranbränningen dum. Vill man diskutera skillnader mellan religioners innehåll och praxis, finns det andra sätt som är betydligt mer kreativa och genomtänkta.

Samtidigt så säger allt sunt förnuft att ett blodbad är en oproportionerlig respons. Jag tycker att det är fel att bränna biblar – och för den delen även förstöra kyrkor, kristna skolor och annan egendom, vilket förekommer oftare än Koranbränningar – men den ansvarige för att människor dödas är alltid den som dödar.

Läs även Erik Svansbos blogginlägg Koranbränning i perspektiv.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Ungersk "nationalism" vs. svensk "imperialism"

2011-03-31T02:41:00.000-07:00

DN:s ledarsida tycker till idag om Ungerns nya grundlag (ej online) som bland annat slår fast att äktenskapet är en institution mellan man och kvinna, och att ett foster har rätt till skydd från och med befruktningsögonblicket.

DN skriver att den nya lagen genomsyras av nationalism och manar därför Ungern till omvändelse. En exegetisk utläggning av ledarsticket kan vara att det handlar om bot och bättring till den svenska politiskt korrekta vägen.

Jag frestas att liksom italienarna tala om svensk imperialism.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Medietystnaden om förföljda kristna bryts

2011-03-28T06:42:00.000-07:00

Genom långsiktig opinionsbildning har Svenska Evangeliska Alliansen arbetat med att belysa kristnas utsatthet runtom i världen. Vi har bland annat uppmärksammat situationen för förföljda kristna i Orissa, Indien, Irak och Egypten.

I höstas ordnade vi en manifestation för kristna irakier som riskerar utvisning till Irak där de utsätts för förföljelse. Förutom att vi samlade ett flertal kristna ledare och drygt 200 deltagare, kunde vi påverka riksdagsdebatten i samma fråga. Ett intensivt lobbyarbete resulterade i att ett tiotal riksdagsledamöter deltog i debatten med migrationsministern samma dag. Frågan om de kristna irakierna diskuterades därför sent in på kvällen och SEA:s arbete nämndes ett par gånger i talarstolen.

Europeiska Evangeliska Alliansen, som SEA relaterar till, var dessutom aktiva i arbetet att inför ministermötet i februari uppmana EU:s utrikesministrar att fördöma förföljelsen av kristna.

Detta till trots har tystnaden varit påfallande stor från de större svenska medierna. I dag, den 28/3, skriver Dagens Nyheter glädjande nog på ledarplats om våldet mot kristna, Kriget mot kristna:

I Etiopien bränns kyrkor. I Pakistan mördas politiker som kritiserat landets stränga hädelselagar. I Nigeria angrips kyrkor på julafton. Sedan invasionen av Irak uppges hälften av landets stora kristna befolkning ha drivits på flykt. De egyptiska kopterna hukar under ovisshet om sin ställning i det nya landet.

Islamistiska grupper har öppet deklarerat att målet är att rensa Mellanöstern från kristna, antingen genom att med terror skrämma bort dem eller helt enkelt ta deras liv.

Flera undersökningar pekar på att kristna nu är den mest förföljda religiösa gruppen i världen. Nyligen släppte den brittiska katolska organisationen Aid to the Church in Need rapporten "Persecuted and forgotten" som hävdar att 75 procent av all religiös förföljelse riktas mot kristna.

Tankesmedjan Pew Research Center visade å sin sida i höstas att kristna trakasseras i två tredjedelar av jordens länder, fler än några andra religionsutövare.

Vad gäller våldet och trakasserierna mot kristna är det svårt att inte tänka på Martin Luther King-citatet "Den värsta tragedin är inte de ondas brutalitet utan de godas tystnad". För medan den religiösa rensningen pågår i stora delar av världen är det ekande tyst i andra.

Ett sorgligt exempel är när EU:s ministerråd i början av året skulle markera mot våldet. I det första utkastet till uttalande förmådde rådet inte ens ta ordet "kristna" i sin mun, trots att bakgrunden främst var kyrkmassakrerna i Bagdad och Alexandria.

Det krävdes starka påtryckningar från Italien och Frankrike för att skrivningen till slut skulle uttrycka försvar för "kristna (...), muslimska pilgrimer och andra religiösa grupper".

Västvärldens ovilja att starkt ta avstånd mot förföljelser av kristna har flera orsaker. En är rädslan för islamofobi, en annan den koloniala historien och en tredje en vanlig men märklig världsbild i svartvitt. Bilden av muslimen som maktlöst offer och den kristne som privilegierad gärningsman är så förankrad i vårt medvetande att vi har svårt att ta in att det finns stora regioner där den utsatta, svaga minoriteten är kristen.

Viktigt i sammanhanget är att flera höga muslimska företrädare över hela världen tagit starkt avstånd mot våldet mot kristna. Det visar att den religiösa rensningen inte är en konflikt mellan gruppen "muslimer" och gruppen "kristna" utan mellan extremister och en stor, tolerant majoritet. Olika religioner har trots allt levt sida vid sida i Mellanöstern och Afrika i århundraden. Det är ett ansvar för alla, inte minst de hittills tysta regeringarna i väst, att den religiösa toleransen åter blir normaltillstånd.

Rätten att fritt utöva sin religion är universell. Vi kan inte vara så inskränkta att vi tror att muslimska stater just för att de är muslimska skulle vara mindre kapabla, och därmed mindre förpliktade, att skydda sina minoriteter.

Utrikesminister Carl Bildt har uttryckt oro över de ökade tendenserna till växande intolerans och övergrepp mot religiösa minoriteter. I utrikesdeklarationen lyfts därför religionsfriheten fram som ett prioriterat område tillsammans med övriga mänskliga rättigheter. Nu är det upp till bevis och visst behövs den kristna rösten!

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Snabb enhet bland biskoparna

2011-03-25T00:47:00.000-07:00

Saxat från TT:

Svenska kyrkans 14 biskopar ställer sig vid ett biskopsmöte i Luleå bakom
Sveriges Kristna Råds upprop om förändringar av sjukförsäkringssystemet så att
inte fler människor drabbas av social och ekonomisk undergång.

Som en bekant uttryckte det: Alla 14 var helt eniga. Det är mer än de lyckats vara om t ex trosbekännelsen, äktenskapet, aborter eller andra frågor som rör kristen tro och etik.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Newsmill-artikel om otrohet och Victoria Milan

2011-03-18T10:59:00.000-07:00

SEA:s generalsekreterare, Stefan Gustavsson, skriver idag på Newsmill om dejtingsajten Victoria Milan som riktar sig till par som vill vara otrogna, Cynisk otrohetssajt separerar sex från kärlek:

Det finns många sätt att tillhandahålla tjänster åt tvivelaktiga eller dåliga ändamål. Ett är att sälja slagträn till män som ändå kommer att slå sina fruar. Ett annat är att sälja sprit till alkoholister som ändå kommer att supa sig fulla. Ett tredje är att starta en dejtingsajt för gifta och sambos som tänker vara otrogna.

Artikeln har redan fått ett antal kommentarer. En del är positiva, andra går in på stickspår. Några anger fördomsfulla motargument som att artikeln t.ex. bygger på "religiöst dravel", fastän inga argument i artikeln bygger på religion utan på värderingar som alla människor kan hålla med om.

Ett annan kommentar menar att artikeln andas "förbudsiver", trots att artikeln tydligt markerar att bara för att man anger att något är moraliskt förkastligt betyder det inte att man vill förbjuda det. Det ena är en diskussion om juridik, den andra om moral och ibland kan man behöva hålla i sär de två begreppen.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Religiös vilsenhet i Sofia kyrka

2011-03-17T08:07:00.000-07:00

Sofia kyrka i Stockholm har anställt en imam som ska arbeta med ungdomar i Fryshuset. Bara en sådan sak kräver en hel del teologiskt vridande och vändande.

Syftet ska vara att många ungdomar, bland annat med muslimsk tro, känner sig vilsna, inte minst i sin religiösa identitet. Othman Al Tawalbeh, som imamen heter, ska hjälpa och stödja dessa ungdomar bland annat i mötet med svenska samhällsförhållanden.

När blev det Svenska kyrkans uppdrag att avlöna en representant för en annan religion? Vad hände med missionsbefallningen, att göra alla folk till Jesu lärjungar? Enligt Bibelns perspektiv är alla människor vilsna till dess att de hittar hem i Kristus. Prästerna Johanna Andersson och Annika Borg påpekar att det handlar om en kyrka i fritt fall:

Som anställd i Svenska kyrkan har det fram till nu gällt, för såväl vaktmästare som alla andra, att man ska dela kyrkans värdegrund. Exempelvis har man genom en allt mer utbyggd kontrollapparat sållat bort prästkandidater som inte bejakar kvinnliga präster. Men nu ska kyrkan alltså kunna härbärgera en annan religions synsätt, gudsuppfattningar och människosyner. Samma människor som har stridit för exempelvis homosexuellas rätt till att fullständigt bejakas i kyrkans sammanhang, kan nu plötsligt kompromissa med detta.

Någonstans mellan Qigongövningar, regnbågsmässor och queera bibelstudier tycks församlingen i Vita bergen ha gått rejält vilse.

Helle Klein vill få kritiken mot anställningen att liknas vid inskränkthet och islamofobi. Säg det till Mahmoud Aldebe, generalsekreterare för Sveriges muslimska förbund:

En moderat skulle väl aldrig tillåta att en socialdemokrat jobbade för dem? Hur ska man kunna vara neutral? Som jag ser det finns det ett bra alternativ och det är att han startar en Fryshusmoské och låter dem vara arbetsgivare. Det är en lösning som skulle respekteras av både kristna och muslimer.

Till råga på allt är Othman Al Tawalbeh nu i kontakt med Säpo då en del muslimer har riktat hot mot honom. Så mycket för Sofia kyrkas försök till religionsdialog.

Samtidigt skriver Hans Ulfvebrandt, kyrkoherde i Sofia kyrka, i Aftonbladet att anställningen är en ”konkretion av de värderingar som lyfts fram i Svenska kyrkans annonskampanj ’Ja till respekt’.”

Inte visste jag att budskapet ”Vi tror på en Gud som inte gör skillnad på människor” är synonymt med ”Vi är människor som inte gör skillnad på gudar”.

Det är i alla fall knappast en respektfull syn på de ungdomar som Othman Al Tawalbeh ska jobba med. Med anställningen gör man ju faktiskt skillnad på människor: Jesus till etniska svenskar och andra nationaliteter. Muhammed till de med bakgrund i muslimska länder. Har Jesus helt plötsligt blivit för svensk för Sofia kyrka?

Det verkar snarare som om det är Sofia kyrka som har problem sin religiösa identitet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Avdragsrätt stärker samvetsfriheten

2011-03-16T06:52:00.000-07:00

Igår deltog jag på Kristdemokraternas riksdagsseminarium om avdragsgilla gåvor för att stärka civilsamhället (här kan man se debatten efterhand). Bland annat framkom det kritik om att regeringens reformambition är alldeles för snävt, nämligen att det bara är organisationer som bedriver hjälpverksamhet som man ska få göra avdrag för. Dagen rapporterade från seminariet, Ideella: Bredda förslag om avdragsrätt:

- Att utan direkt förklaring begränsa avdragsrätten till de som bedriver "hjälpverksamhet" kommer på sikt styra verksamheten. Organisationer slutar göra vad de är bäst på och formar i stället sin verksamhet utifrån vad det offentliga valt att prioritera, säger Hanna Hallin, chef på tankesmedjan Sektor 3 som nu lanserar ett alternativt förslag till hur avdragsrätten ska utformas.

Frågan om avdragsgilla gåvor har diskuterats i riksdagen under 50 år, utan att något har hänt. Under tiden har alla andra länder i Europa infört den rätten. Vi på SEA ser frågan om avdragsgilla gåvor som viktig ur flera aspekter:

• Nya resurser till socialt arbete, forskning, kyrkor och kultur. År 2000 införde Norge avdragsrätt för gåvor. Sex år senare hade givandet ökat med mer än 30%.
• Växande samhällsengagemang från individer och företag.
• Ett friare samhälle med minskat beroende till staten.

Den sista punkten - ett friare samhälle med minskat beroende till staten - är en naturlig fortsättning på vårt Manifest för Samvetsfrihet. Ett starkare civilsamhälle, med minskat beroende av statliga bidrag, gör att exempelvis samfund, församlingar och utbildningar kan växa i enlighet med sin grundläggande ideologi. Den politiska styrningen i teologiska frågor blir därför mindre.

Även om regeringens reformambition bara gäller hjälporganisatiner, ser vi detta som ett första steg. Samtidigt får det inte stanna där. Vad tjänar samhället till exempel på kyrkornas arbete för att rädda ett äktenskap, avvärja ett självmord eller omvända en själ?

Enligt amerikanska Inquirer lade University of Pennsylvania i somras ihop både materiella och immateriella värden som förskolor, äldrevård. begravningar, bröllop, etc. som ett flertal församlingar genererade.

Det ungefärliga resultatet: Över 300 miljoner kronor i ekonomiska fördelar

Värt att tänka på när man möter påståenden om att kyrkor inte bidrar i samhället. Ett sådant arbete är värt att uppmuntras.

P.S. Här och här är två ytterliggare artiklar om avdragsrätt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Otrohet okej men inte mamma, pappa, barn

2011-03-14T02:30:00.000-07:00

När SEA för fyra år sedan lanserade en annonskampanj i Stockholms tunnelbana för bevarandet av dåvarande äktenskapslag väcktes stora protester. Budskapet Mamma, pappa barn ansågs alldeles för stötande.

Affischer revs ner. Facebookgrupper startades. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, tog emot både anmälningar och samtal från upprörda personer. Många hörde även av sig till RFSL. SL:s tidigare ordförande, Anna Kettner, ifrågasatte kampanjen, då hon ansåg att den stred mot SL:s rekampolicy. SEA fick flera hatiska mail och telefonsamtal. Miljöpartiet ville förbjuda annonskampanjen.

Tunnelbanechaufförernas fackförbund undrade till och med om kampanjen utgjorde en skadlig arbetsmiljö för SL:s personal.

Budskapet anno 2011 på reklampelare i Stockholms tunnelbanor och busshållplatser, är ”Är du gift? Gör livet levande – ha en affär”, signerad otrohetssajten Victoria Milan. Tv-reklam går redan på Kanal 5, men har knappt väckt lika starka reaktioner som Bevara äktenskapets kampanj.

Enligt SL:s presstjänst har man inte heller hört ett knyst.

Uppdaterat: Civilekonomen Helena Soto skriver bra i Svd.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

En universalistisk bladvändare?

2011-03-11T06:16:00.000-08:00

Samtidigt som den så kallade Fyrke-debatten har rasat på kristna bloggar i Sverige, har en annan debatt blåst upp i amerikanska evangelikala kretsar. Det gäller pastorn och författaren Rob Bells kommande bok om himmelen och helvetet, ”Love wins”. Dagen rapporterar, Rob Bells nya bok rör upp känslorna,

Häromveckan trängde pastorn Rob Bell bort många världskändisar och stora nyhetshändelser från mikrobloggen Twitter: Hans bok om himmel och helvete var ett av de mest omdiskuterade ämnena världen över. Och då är den ändå outgiven, den släpps först på måndag.

Förhandsreklamen för boken, som har bestått av en kort text av förläggaren och en reklamfilm, har varit helt lysande. ”Love wins” är redan bland de mest förbeställda böckerna på Amazon.

Rob Bell är en lysande kommunikatör och talare. Hans predikningar är oerhört populära. Många kristna har dessutom sagt sig vara välsignade av hans böcker. Och det är väl inget fel om folk säger att de har blivit välsignade av någons alster? Eller?

Bibeln uppmanar den kristne att pröva allting. Att kritiskt granska. Det gäller oavsett om avsändaren heter Billy Graham, Stefan Gustavsson, Benny Hinn eller Rob Bell. Samma måttstock måste gälla för alla.

Rob Bell må ha en väldigt skön attityd, att det är viktigt att undersöka givna sanningar och betona en ödmjuk hållning bland kristna. Men innehållet är ju en annan fråga. Jag kan ha en helt igenom ödmjuk attityd men om innehållet i min lära strider mot Bibeln, leder jag människor fullkomligt fel. Dålig teologi vanärar Gud och skadar människor.

Om "Love wins" bejakar universalism - att alla kommer att bli räddade undan helvetet, oavsett om man har erkänt Jesus som herre eller inte - så är den inte biblisk.

Nu har Rob Bells nya bok ännu inte kommit ut (det gör den först på måndag då författaren även intervjuas). Pastorn Tim Challies, som driver en populär blogg, har däremot läst ett recensionsexemplar och tar sig an Bells frågeställning:

The questions you probably want answers to as you read this review are these: Is it true that Rob Bell teaches that hell doesn’t exist? Is it true that Rob Bell believes no one goes to hell? You’ll just need to keep reading because, frankly, the answers aren’t that easy to come by.

How he asks the question is just as important as the question itself. “Has God created billions of people over thousands of years only to select a few to go to heaven and everyone else to suffer forever in hell? Is this acceptable to God? How is this ‘good news’?”

They say that the person who frames the debate is going to win the debate. That is especially true when the debate is framed in this way, through these particular questions. You’re damned if you do and damned if you don’t. No offense, and no pun intended.

Bell begins the book with surprising forthrightness: Jesus’ story has been hijacked by a number of different stories that Jesus has no interest in telling. “The plot has been lost, and it’s time to reclaim it.” (Preface, vi)

“A staggering number of people have been taught that a select few Christians will spend forever in a peaceful, joyous place called heaven, while the rest of humanity spends forever in torment and punishment in hell with no chance for anything better…. This is misguided and toxic and ultimately subverts the contagious spread of Jesus’ message of love, peace, forgiveness, and joy that our world desperately needs to hear. (ibid)”

You may want to read that again.

It really says that. And it really means what you think it means. Though it takes time for that to become clear.

Om citatet ovan från Bells förord stämmer bådar budskapet i ”Love wins” inte bra. För övrigt förvränger han sina motståndares argument för att sedan attackera dem (klassisk halmgubbe).

Bibeln är tydlig med att frälsningen endast kommer genom tro på Jesus Kristus och att det därmed finns en dubbel utgång. Men för den sakens skull behöver man inte tillskriva majoriteten av världens kristna åsikter från Jehovas vittnen troslära. Det är oärligt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Release för nytt evangelikalt "åsiktspaket"

2011-03-08T06:05:00.000-08:00

Den så kallade Fyrke-debatten fortsätter på olika bloggar (bl.a. här, här och här). Bland annat har SEA:s generalsekreterare, Stefan Gustavsson skrivit ett par intressanta inlägg här, här och här.

Det hela började som sagt med dessa korta rader från bloggen Stigen:

Fyrke innebär i korthet att det finns en ”klassisk kristen tro” som sett likadan ut i ”2.000 år”. Denna klassiska kristna tro innebär bland annat, och inte minst, att man tycker rätt om ett antal frågor.

Det tycks alltså handla om kritik mot vad som uppfattas som ett åsiktpaket.

Samtidigt kan man konstatera att alternativet till ”åsiktspaketet” om att bland annat tro på Jesu gudom, Treenigheten, Bibeln som Guds ord, bara är ett nytt ”åsiktspaket”. Då handlar det om gemenskap, rättvisetänkande, egendomsgemenskap, etc.

Fina ord, men ska man vara ärlig så handlar det också om ett åsiktspaket. Och är det verkligen kristet att ställa gemenskapstänkande i motsats till tron på Jesu gudom?

Kritiken mot det som uppfattas som ett fyrkantigt evangelikalt åsiktspaket, tycks enligt min mening helt enkelt blunda för sin egen ståndpunkt. Och selektivt seende bäddar inte för ett bra samtalsklimat.

För övrigt så är alla intresserade välkomna till SEA:s release av den svenska översättningen av Cape Town Commitment (den tredje Lausannedeklarationen). Om man så vill, är det ett fullmatat åsiktspaket som tar upp den kristnes relation till Gud och till världen. Det kommer dessutom bli ett panelsamtal om hur dokumentet kan användas i församlingar. Fyrke-debatten kommer också att beröras. Läs mer här.

Tid och plats är fredagen 18 mars kl 13:00 i församlingen New Lifes lokaler på Fridhemsplan, i Stockholm.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Klass 9A i sekulär-humanisternas skottglugg

2011-03-04T07:08:00.000-08:00

"Superpedagogen" och Klass 9A-läraren Stavros Louca har hamnat i sekulär-humanisternas skottglugg sedan han i Sydsvenskan kritiserat evolutionsteorin:

Vilken är vår tids största bluff?
– Jag skulle vilja säga att det är evolutionsteorin, det finns alldeles för många lakuner i den för att jag skall kunna övertygas om att människan kommer från aporna. Jag tror på skapelsen. Men det betyder inte att jag är kreationist och tror att världen skapades för några tusen år sedan.

I samma intervju nämner han även att han läser Bibeln flera gånger. Uttalandet har väckt starka reaktioner.

Lärarutbildaren Mats Olsson försöker läsa in apokalyptiska hotmotiv bakom Loucas engagemang för skolbarn och att SVT står bakom detta. Oärlig debattteknik.

Unga Humanisterna jämför det med tron på att Romarriket inte existerade och tycker att Louca ska sätta sig i skolbänken igen. Inte visste jag att Unga Humanisterna har tillgång till ögonvittnesskildringar och dylikt från tidpunkten för livets uppkomst.

Om lärare som tänker kritiskt om evolutionsteorin inte ska få undervisa, kanske man bör plocka bort många av de idéer som formulerats av skapelsetroende från klassrummet: Galileo Galilei, Isaac Newton, James Clerk Maxwell, Michael Faraday, Francis Bacon, etc.

Det blir inte mycket kvar.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Något är ruttet med FN-medlemmen Libyen

2011-02-23T01:09:00.000-08:00

SvD:s utdrag från Muammar Gaddafis tv-sända tal:

- Jag kommer att dö här som martyr.

Han sade att all makt ligger hos folket.

- Jag lämnade över makten till det libyska folket 1977. Jag har ingen makt. Libyerna beslutar.

De protesterande avfärdade han som "en liten grupp ungdomar som tar droger och attackerar polisstationer som möss".

- Men det är inte dessa unga människors fel, de är 17-18 år gamla och
försöker imitera Tunisien och Egypten. Men detta är Libyen.

Gaddafi återvände sedan till Libyens historia och frigörelsen från kolonialisterna.

- Nu använder ni radion för att tillkännage motgångar - skäms!

Den 68-årige Gaddafi lyfte upp sin "gröna bok" som han sade fungerar som
brottsbalken. Sedan läste han upp punkt efter punkt vilka förbrytelser som leder
till dödsstraff - handlingar som han påstår att de protesterande begår.

- Den som uppviglar till krig döms till döden, sade han.

- De som samarbetar med utländska stater får detta straff, liksom alla som avslöjar
Libyens hemligheter.

- Eftersom de är så unga kommer de att ställas inför rätta. De kommer att be om förlåtelse. Men vi kommer inte att förlåta dem, inte den här gången.

- Angrepp mot författningen: straffet är döden. De som förstör byggnader: straffet är död och avrättning.

Javisst, ja. Libyen sitter fortfarande med i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Så här såg det dessutom ut 2009 när landet var ordförande för planeringskommittéen för Durban II - konferensen om rasism i Genéve:

http://www.youtube.com/watch?v=a8UI6f8_6C0

Att inte ta i tu med brott mot mänskliga rättigheter, tycks stavas "stabilitet" enligt FN:s ordlista.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Marcus Birro och värdenihilismen

2011-02-21T02:37:00.000-08:00

En våg av reaktioner har nått Marcus Birro efter hans Expressen-krönika, Att älska är svårt. Världen idag rapporterar att Birro har fått hundratals mail, tusentals "gillar" på facebook och mängder av bloggkommentarer på hans text om att ingenting får vara heligt längre.

Det uppfattas som progressivt och radikalt att omänskliggöra grundläggande värderingar som livets okränkbara värde, Gud, kärlek och sexualitet.

Friedrich Nietzsche värdenihilistiska framtidsspaning om Galningen och Guds död gör sig påmind när Birro beskriver hur det har blivit populärt att håna Gud.

Den vansinnige störtade mitt in ibland dem och genomborrade dem med sina blickar. "Vart Gud har tagit vägen?" ropade han, "det ska jag säga er! Vi har dödat honom - ni och jag! Vi är alla hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossnade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet?

De sanna progressiva och radikalerna är nu de som i likhet med Birro hävdar Guds existens, kärlek till nästan och livets okränkbarhet

Samtidigt skriver Patrik Lindenfors på Humanistbloggen att Birros krönika är ett uttryck för att han vill ha sin tro ifred.

Birro får gärna ha sin livsåskådning om han vill. Men jag vill faktiskt också ha rätten att ha min. Och i min livsåskådning ingår rätten - nej skyldigheten! - att säga ifrån när människor blir trampade på.

Men detta är ju inte vad Marcus Birro kritiserar. Han kritiserar metoden. Det finns flera seriösa sätt att diskutera diskriminering av homosexuella än att fota Jesus i damkläder och med erektion i en dopbassäng. Det blir bara futtigt. Det inbjuder knappast till en seriös diskussion.

Skyldigheten att säga ifrån när människor blir trampade på innebär inte att man ska bete sig hur som helst. Lindenfors och Humanisterna får gärna fortsätta kritisera kristen tro - men gör det med god smak om man vill bli tagen på allvar.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist.

Den kristna rösten får höras - måste höras

2011-02-20T14:16:00.000-08:00

Jag har just läst den nyutkomna boken Utmaningen av Ron Luce (Livets Ords förlag), som handlar om hur vi kan återskapa Guds kultur i hemmet, i församlingen och i samhället. Boken är engagerande och utmärkt i långa stycken; jag passar på att skicka med några rader om hur den kristna rösten alltsom oftast snedvrids i det offentliga samtalet, och hur vi just därför inte får tystna. Budskapet handlar om Luces hemland USA, men är synnerligen relevant även här hos oss:

"Tänk på dem som utformade USA:s konstitution och grundlagsfäderna som uttryckte sin tro i USA:s många grundläggande dokument. Deras kristna tro var en del av deras liv och uttrycktes genom allt de gjorde. Spola nu fram till USA i det 21:a århundradet där budskapet på något sätt har blivit: Alla har rätt att uttrycka sin tro och sina värderingar, utom de kristna ...

Vi har fått höra att vi som kristna inte skall synas och höras. Vi har fått det inte så diskreta budskapet att "det ni tror på är fel och ni har ingen rätt att offentligt diskutera era idéer". Alltför många av dem som kallar sig efterföljare till Kristus har köpt det budskapet och tagit det till sig ...

Så länge som de sekulariserade är framgångsrika i att få oss att hålla tyst kommer de att regera i landet. De kommer att får oss att känna oss fördömande varje gång vi vill uttrycka vår tro och göra vår röst hörd. Så länge vi är tysta kommer de att fortsätta dominera vår kultur och föra denna unga generation till en död i plundrad moral som skulle ha varit otänkbar för våra förfäder."

Måste stenarna börja ropa innan vi kristna vågar tala så tydligt att det slår igenom destruktivitetens buller? Nej, låt oss om och omigen höja rösten och tala så som vårt samvete bjuder oss!

Per Ewert
författare, lärare och frilansskribent

RFSU göder ett hedonistiskt särintresse

2011-02-10T05:51:00.000-08:00

Johan Hakelius skriver en klarsynt krönika i Affärsvärlden om RFSU:s monopol på sexualundervisningen, Sexlobbyn makalösa makt:

[…] RFSU är monopolist på den sexualpolitiska marknaden. Och det är ett monopol i den klassiska bemärkelsen: sanktionerat av statsmakten. Skattebetalarna står för närmare två tredjedelar av RFSU:s budget, och vid sidan av organiserade homo-, bi-, trans-, poly-, pan- och andra prefixsexuella, är RFSU den enda organisation som riskminimerande politiker lyssnar på, då de närmar sig sexualitetens våta myrmarker.

Precis så. Numera är det tabubelagt att förespråka avhållsamhet. Tycker man att sex bara tillhör äktenskapet, är man sexualfientlig och ska skämmas. Det blir ett omvänt moraliserande. Det anses vara fint om man har gjort det – och helst experimenterat. De som hävdar motsatsen, och uppriktigt gläds över att vara oskuld den dagen man gifter sig, får ställa sig i skamvrån. Hakelius igen:

RFSU driver en sexualliberal ideologi. Varje alternativ som inte går ännu längre åt det hållet är från början uträknat, eftersom den "sexualfientlige" har lika låg status som en fyrtioårig oskuld. Det betyder inte att svenskar i allmänhet är tillnärmelsevis lika sexualliberala som RFSU, men svenskar vill ogärna skylta med att de inte vill skylta med sexlivet. De när en skam över att inte vara hämningslösa.

Det är märkligt att RFSU tycker att det talas för lite om sex i ett samhälle där Kungarna av Tylösand, Big Brother och Paradis Hotel är mer regel än undantag. En såpa med självrespekt i landet lagom måste tydligen alltid innehålla nakna kroppar.

Mer ska uppenbarligen till då detta inte är tillräckligt: åttondeklassare ska redovisa sina sexupplevelser för läraren och förskolelärare heja på småbarnens ”sexlekar”. Det finns alltid gränser att bryta för en organisation som låter jultomten göra reklam för sexleksaker, gör tecknad film för att visa skolbarn hur man har oralsex, efterlyser en sexminister och på sin hemsida utgår från att partners (pluralis) är sängkamratsnormen när de ger ”Tips & Trix”.

Det är inte otänkbart att det kan ligga ett kalkylerat vinstintresse i bakgrunden när man uppmanar till ett ökat samhälleligt sexsamtal. Organisationen omsätter 140 miljoner kronor och kontrollerar 90 procent av den svenska kondommarknaden. Inom juridiken brukar en sådan situation kallas jäv. Samtidigt står skattebetalarna för nära två tredjedelar av RFSU:s budget.

Under tiden som modern forskning visar att svenska tonåringar vill dela livet med den man älskar, få uppleva trygghet i tillvaron samt att både män och kvinnor har bättre relationer om man väntar med att ha sex tills man gift sig, står RFSU för ett sexualliberalt särintresse som göder flyktiga relationer. Därför tycks det ytterst märkligt att deras perspektiv har blivit sex- och samlevnadslektionernas svanenmärkning. Lägg till att många ungdomar känner sig pressade att ha sex. Det blir inte bättre med RFSU:s pekpinnar.

Läser man ett ämne som till exempel religionskunskap är det inte ovanligt att man presenterar olika livsåskådningars perspektiv – ofta med hjälp av företrädare för olika religioner. Är det då inte konstigt att alternativ till RFSU:s perspektiv saknas? Är det inte märkligt att sexualkunskapen har lagts ut på entreprenad med en extremliberal organisation som enda tillåtna budgivare?

Debattören Bitte Assarmo gjorde nyligen denna iakttagelse i en krönika i Världen idag:

Lika oroväckande är det att svenska skolor lär ut sexualkunskap enligt RFSU:s modell utan att reflektera över ensidigheten. I alla andra ämnen ska det finnas en mångfald, ett brett spektrum av idéer och tankesätt men när det gäller sexualundervisningen har man gett RFSU monopol. Svenska barn skolas in i ett hedonistiskt tankesätt där sex är lika okomplicerat som att tugga i sig ett äpple.

RFSU ser sig gärna som ett komplement till skolans undervisning. Men två plus två är alltid fyra – oavsett om det kommer från läraren eller Svenska matematikersamfundet. Synen på lämplig sexdebut är däremot en värderingsfråga. Och där sitter RFSU fast i ett värdenihilistiskt vakuum.

I grunden är det en fråga om människosyn. Är vi kapabla att ta ansvar för våra känslor eller är vi bara offer för dem? Förminskar vi våra ungdomar till hormondrivna robotar eller stärker vi deras självbild som ansvarstagande individer som kan fatta betydelsefulla val?

Psykologen Alf B. Svensson skriver också i Dagen om att våga prata sex och samlevnad. Inför äktenskapets dag har SEA sammanställt en mängd material som du kan hitta på vår hemsida.

Jacob Rudolfsson
Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Ingen sverigedemokrat i Cameron

2011-02-09T09:30:00.000-08:00

Storbritanniens premiärminister David Cameron har hållit ett uppmärksammat tal i München om integration och muslimsk fundamentalism. Som ett brev på posten blir han beskylld för att fiska i grumliga vatten och jämföranden med Sverigedemokraterna görs.

Men precis som statsvetaren Andreas Johansson Heinö har jag svårt att se vad som är specifikt sverigedemokratiskt i Camerons tal. När han bland annat talar om organisationer, som säger sig vara språkrör för muslimer och som har ett samarbete med staten, presenterar han ett antal villkor:

[D]o they believe in universal human rights – including for women and people of other faiths? Do they believe in equality of all before the law? Do they believe in democracy and the right of people to elect their own government? Do they encourage integration or separation?

Misslyckas organisationerna med detta, ska samarbetet upphöra, menar Cameron. Dessa spelregler gäller ju för alla andra organisationer. Cameron igen:

Well, I say, would you take the same view if these were right-wing extremists recruiting on our campuses? Would you advocate inaction if Christian fundamentalists who believed that Muslims are the enemy were leading prayer
groups in our prisons? And to those who say these non-violent extremists are actually helping to keep young, vulnerable men away from violence, I say nonsense.

Det är helt enkelt kontraproduktivt om de som ska arbeta för att främja en god samhällsutveckling, inte ens tror på det goda samhällets kärnvärden. Något att tänka på när till exempel den svenske imamen Abd al Haqq Kielan vid ett seminarium om integration i höstas hos den kristdemokratiskt närstående tankesmedjan Civitas, tyckte att förbud mot religionskritik gynnade integrationen - utan att någon reagerade.

Cameron är dessutom mycket tydlig med att muslimer är en lika självklar del av det brittiska samhället som alla andra. Jag har inte lyckats hitta någon antydan till att han vill begränsa invandringen. Han utgår också från individen och dennes relation till övriga samhället.

Väsenskilt från Sverigedemokraternas bild av muslimerna som ett kollektiv, som stjäl resurser från ett annat kollektiv.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Religionsfrihet som lackmustest i arabvärlden

2011-02-04T12:41:00.000-08:00

Diktaturer faller alltid för eller senare. Arabvärlden består av hel- och halvdiktaturer, där islam är en uttalad grund i grundlagar.

Längtan efter frihet och mänsklig värdighet finns hos alla människor, oavsett ras, religion eller kön. Därför är det inget konstigt att det blir demonstrationer och revolter även i ofria muslimska länder. Det är vårt ansvar att stödja människor och rörelser som kämpar för mänskliga fri- och rättigheter.

Men störtande av en diktatur leder inte nödvändigtvis till demokrati och mänskliga rättigheter. Det lär oss både franska revolutionen för ett par hundra år sedan och den iranska revolutionen för några årtionden sedan.

En Saddam Hussein må störtas och talibaner må köras ut från maktens korridorer, men vad kommer sen? I Irak fick man demokratiska och fria val, men konstitutionen vilar på islam. Så även i Afghanistan. Man kan alltså välja president men man hamnar i fängelse och riskerar att dödas om man lämnar islam.

En demokratiseringsprocess är så mycket mer än att tillåta politiska partier och hålla allmänna val. Det handlar om ett oberoende domstolsväsende, fri press men även religionsfrihet.

Religionsfrihet kan skrivas in i en grundlag, men motverkas av andra lagar och förordningar; i muslimska länder är det underställt sharia vilket i praktiken innebär ingen eller mycket begränsad religionsfrihet.

Men demokratiska principer måste även praktiseras av familjer, släkter, grannskap och samhällen. Detta är det stora problemet i muslimvärlden, så även i det så kallade sekulära Turkiet.

Hur många av de egyptiska demonstranterna – som rätteligen kräver frihet – är beredda att låta söner, döttrar, grannar och andra att lämna islam utan risk för påtryckningar, trakasserier och förföljelser?

Religionsfrihet är ofta ett lackmustest på både människors och staters syn på demokrati och mänskliga rättigheter. I en sann demokrati tillåter både media, grannar och myndigheter att människor får uttrycka obekväma åsikter men även rätten att praktisera religion, uttrycka den offentligt med andra samt rätten att byta religion. Eftersom 95 procent eller så av världens befolkning bekänner sig till någon form av religiös tro är denna rättighet inte perifer utan absolut central.

Vidare bygger demokrati och fredliga relationer inom och mellan stater på respekt för andra religionsutövare och respekt för andra folk och stater att få existera. Det kan komma fria val i Tunisien och Egypten och andra arabiska regimer må införa en del reformer, men kommer man acceptera Israels rätt att existera? Kommer egyptisk TV fortsätta med oförblommerad antisemitisk hatpropaganda? Kommer koptiska kristna att få bygga och renovera kyrkor? Kommer de som lämnat islam få rätten att byta religionstillhörigheten på sina identitetskort?

En störtad diktator skapar inte demokrati. Allmänna val är ingen garanti för mänskliga rättigheter. Fri tillgång till Internet är inte detsamma som skydd för minoriteter och religionsfrihet åt alla.

Både Barak Obama och Hillary Clinton har offentligt anammat en begränsad definition av religionsfrihet, som även finns i muslimska länder - rätten att tillbe. Detta bådar inte gott för den långsiktiga frihetskampen i arabvärlden.

Folken i arabvärlden har rätt till demokrati och religionsfrihet, men vi får inte vara naiva över den långa väg som ligger framför.

Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International

30 års diktatur en ledtråd, Mubarak

2011-02-04T06:58:00.000-08:00

Svenska Dagbladet rapporterar:

Egyptens president Hosni Mubarak säger i en intervju med tv-kanalen ABC att han vill lämna makten nu, men känner att han inte kan eftersom han är rädd att det då skulle utbryta kaos i landet.

Och man undrar egentligen VEM som är ansvarig för den situationen.... 30 års diktatur är kanske en ledtråd.

Jackie Jakubowski skriver också en mycket bra debattartikel i Expressen om att Västvärlden först nu verkar ha "upptäckt" vilken regim de i årtionden valt att stödja. Samtidigt rapporteras 15 kristna ha mördats söder om Kairo.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Normer dikterar inte religionsfriheten

2011-02-03T01:01:00.000-08:00

SEA:s generalsekreterare, Stefan Gustavsson, skrev häromdagen på Dagen debatt om integrationsministerns ihopblandning av den sekulära staten och samhället:

Det är därför en farlig utveckling om staten, i det här fallet integrationsministern, börjar tala om att samhället ska vara sekulärt; det bryter mot den grundläggande tanken på ett öppet och fritt samhälle, med religions- och övertygelsefrihet.

På samma tema skriver nu Svenska missionsrådets sakkunnige i religionsfrihet, Katherine Cash, Staten måste skydda religionsfriheten:

Genom sitt resonemang ifrågasätter ministern själva grunden till de mänskliga rättigheterna när han säger att "det finns en gränsdragningskonflikt om och när
ens religiösa övertygelse ska gå före samhälleliga normer, och ska den få göra det?".

Cash har helt rätt i att samhälleliga normer aldrig får styra religionsfriheten. Normer kan alltid ändras beroende på opinionsvindarna. Ska samhälleliga normer i Mellanöstern leda till att kristna minoriteter förföljs och dödas? Ska vi ursäkta folkmordet i Rwanda med att det berodde på det samhälleliga normerna med motsättningar mellan tutsier och hutuer? Nazitysklands utrensning av judar, homosexuella, romer och politiska motståndare, berodde också på samhälleliga normer.

Samhälleliga normer är helt enkelt för godtyckliga för att diktera religions- och övertygelsefriheten. Samtidigt kan samhälleliga normer lätt bli lagar, vilket en del av ovanstående exempel visar. För att citera den skotske politikern Andrew Fletcher (1655–1716): “Let me write the songs of a nation: I don’t care who writes its laws.” Det ligger något i det.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Allianse och journalist

Muslimska brödraskapet och Tredje riket

2011-02-02T05:28:00.000-08:00

Samtidigt som Leif Stenberg, chef för Centrum för Mellanösternstudier, skriver på DN Debatt om att Muslimska brödraskapet bör inkluderas i den demokratiska processen i Egypten, redogör American Thinker för rörelsens bakgrund, Why We Should Fear the Moslem Brother:

[T]he Moslem Brothers were a small, unpopular group of anti-modern fanatics unable to attract members, until they were adopted by Adolf Hitler and the Third Reich beginning in the 1930s. Under the tutelage of the Third Reich, the Brothers started the modern jihadi movement, complete with a genocidal program against Jews. In the words of Matthias Kuntzel, "[t]he significance of the Brotherhood to Islamism is comparable to that of the Bolshevik Party to communism: It was and remains to this day the ideological reference point and organizational core for all later Islamist groups, including al-Qaeda and Hamas."

Det är intressant att många svenska debattörer som tydligt fördömde Sverigedemokraterna, som har sitt ursprung i öppet rasistiska och nazistiska grupperingar, tycks välkomna Muslimska brödraskapet utan att skärskåda dess ideologiska rötter. SD skulle stängas ute och inte få påverka. Muslimska Brödraskapet, med en tydlig koppling till Tredje riket och Hitler, ska inlemmas.

Svenska dagbladets ledarsida uppmanar med rätta att ta det varligt med revolutionsromantiken:

Vi ska dela glädjen över gårdagens ”delseger” över despoten, men samtidigt vara medvetna om att från det kända tar Egypten nu ett steg ut i det okända. Det kan bli en arabisk vår i en av Mellanösterns viktigaste stater, men vill det sig illa går det som i Iran 1979 – en bra början och ett dåligt slut. Muslimska brödraskapet är en nyckelfaktor.

Uppdaterat:

Med anledning av vissa svenska debattörers jämförelser av Muslimska brödraskapet med folkhemsidyll, europeisk kristdemokrati och väg ur politisk stagnation, rekommenderar Axess-bloggen denna norska dokumentär. Cirka 40 minuter in i dokumentären förkastar rörelsens förre ledare Mohammed Mahdi Akef FN:s deklaration om Mänskliga rättigheter. En väg ur politisk stagnation, minsann.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Angående kommentarer

2011-02-02T00:08:00.000-08:00

Vi välkomnar självklart kommentarer då det bidrar till ett pluralistiskt och dynamiskt samtal. Däremot får man hålla god ton. Signaturen CID är fri att fortsätta använda sin yttrande- och tankefrihet på sin egen blogg.

/Redaktionen

Är alla religioner likadana?

2011-02-01T05:00:00.000-08:00

Tony Blair och prins Ghazi av Jordanien lyfter i en gästkolumn i Metro fram ett FN-initiativ vars syfte är att kunna mötas fredligt över religionsgränserna. Att kunna samsas oavsett religiös övertygelse är viktigt. Däremot kan det lätt tolkas som om de tycker att all religion är lika mycket värd, Möts i World Interfaith Harmony Week:

Resolutionen är unik eftersom den uppmuntrar harmoniska interreligiösa relationer på ett sätt som specifikt sätter fokus på vad som skrifter och teologi säger om ömsesidig respekt. Den nämner 'kärleken till det goda och kärleken till sin granne” som viktigt eftersom för troende är det goda Gud och kärleken till det goda och sin granne är själva kärnan i den goda viljan för alla. Därför inkluderar resolutionen alla i världens religioner, trosföreställningar och övertygelser, samt de som inte har någon religion.

Jag säger som Rollingstone-journalisten, Steve Turner:

Alla religioner är i grunden likadana - åtminstone de som vi läst om. De tror alla på kärlek och godhet. De skiljer sig bara åt i frågor om skapelse, synd, himmel, helvete, Gud och frälsning.

Jacob Rudolfsson

Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Diskrimineringsombudsmannen får sparken

2011-02-01T03:43:00.000-08:00

Så gick det då inte längre att hindra. Regeringen väljer idag att sparka diskrimineringsombudsman Katri Linna. Eller rättare sagt: förflytta henne till andra arbetsuppgifter på regeringskansliet. Att utlösa hennes fallskärm med fyra år kvar på uppdraget var förmodligen lite för dyrt.

Samvetsbloggen har varit en av de röster som kraftfullt har kritiserat Katri Linnas hårresande snedvridna sätt att sila mygg (ajabaja till julfester och adventsstakar) och svälja kameler (ingen tid över till riktig diskriminering). Intergrationsminister Erik Ullenhag ger ord åt regeringens syn på Linnas misslyckande, men gör det självfallet på något inlindat byråkratspråk:
"Kampen mot diskriminering är central. Därför behövs en välfungerande Diskrimineringsombudsman och en stark diskrimineringslagstiftning. Med en ny chef för myndigheten kan DO och arbetet för att motverka diskriminering få en nystart."

Tydligare än så brukar man knappast uttrycka det på ren kanslisvenska. Diskrimineringsombudsmannen har varit en politiskt korrekt fiaskomyndighet. Det är dags att börja om, ta ett nytt steg mot ett Sverige där människor har rätt att yttra och leva ut sin tro, och där samhället tillsammans börjar ta krafttag mot den riktiga diskriminering som finns. Låt oss hoppas att idag blir en verklig början på vägen mot ett sådant samhälle.

Per Ewert
Författare, lärare och frilansskribent

Kristdemokratisk extremism?

2011-01-31T15:14:00.000-08:00

Vill KD-ledaren Göran Hägglund förbjuda kvinnliga ledare? Vill han kanske inte att Sverige ska ha en kvinnlig statsminister? Berodde Kristdemokraternas motstånd till de Rödgröna på att de lanserade en kvinnlig statsministerkandidat – och inte på politiken?

Vill Kristdemokraterna kanske förbjuda människor att byta religion? Tycker partiet att den svenska staten ska byggas på rätt sorts tro och inte på medborgerliga rättigheter?

Det är några av de frågor som väcks när islamologen Jan Hjärpe i Metro (artikel ej online) jämför det islamistiska partiet Muslimska brödraskapet med Göran Hägglund.

- Det är närmast ett politiskt islamistiskt parti, som de högerkristna partierna i Europa. Ja, ungefär som Göran Hägglund, säger islamologen Jan Hjärpe.

Muslimska brödraskapet må ha slutat med våldsamheterna som utmärkte deras förflutna (bombdåd, lönnmord, etc), men målet är fortfarande att införa sharia-lagar. Jag har däremot svårt att minnas vilka våldsamheter som Kristen Demokratisk Samling begick under Birger Ekstedts dagar. Men Aftonbladet verkar inte ha några problem med att beskriva föräldrars möjlighet till mer tid med sina barn som ett uttryck för djupt rotad religiös fundamentalism. Jag undrar om det är där som Jan Hjärpe lär sig likheterna mellan de båda partierna.

Jan Hjärpe borde prata med kristdemokraten Magda Ayoub, från Egypten. Hon skriver på Newsmill, Jag fruktar muslimska brödraskapet mer än Mubarak:

Om det skulle utlysas fria val om en vecka skulle muslimska brödraskapet vinna direkt. Detta är också orsaken till den acceptans som funnits inför Mubaraks styre, både i Egypten och i omvärlden. Det är naturligtvis oacceptabelt att inte ha fria och rättvisa val och regimen säkrar sin makt med odemokratiska och ibland hårdhänta metoder - men den stora oppositionen, brödraskapet, är en mycket farlig politisk kraft.

Enligt Hjärpes resonemang har hon alltså valt helt fel parti. Ser hon inte likheterna mellan Göran Hägglund och Mohammed Badie? Förstår hon inte Aftonbladets klarsyn i frågan om vårdnadsbidraget?

Uppenbarligen är det något rejält fel med Hjärpes resonemang och han borde läsa Kristdemokraternas idéprogram.

I en annan del av nätet verkar Peter Weiderud tycka att egyptierna inte förtjänar demokrati byggd på lika medborgerliga rättigheter.

Uppdaterat:

Jan Hjärpe utvecklar sitt resonemang i Dagen.

- Inom Muslimska brödraskapet har man inte samma shariatolkning som talibaner eller al-Qaida. Där ser man mer på det positiva i den traditionen, inte mer specificerat än så.

Jag undrar vad som skulle vara det positiva.

Ann Charlott Altstadt, som ägnade julafton åt att rasa över barnbiblar, lyckas också med bedriften att i Aftonbladet presentera vårdnadsbidraget som "en fundamentalistisk religiös segregationsidé som lanserats som liberal allianspolitik". Jag trodde att det handlade om valfrihet. Hon argumenterar också för hur Livets ord är en hemlig finansiär av KD och M. Någon grund för anklagelserna ger hon dock inte. Men hon kanske hoppas på en Wikileaksrapport så småningom. Detta för att bekräfta att den nylanserade "Relationslinjen" egentligen är en kod för "djävulsjägarstrategin". Tredjepartsuppgifter kommer då inte att kommenteras.

(Viss stänk av ironi finns i ovanstående inlägg)

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

”Vi och dom”, enligt Brunne

2011-01-29T07:00:00.000-08:00

I samtalet mellan Maciej Zaremba, Eva Brunne och Jimmy Åkesson (för övrigt en mycket märklig tillställning att ha i en kyrklig helgedom), slår Brunne knut på sig själv när hon inte vill ramla in i ett ”vi och dom”-tänkande.

Cirka 58 min i samtalet i Utbildningsradions sändning:

Vi kan inte ha en diskussion där vi buntar ihop muslimer till en sort, som utsätter människor för det ena det andra. Det finns muslimer av väldigt många olika slag. Precis som det finns kristna av väldigt många olika slag. Ibland har jag mer gemensamt med en grupp muslimer än vad jag har med Livets ord och trosrörelsen trots att de är kristna.

Det är uppenbarligen väldigt viktigt att markera att trosrörelsen tillhör ”dom”-lägret. Man undrar också om biskop Brunne vill jämföra Livets ords bibelskola med terrororganisationen al-Shabaabs träningsläger?

Maciej Zaremba levererade för övrigt samtalets uppenbara självklarhet när han kommenterade en SD-representants skadeglada inlägg på Twitter i samband med självmordsbombningen:

Jag har svårt att betrakta politiker som reagerar på det sättet på ett islamistiskt terrordåd i Stockholm som garanten för min säkerhet som svensk.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Begränsningen med ett sekulärt samhälle

2011-01-28T07:12:00.000-08:00

Integrationsminister Erik Ullenhag tycks vilja initiera ett samtal om religionens roll i samhället. Detta är välkommet inte minst utifrån hans ansvarområde där Sverige som ett av världens mest sekulära länder tar emot invandrare från länder där religionen har en mycket stor betydelse (jag har tidigare bloggat om att religionen är en nyckel i integrationen).

- Vi har fått allt större grupper av människor, som dels invandrat och dels fötts och vuxit upp i Sverige, som är mer troende. Där behöver vi ha ett större samtal och diskussion om vad som är religionens gränser. Detta gäller både muslimska och kristna grupper, säger Erik Ullenhag som understryker att detta inte handlar om någon inskränkning i religionsfriheten.

Han säger sig vilja värna den svenska religionsfriheten, vilket är bra. Det är viktigt att påpeka politiken gränser i sammanhanget. Staten ska inte leka teologisk domare och avgöra vad som är rätt eller fel tro, utan ge utrymme åt församlingar och samfund att själva avgöra i trosfrågor.

Men samtidigt vill Ullenhag värna det sekulära samhället. Och det är här det blir fel.

Staten kan vara sekulär men samhället är något mycket större. Det är bara delar av samhället som staten har makt över. I resten av samhället finns alla andra gemenskaper i form av familjer, föreningar och församlingar, där finns hela företagsvärlden och där finns viktiga kunskaps- och kulturinstitutioner. Det skulle vara mycket märkligt om staten inför ett påbud om att det civila samhället ska vara sekulärt.

I svenskan råder det dessutom en språkförbistring kring begreppet ”sekulär”. Antingen menar man neutral i trosfrågor eller ateistisk och humanistisk trosuppfattning. Ordet har helt enkelt båda dessa motsägelsefulla betydelser.

Någon helt neutral stat finns förstås inte, varje stat måste agera utifrån ett stort antal värderingar. Men en stat kan fortfarande välja att vara neutral i trosfrågor och inte förorda eller ge privilegier till en viss religion eller livsåskådning.

Den europeiska historien med en förening mellan kyrka och stat var aldrig en god idé. Det vi egentligen bör tala om är en stat som är neutral i trosfrågor och ett samhälle som bejakar religion. Om vi har ett samhälle som bejakar religion, kan vi också bejaka den invandrare som fäster stor vikt vid religionen.

Hittills har Sverige varit känt för ett mycket lågt religiöst engagemang. Då får man fråga sig hur mycket religiösa människor egentligen har känt sig hemma?

Jacob Rudolfsson
Sanordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Vad skulle farfar Ohly säga?

2011-01-28T01:55:00.000-08:00

I samband med Förintelsens minnesdag igår var jag på Raoul Wallenbergs torg för minnesceremonin. Forum för levande historias intendent, Eskil Franck, och EU- och demokratiminister, Birgitta Ohlsson talade. Samtidigt visades den nyproducerade utställningen På denna plats, som visar tio historiska händelser som utspelar sig på platser i centrala Stockholm under åren 1933 – 1944.

Att bli påmind och påminna om en av mänsklighetens mest fruktansvärda folkmord är viktigt. Inte minst då det fortfarande görs försök att förringa eller bortförklara nutida antisemitism. Idéhistorikern Henrik Bachner har en välskriven artikel om detta i Expressen.

Men hur såg då Sverige ut under andra världskriget? Var Stockholm en neutral plats eller en arena för nazister, motståndsmän, flyktingar och spioner? Det är några av frågorna som får svar i utställningen På denna plats.

Bland annat kan man läsa om hur Dagens Nyheter redan 1933 rapporterade om judeförföljelserna, hur Svenska Nationalsocialistiska Partiet år 1934 anordnade ett ”frihetståg” genom huvudstaden, och att trots de brutala pogromerna nekade svenska myndigheter judiska flyktingar asyl.

En intressant händelse var våren 1935 när kyrkoherden i Tyska kyrkan, Gamla stan, vägrade att hissa hakkorsflaggan utanför församlingssalen. Trots hot och påtryckningar från nazistpartiet bojkottade kyrkoherden den antisemitiska flaggan. Kyrkoherdens namn var Emil Ohly.

Sonsonen Lars tycktes inte ha något emot att delta i demonstrationståg bärandes en antisemitisk halsduk. Förhoppningsvis var det ett misstag. Men vad skulle farfar ha sagt?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Frågor om islamism ska inte förringas

2011-01-27T04:53:00.000-08:00

Efter riksdagsdebatten om våldsbejakande extremism kan man konstatera att partiets sympatisörer får mer vatten på sin kvarn när övriga partier hellre ville ta avstånd från Sverigedemokraterna än att efterlysa mer granskning av islamistisk terror. Som Per Gudmundson säger i SvD:

Det är plågsamt att se hur Jimmie Åkesson kan springa i cirklar runt de andra. Han är bättre påläst och säger dessutom det uppenbara: islamistisk terrorism är ett hot som bör granskas mer. De andra partiernas företrädare bottnar sällan i frågeställningen, utan slösar bort tiden med att försöka relativisera och förringa problemen. Det är ett löjligt spel. Om Jimmie Åkesson säger att ett plus ett är två, måste de andra säga tre, för att slippa vara överens med Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna må ställa viktiga frågor. Men svaren är alltför enkla. Deras lösning är att strypa invandringen. Men i Säpos rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige, framgår det att den stora majoriteten av dem som identifierats som aktiva inom ramen för våldsbejakande islamistisk extremism har radikaliserats i Sverige. Så att påstå att bara för att man kommer från viss geografisk plats så är man en extremist, är att göra det lite för enkelt för sig. Enligt Säpo sker också en del av förflyttningen till våldsbejakande islamistisk extremism från vit makt-miljöer.

Så att begränsa invandringen är ingen lösning. För att inte säga omoraliskt när det handlar om människor som flyr förtryck. Dessutom kan man bara konstatera att de flesta muslimer inte vill leva under al-Qaida, Hamas, Hizbollah eller talibanerna. De vill leva i frihet.

Beatrice Ask visade också att Sverigedemokraterna faktiskt hindrar det europeiska kontraterroristsamarbetet, vilket skulle bidra till bekämpandet av islamistisk terrorism. Åkesson kunde aldrig ge något svar på detta i debatten, vilket ger en fingervisning om att SD stirrar sig blint på invandringen.

När allt detta är sagt återstår grundfrågan, och då måste man kunna skilja mellan sak och person: (1) majoriteten muslimer är lika lite våldsbenägna som alla andra men (2) islam som politisk ideologi och dess konsekvenser måste kunna diskuteras utan man blir stämplad som islamofob. Det är också för alla de muslimers skull som nu bor i Sverige som detta behöver tas upp. Många lever i rädsla för de radikala elementen, och då får inte resten av samhället backa i rädsla för Sverigedemokraterna.

Våldsbejakande islamism är en verklighet och måste granskas, annars blir det som på Palmes dagar när "anti-sovjetism" kritiserades. Johan Ingerö är inne på samma sak i Aftonbladet:

[…] vi måste kunna diskutera extrem islamism, vad dess orsaker är och hur den bäst bekämpas, utan att lägga halva tiden på att försäkra varandra om att vi nte är islamofober. Den ängslighet som omger diskussionen om just denna enda form av extremism gynnar inte någon av de goda krafter som finns. Tvärtom. På samma sätt som vi med självklar naturlighet skiljer mellan vita rasister och vita i allmänhet eller mellan Bandidos och motorcykelentusiaster, måste också kunna skilja mellan radikala islamister och muslimer. Dit har en majoritet av riksdagspartierna tyvärr fortfarande en bit kvar.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Skenhelgon, verklighetsfrånvänd och hejduk åt storfinansen

2011-01-24T02:43:00.000-08:00

I helgen skrev jag på Newsmill en artikel där jag utvecklade mina tankar om Carl Bildts och Tobias Billströms påstådda uttalanden och om utvisningen av de kristna irakierna, Nyttokalkyl får inte styra flyktingpolitiken.

Märker att det är en hel del kritiska kommentarer. Jag blir kallad bland annat skenhelgon, verklighetsfrånvänd, hejduk åt storfinansen, etc.

För att parafrasera Ronald Reagan: Jag noterar att alla som inte gillar artikeln, verkar inte riskera utvisning till ett land där man dödas för sin tro.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Flyktingpolitik från ett nyttoperspektiv?

2011-01-21T06:51:00.000-08:00

Amerikansk ambassadpersonal uppger i nya Wikileaks-dokument hur utrikesminister Carl Bildt och migrationsminister Tobias Billström ska ha velat hindra den irakiska flyktingströmmen från att ”skena okontrollerat” till Sverige, ”Ministrar ville stoppa våg av irakier”:

Ministrarna ska enligt amerikanerna dessutom ha påpekat att de flyktingar som anlänt till Sverige efter 2003 var svårare att integrera i samhället, eftersom de kom ”blottställda, lågutbildade, och utan yrkes- eller språkkunskaper”.

”Bildt och Billström nämnde också flera mycket uppmärksammade hedersrelaterade mord som utlöst fler krav från svenska folket på hårdare invandringspolitik”, förklarar man vidare i rapporten.

Först och främst måste det klargöras om de läckta dokumenten är autentiska. Men om det faktiskt är så, är det anmärkningsvärt att två svenska ministrar uttalar sig så kallt om människor som tvingas fly för sina liv. Att storleken på bankkontot, utbildningsnivån, yrkesvanan och språkkunnigheten väger tyngre än grundläggande mänskliga rättigheter pekar på en mycket utilitaristisk människosyn.

Vill Sverige vara ett föredöme i kampen för mänskliga fri- och rättigheter krävs det mer av ansvariga ministrar än att se människor utifrån ett perspektiv präglat av nyttoetik.

Det är inte hur lätt man integrerar någon av de 100 000-tals personer som flytt Irak sedan 2003, som avgör om de ska få stanna. Det är skyddsbehoven.

Vi kan heller skjuta ifrån oss problematiska företeelser som hedersvåld. De hedersrelaterade morden blir ju inte färre om man skärper invandringspolitiken - vi ”slipper” bara se dem i Sverige.

Uppdaterat: Dagen/TT uppger att MP:s utrikespolitiska talesperson Bodil Ceballos har KU-anmält Bildt och Billström då de enligt de läckta dokumenten krävde att utan ett återvändadeavtal skulle det vara omöjligt för Sverige att upprätta en ambassad i landet. Det ska bli intressant att följa utvecklingen.

Använd gärna SEA:s brevmallar till migrationsminister Tobias Billström och Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson för att låta dem veta vad du tycker om behandlingen av de kristna irakierna. Du hittar dem här.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Martin Luther King och den "kristna högern"

2011-01-19T05:49:00.000-08:00

He was pro-life, pro-abstinence before marriage, and based his views on the unchanging Word of the Bible. Today, Planned Parenthood would condemn Dr. Martin Luther King, Jr. as part of the 'religious right.' [...]

Dr. Martin Luther King, Jr. was a man of peace, justice, and most of all a man of God,” added Dr. King. “Were he alive today, he would be working to secure peace and justice for those in the womb and healing for a nation that is still pained by over 50 million missing lives.

Dr. Alveda King (brorsdotter till Martin Luther King), från organisationen Priests for Life's blogg, när hon inför Martin Luther King-dagen talade om sin farbrors kamp för svartas medborgerliga rättigheter. Vad skulle mannen, som drömde om att hans barn skulle dömas efter måttet på deras karaktär, säga när tusentals barn rensas bort på grund av fel kön, fel antal kromosomer, fel tidpunkt, felaktiga ekonomiska förutsättningar eller felaktiga föräldrarelationer? Skulle Martin Luther Kings samvetsfrihet respekteras?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Narnia - älskad av publiken men ratat av recensenterna

2011-01-17T08:10:00.000-08:00

Efter nästan fyra veckor är den fortfarande en biosuccé. Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen fortsätter att locka biobesökare. Samtidigt är kritikernas omdöme minst sagt svalt. Inte sällan stör man sig på filmens grundläggande kristna budskap som också är en röd tråd genom C.S. Lewis böcker.

Som lackmustest för en kristendomskritisk hållning inom kulturen och den intellektuella eliten är det talande. Filmen älskas av publiken men ratas av recensenterna. Så här skriver Isabelle Espinoza för SVT:s Kulturnyheterna:

"Guldkompassen" (Chris Weitz, 2007), kan behöva sig en genomtittning som motgift, i fall reaktionen mot den religiösa behandlingen blir för stark. Filmatiseringen av första delen i den så kallade mörka materian-trilogin av Philip Pullman, är vad Narnia-filmatiseringarna bara kan drömma om att vara - en riktigt bra film. Det blev aldrig några uppföljare, tydligen på grund av det "okristliga" innehållet.

Ronnit Hasson i Expressen:

De tidigare smått dolda religiösa undertexterna är förvandlade till en Jehovas vittnes-teckning utan motstånd, med uttalat religiösa repliker.

TT-Spektra:

Jag minns att jag gäspade åt det när jag läste böckerna som tioåring. När författarens kristna morallära mosats i Hollywoods likriktningsmaskin blir den ett verkligt sömnpiller.

Petter Larsson i Aftonbladet:

Skeppet Gryningen plågas svårt, liksom de övriga Narnia-filmerna, av sin häpnadsväckande fantasilösa lojalitet till förlagan. Lek gärna med tanken att byta kön på huvudpersonerna. Susan, inte Peter, får gå envig mot kung Miraz i Prins Caspian. Edmund, inte Lucy, skulle i den nya filmen anfäktas av frestelsen att bli vacker. Så lite det skulle krävas, så djärvt det vore.

Precis som alla filmer har Kung Caspian och skeppet Gryningen sina brister. Men den reflexmässiga sågningen på grund av filmens kristna budskap är löjlig. Alla filmer bär med sig ett budskap och det gäller för tittaren av "avkoda" detta för att själv avgöra om det är något rimligt och om man vill ta det till sig.

C.S. Lewis, som själv var personligt troende kristen, skrev böckerna om Narnia utifrån sin världsbild. Och berättelserna om barnen från vår värld som möter lejonet Aslan älskas fortfarande av miljontals läsare. Att då göra ett antal filmer och försöka hålla sig så nära förlagan som möjligt kan väl inte vara något negativt? Tänk tanken att göra Lisbeth Salander i Millenium-trilogin till kristen och heterosexuell. Vilket ramaskri det skulle bli.

Att upprört beskriva filmen som propaganda eller föredra "kreativa" (läs; politiskt korrekta) omtolkningar, tyder mer på likriktning inom den svenska kulturdebatten än att vilja ha något nytt. Det traditionella har helt enkelt blivit det sanna radikala. Kristna värderingar får kultureliten att resa ragghåren och drabbas av moralpanik. Förr förfasade sig kritiker över rockkonserter, nu handlar det om filmer med kristet budskap.

Jacob Rudolfsson

Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Dire Straits-censur hot mot både dikten och yttrandefriheten

2011-01-16T11:44:00.000-08:00

Låt det sägas med en gång: Dire Straits Money for nothing är ingen briljant text. Musiken är lysande, och låten är en klassiker, även om textförfattandet har aldrig varit gitarrekvilibristen Mark Knopflers starkaste sida.

Nu blåser dock censurens och de vassa pekpinnarnas vindar över Knopflers text om diversearbetaren som tittar på MTV-stjärnorna som blir miljonärer utan att lyfta mycket mer än ett finger. I texten kan man läsa in mer eller mindre tydliga småironiska hintar åt olika kategorier i MTV-världen: gitarrister, homosexuella, utmanande kvinnor, hawaiianer och slagverkare. Varje kategori av dessa skulle ha möjligheter att känna en viss ironisk udd riktad mot sig. Om man verkligen vill alltså, texten kan inte på något sätt anklagas för att vara bitsk i överkant.

Den grupp som möjligen skulle kunna känna sig direkt utpekad vore i så fall Föreningen Chimpansernas Vänner för raden "Bangin' on the bongos like a chimpanzee". Men demonstrationerna därifrån har lyst med sin frånvaro. Däremot har upprörda krav på censur rests från en annan av de ovan nämnda grupperna. Någon som vågar gissa vilken...?

Det mest oroande är inte att kommersiella inrättningar enligt uppgift ofta kapar en vers på låten, det ligger i varje muzakfixares rättighet att ordna en mysig atmosfär av bakgrundsmusik. Det får musiker och textförfattare leva med. Av yttrandefrihetsskäl känns det klart mer oroande att den inte speciellt uppseendeväckande andra versen nu censureras på kanadensisk radio:
The little faggot with the earring and the makeup
Yeah, buddy, that's his own hair
That little faggot got his own jet airplane
That little faggot he's a millionaire

Om texten verkligen syftar på homosexuella som grupp eller på någon utpekad individ är som synes oklart. Det ligger i sakens natur att poesi, poptexter och andra typer av liknande alster belyser ett visst tema, ger en viss känsla i maggropen men lämnar den definitiva tolkningen till läsaren/åhöraren. Så även här. Inte bara i den aktuella versen, utan i hela låten.

I varje vers, varje ordvändning kan någon känna sig utpekad. Men det är bara homosexuella som man bedömer måste skyddas med censur. Alla övriga inser att det här är en småironisk text. Like it or not. Den finns, och måste så få göra.

I just den här texten ligger ingen vare sig implicit eller explicit kritik mot kristna. Men oj,vilka mängder det finns med pop/rocktexter som riktar både hån och avsky mot kristna och deras tro. Jag är inte förtjust i dessa texter. Jag blir ledsen över både att de skrivs och att de sjungs offentligt. Men artisterna bör få vara i sin fulla demokratiska rätt att sjunga dem. Att ropa på censur är i det läget knappast rätt väg att gå. Visare för oss kristna är i det läget snarare att istället visa fram en sann och god bild av oss själva och den tro som vi förkunnar.

Ute i den riktiga världen dör människor i översvämningar och verkliga stormar. När det fläktar lite i ett visst vattenglas blir det uppenbarligen väldigt lätt att lägga allt fokus där istället. Vi kan ju inte tillåta att barkbåten välter. Oavsett vad som händer i den stora världen därutanför.

Det obehagliga ligger inte i att någon sjunger en ironiserande text. Möjligheten till detta är en självklar del i ett öppet demokratiskt samhälle. Och en lika självklar del i god diktarkonst. Om Money for nothing ska räknas in i den kategorin är kanske något tveksamt, men om samhället via uttrycklig censur eller självcensur skulle avsäga sig varje möjlighet att peka ut, ironisera över eller till och med kritisera, så står vi snart inför diktens död. Eller yttrandefrihetens självmord.

Per Ewert
lärare, författare, samt frilansskribent

När DO diskriminerar

2011-01-14T08:42:00.000-08:00

DO har anmälts till Justitiekanslern, JK, rapporterar Riksdag & Departement,
Anställd på DO tvingades visa e-post:

Chefen på Diskrimineringsombudsmannen krävde att få läsa handläggarens e-post för att ta reda på om hon kontaktat media.
- Jag var så chockad att jag lät honom se vilka jag hade mejlat, säger handläggaren.

Händelsen inträffade förra månaden och chefen misstänks nu för brott mot efterforskningsförbudet.

Vad var det nu DO Katri Linna sa, samtidigt som hon slog sig för bröstet med att myndigheten är "neutrala i trosfrågor", genom att fira "decemberfest" och dela ut "vinterpresenter" - men inte sätta upp adventstakar? Ja, just det - de har en "ambition att vara en förebild för andra arbetsgivare".

En liten undran: vart vänder man sig om man som anställd blir diskriminerad av Diskrimeringsombudsmannen? Dags att göra en genomlysning av hela verksamheten.

Uppdaterat: Nu rapporterar TV4 Nyheterna att var tionde anställd på DO känner sig diskriminerad. Vissa medarbetare verkar till och med riktigt skoningslösa i sina omdömen:

- Myndigheten är i totalt förfall och miljoner flödar till konsulter och en utbyggd gd-stab... Nu håller det inte längre.

- Jag känner ingen som trivs här... Det känns som 1500-talets ledarskap eller i diktaturländer, där människor blir rädda för varandra.

Om nu den myndighet som ska försvara grundläggande rättigheter från att kränkas, själv diskriminerar sina anställda är det ett allvarligt problem.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Allt annat än en icke-fråga i integrationsdebatten

2011-01-13T09:24:00.000-08:00

”Är identitet ett hinder eller en förutsättning för integration?” Det är den rubriken som jag fastnar för när jag läser statsvetaren Andreas Johansson Heinös Timbro-rapport Integration eller assimilation? som presenterades vid ett frukostseminarium häromdagen.

Bland annat skriver han:

Det är inte heller rimligt att förvänta sig att den som har flytt från sitt hemland på grund av att den religion eller kultur man tillhör är förtryckt skulle ha andra ambitioner än att bevara så mycket som möjligt av denna religion och kultur i det nya hemlandet /…/ Tvärtom, det är ju på grund av att jag uppfattar Sverige som ett mer tolerant samhälle för minoriteter som jag valde att flytta hit, det primära målet är att få livsutrymme för min etnicitet/kultur/religion.

/…/ Men detta är en idé som möter motstånd, på många håll. [min kursivering]

Många gånger handlar det om religionsfrihet - att fritt kunna utöva sin religion - som invandrare kommer till Sverige. Att påstå att det kan uppstå kulturkrockar när människor anländer från länder där religionen har stor betydelse, är ingen överdrift. I bästa fall är religionen en icke-fråga i det nya hemlandet. I värsta fall behandlas religion med en viss sorts skepsis som gränsar till intolerans.

Religionen har helt enkelt en mycket svag ställning bland svenskarna i jämförelse med resten av världen. I de flesta globala värderingsundersökningar beskrivs Sverige som ett av mest sekulära länderna.

När miljöminister Andreas Carlgren var generaldirektör för Integrationsverket skrev han på DN Debatt om svenskarna som världens mest avvikande folk:

Invandrare möter ett ytterst lågt religiöst engagemang i Sverige. I Sverige anser var tionde att Gud är viktig i det egna livet, fyra av tio anger "ingen betydelse". I länder som Polen, Bosnien, Turkiet och Iran har enbart försumbara andelar den uppfattningen. I Sverige anger fem procent att de regelbundet går till en religiös församlingssal som en kyrka eller moské, i länder som USA och Polen anger hälften att de gör det. Fyra femtedelar av turkiska männen deltar i fredagsbönen.

Tack vare data från European Values Survey och den världsomfattande World Values Survey har man kommit fram till att det ”land som ligger längst bort i den internationella jämförelsen av värderingar är Sverige. Svenskarna har de mest atypiska och avvikande värderingarna av alla.”

Religiös identitet kan med andra ord vara en nyckel i integrationsarbetet. Men svenskarna lider av vad som nästan kan beskrivas som religiös analfabetism.

Andreas Johansson Heinös antyder i sin rapport att religionen spelar en viktig roll. Men han gräver inte så mycket djupare i detta ämne, som han ändå menar är en viktig del i många invandrares liv. Under frukostseminariet belystes inte religionens roll förrän under frågestunden då jag som sista frågeställare talade om detta (videon från seminariet finns här och min fråga om religionens betydelse kommer efter 59 minuter).

Oftast glöms de religiösa institutionernas betydelse som samhällsbärare bort. Men tron på en Gud kan föra samman människor från de mest skilda kulturerna.

I en Stockholmskyrka kan man till exempel en vanlig söndag dricka kyrkkaffe med en flykting från Iran, ekonomiprofessor från USA, student från Nigeria, butiksinnehavare från Sydkorea och högstadielärare från Göteborg – samtidigt. Det är integration! Och då spelar social bakgrund, etnicitet, bostadsområde eller inkomstskillnader ingen roll.

I rapportens inledning skriver Timbros VD, Markus Uvell, att integrationen kommer att vara ett av tankesmedjans mest prioriterade områden framöver. Det vore betydelsefullt om man då även tog sig an religionens roll. Vilka konsekvenser får det på den förda integrationspolitiken när det nu råder en sådan okunskap om religionens betydelse i Sverige – och hur kan man bearbeta detta?

Det vore ett intressant ämne.

P.S.

Rapporten har också ett intressant parti om kritiken mot den tidigare holländske parlamentarikern Ayaan Hirsi Alis förslag om att kyrkor behöver engagera sig i muslimtäta områden:

Hirsi Ali har fått jämförelsevis stor uppmärksamhet på svenska kultursidor där hennes idéer har avfärdats som uttryck för ”antiliberalism” och ”intolerans”. Det är en märklig slutsats som förefaller bottna i synsättet att det skulle finnas en motsättning mellan en opartisk liberal stat och ett civilsamhälle där politiska, religiösa, fackliga och kulturella organisationer propagerar för sina budskap.

Men en öppen kamp om människors idéer, identiteter och intressen är en förutsättning för demokrati och förutsätter i sin tur att partier, kyrkor och fackföreningar kan verka fritt, propagera för sin verksamhet och försöka värva nya medlemmar och anhängare. Antiliberalt blir det när staten väljer att gynna den ena organisationen framför den andra. Intolerant blir det när man förvägrar vissa aktörer att verka för sina åsikter. Det går att försvara det mångkulturella samhället samtidigt som man är övertygad om att ens egen trosuppfattning eller livsstil är bäst, även för andra.

Där fick de rektorer som vill förbjuda kristna skolgrupper, samtidigt som politiska partier och andra intresseorganisationer får ”missionera” fritt.

Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman och bloggaren Dick Erixon skriver också om rapporten.

Uppdaterat: Dagens Nyheters kolumnist Lisa Bjurwald skriver också om rapporten. Märkligt nog tycks hon mena att partier inte har en extremistisk ideologi så länge de tillhör de största partierna i sin länder. Hört talas Adolf Hitlers och Josef Stalins gamla partier?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Svagt förtroendekapital för Benaouda

2011-01-12T09:08:00.000-08:00

"Förtroendet för Helena Benaouda är förbrukat", skriver DN:s ledare i tisdags efter att ordföranden för Sveriges Muslimska Råd påstått att hon "aldrig stött på radikala element", trots att det nu har visat sig att pappan till hennes barnbarn är misstänkt terrorist.

Samtidigt ger styrelsen för Sveriges Muslimska Råd ett förnyat förtroende för dess ordförande.

Och visst är det ett märkligt beteende...

Det är inte som vice ordföranden, Moustafa Kharraki, påstår att kritiken beror på Benaoudas släktskap med den misstänkte. Styrelseledamoten Mohammed Kharraki gör samma misstag i tv4. Det handlar om Benaoudas kunskap om radikala element och hennes uppenbara felaktiga påstående att hon inte känner till det.

Knappt en månad innan hennes svärson greps för den planerade attacken mot Jyllandsposten, sa hon i SVT Debatt att hon inte hade kommit närmare muslimsk extremism än några filmsnuttar på Youtube. Nu när man har facit i hand, hur förtroendeingivande är ett sådant svar från talespersonen för alla de muslimer som inte alls vill förknippas med våld?

DN fortsätter:

Men att hävda att man aldrig stött på radikala element är inte hållbart i ett Sverige där Stockholmsmoskén för fem år sedan sålde kassetter med uppmaningar att döda judar, som beskrevs som ”bröder till apor och grisar”. Hotet från de radikala ska inte överdrivas, men det ska heller inte förnekas.

Det kan mycket väl vara så att Benaouda inte kände till svärsonens planer. Men helt aningslös om hans radikala läggning kan hon inte ha varit. I en intervju med Lotta Bromé i P4 Extra nämner hon att hon varnade svärsonen för samröret med de personer som han greps med.

Efter Pakistanresan, där både dottern och svärsonen greps, pratade hon en hel natt med de båda om den riskabla resan. Benaouda kunde dessutom tänka sig att svärsonen hade begett sig ut på ännu en resa, men inte att han kunde utföra en attack mot en tidning. Så kunskapen om radikala element tycks ha varit nära till hands, även om man kan förstå att som en förälder vill man förhindra att hennes barn utmålas negativt och riskerar att utsättas för hot. Men det är ohållbart att behålla sitt förtroende som ordförande om man medvetet undanhåller sanningen.

Det är som Per Gudmundsson skriver på SvD:s ledarblogg:

Det är möjligen begripligt att Helena Benaouda själv inte ser problemet. Att hon själv inte inser, i denna svåra period, att hon måste välja mellan rollen som skyddande mor och rollen som representant för islams mittfåra i Sverige. Men så är det. Ordföranden för Sveriges Muslimska Råd kan inte skydda terroristmisstänkta och extremister. En mor kan, men inte en ordförande.

Helena Benaouda har efter sin nästan tre veckor långa medietystnad medverkat i ett par intervjuer, bland annat i DN, men hon verkar inte kunna ge någon klarhet i hur hon ser på extrema individer och grupper bland Sveriges muslimer. Samtidigt kritiseras Sveriges Muslimska Råd av imamen Abd al Haqq Kielan som menar de har en policy som hindrar dem från att verkligen ta tag i problemet:

-/…/ Sveriges muslimska råd har intagit en policy som hon har fått följa och den har de haft länge. Att inte ta hand om ungdomar i riskzonen och avvisa dem. Det gör att de driver bort problemen från sin dörr, men på så vis utelämnar de ungdomarna, säger Abd al Haqq Kielan.

Ord tycks stå mot ord.

Det blir inte lätt för Sveriges Muslimska Råd att återuppbygga förtroendet. Det är en sak att hävda att man har fullt förtroende inom föreningen - vilket kan tyckas märkligt. Om en liknande händelse hade uppdagats inom ett politiskt parti, skulle ledarens förtroendekapital definitivt ha naggats i kanten.

Förtroende utåt sett brister dock i stor grad. Kan man med trovärdighet medverka i debatter och andra offentliga sammanhang och representera Sveriges muslimer? Det blir väldigt svårt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

En välsignad jul tillönskas alla (även diskrimineringsombudsmannen)!

2010-12-23T13:49:00.000-08:00

Så var då julen här igen. För många är det en underbar högtid av ljus och glädje där vi firar hur Gud valde att födas som en försvarslös människa för att med sitt liv, död och uppståndelse sträcka sig ut till, älska och upprätta varje enskild person.

Ajaj, mycket upprörande tycker (förutsägbart nog) Humanisterna. Ajaj, allvarlig varning för diskriminering, tycker diskrimineringsombudsmannen Katri Linna, som dagen före julafton skriver en debattartikel med den häpnadsväckande rubriken "Därför bör anställda befrias från en kristen jul"

Men vet inte om man ska skratta eller gråta. Sällan har väl en enskild rubrik bjudit på mer underligheter. Och det blir knappast bättre när man läser själva texten. Här får vi exempelvis veta att myndigheten beslutat att inte sätta upp adventsstakar. Någon kan ju bli diskriminerad. Elallergiker exmpelvis. Men såvitt jag hört har DO ännu inte stängt av samtliga elektriska apparater, så det kan knappast vara den gruppen man värnar om. Nej, det verkar nog mest vara medlemmar i "vi-som-bär-på-oförsonliga-aggressioner-mot-allt-som-kan-kopplas-till-religion"-sekten.

DN:s Hanne Kjöller har nyligen gjort en skoningslös sågning av DO, som trots alla pengar som östs över myndigheten i stort sett inte verkar göra ett vitten för den verkliga diskrimineringen. För den finns. Men att starta ett slags sekularistiskt uppror är knappast en statlig myndighets uppdrag. Att förbjuda adventsstakar och kräva att människor ska "befrias" från en kristen jul (man kan bara fantisera om vilka metoder man skulle behöva tillgripa för att försöka sig på en sådan samhällsomdaning) är en skymf mot alla dem som drabbats av verklig diskriminering. Argumenten för att lägga ner DO växer snabbt i antal.

Vi på Samvetsbloggen vill däremot önska varje meningsfrände, allmänt intresserad eller meningsmotståndare en riktigt god och välsignad jul, och över hela jorden Guds frid. För det här utspelar sig på den tiden då julen fortfarande firas till minne av Kristi födelse.

Per Ewert,
författare, lärare och informationssekreterare vid Claphaminstitutet

Billströms inofficiella pudel

2010-12-23T01:47:00.000-08:00

Tobias Billström tycks ha tagit intryck av den massiva kampanj för att låta kristna irakier få stanna i Sverige och inte tvingas tillbaka till sitt hemland. Migrationsverket ska nu utreda religionskompentensen bland verkets handläggare, Nu ska hot mot kristna kartläggas:

Regeringen har gett Migrationsverket uppdrag att senast till 1 juni utreda hur man "bibehåller och utvecklar kompetensen när det gäller religiös tillhörighet". Dessutom ska verket undersöka om man verkligen har rätt information om situationen för religiösa minoriteter och konvertiter, eller om fler åtgärder behövs.

Svenska myndigheters och även ministrars kunnande om religion har varit påfallande okunnig, som två kristdemokrater pekar på i en debattartikel i dagens SvD. Alltifrån uppmaningar om att dölja sin kristna tro till att religiös tillhörighet är en "kavaj" som kan tas av efter behag, förekommer.

Men bättre sent än aldrig. Drygt 60 000 underskrifter i Dagens och Världen idags namninsamling. SEA:s manifestation och lobbyarbete i samband med riksdagsdebatten i november. Och många andras initiativ. Allt arbete verkar börja ge resultat. Det är goda nyheter inför julafton - inte minst för alla de som hotas av avvisning.

Samtidigt verkar regeringens besked vara en inofficiell pudel. Så här lät det för exakt ett år sedan när riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus (KD) frågade Tobias Billström om migrationsinstansernas kompetens inom religionsområdet:

För närvarande ser jag därför inte att det finns någon anledning att vidta åtgärder för att säkerställa och höja Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas kompetens och kunnande i att avgöra trovärdigheten hos enskilda personer som åberopar religionsbyte som skäl för sina asylansökningar.

Och redan då förföljdes kristna minoriteter.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Humanisternas Wikileaksavslöjande om julen

2010-12-22T06:11:00.001-08:00

I sann Wikileaksanda "avslöjar" Humanisterna nu nästa stora hemlighet som kommer att chocka alla julfirare. Eftersom de flesta redan vet att tomten inte finns, "läcker" de nu uppgifter om att Jesus inte föddes den 25 december, Julens historia en riktig pr-kupp:

Förmodligen tror de flesta människor – precis som Jan Björklund – att orsaken till varför man firar jul ”egentligen” har med Jesus födelsedag att göra. Man kan inte annat än fascineras av kyrkans marknadsföringsavdelning, som kan få ett politiskt beslut taget för mer än 1600 år sedan att bli ”kunskap”, trots att den inte stämmer.

För en organisation som tycker att religionen ska sakna betydelse och förpassas till historiens glömska, tycks det en smula motsägelsefullt att påminna om religionen när köphysterin nästan har tagit över julen.

Man kan inte annat än fascineras av Humanisterna. Elementära kunskaper från skolans religionsundervisningen verkar inte ha hängt med - julen firas ju till minne av Jesu födelse. Inte att Jesus verkligen föddes dagen efter Doppareda'n.

Sedan är det intressant att Humanisterna tycks veta om att i kyrkorna är detta "ingenting man informerar sina församlingar om". Skulle vara bra att få ett empiriskt underlag på det. Annars kan jag bara välkomna dem på valfri julotta den 25:e.

Avslutningvis kan jag bara hålla med Christer Sturmark och Patrik Lindenfors: God Jul! Må lycka och välgång stå er bi. Var generös med medkänsla och omtanke gentemot era medmänniskor. Kom ihåg att det finns ljusare tider att se fram emot.

För övrigt kan man ju fråga sig om sådana tankar verkligen har sitt ursprung i fornnordiska traditioner och i den romerska Saturnaliafestivalen...

P.S. Signumbloggen skriver också väldigt bra.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

DN:s ungerska halmgubbe

2010-12-21T05:41:00.000-08:00

Huvudledaren i måndagens DN försöker sig på att smula sönder abortmotståndares argument, i synnerhet de ungerska, i Rätt till abort:

”Abortmotståndarnas argument bygger ofta på fördomar och okunnighet och bör bemötas.”

Vilka är då de fördomsfulla argumenten, enligt DN? Jo, att den ungerska regeringen genom en restriktiv abortpolitik hoppas kunna höja födelsetalen i landet...

Som Thomas Idergard kan jag bara konstatera att DN vare sig nämner eller bemöter de verkliga skälen, dvs att ta den svagare partens parti – det ofödda barnet. Att ta en diskussion utifrån det faktum att det faktiskt är ett mänskligt liv, kanske är för mycket för DN. Istället bygger man en halmgubbe av sin motståndare och angriper den.

När det gäller frågan om de sjunkande födelsetalen verkar det handla det om ett orsakssamband som bara DN kan se (utifrån den här Wall Street Journal-artikeln) - alltså en personlig bedömning:

Hungary’s new constitution /…/ could be interpreted as a response to the country’s population decline, which strains the pension system.

För att höja födelsesiffrorna vill landets regering istället introducera platt inkomstskatt på 16 procent och sambeskattning för familjer. Detta underlättar ekonomin för familjer med mer än tre barn. Dessutom planerar regeringen att underlätta för deltidsanställda och flexibla arbetstimmar.

Det låter väl inte så pjåkigt?

Och man verkar inte ens nämna striktare abortlagstiftning som ett sätt att höja födelsetalen.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

När Röda korset ställer in julen

2010-12-17T08:14:00.001-08:00

Man kan få för sig att Röda korset i Storbritannien har inspirerats av sheriffen i Nottingham, som i Robin Hood: Prince of Thieves, från 1991, hotade med att ställa in julen. Nu bannlyses juldekorationer från Röda korsets 430 fund raising-kontor i Storbritannien, The Red Cross bans Christmas:

Staff have been ordered to take down decorations and to remove any other signs of the Christian festival because they could offend Moslems. /.../ Christine Banks, a volunteer at a Red Cross shop in New Romney, Kent, said: 'We put up a nativity scene in the window and were told to take it out. It seems we can't have anything that means Christmas. We're allowed to have some tinsel but that's it.
'When we send cards they have to say season's greetings or best wishes. They must not be linked directly to Christmas.

Skälet till att man tar bort juldekorationerna är att enligt Röda korset kan firandet såra muslimer.

Det är tur att Röda korset verkligen vet hur man ska förvalta sin långa historia av humanitär hjälp – och skydda engelsmännen från denna fruktansvärda tradition. Man vet ju aldrig vilka åkommor man kan dra på sig. Det är på samma höga nivå som svenska Diskrimineringsombudsmannen nya julinitiativ. Min högst subjektiva bedömning är att detta kommer att rädda miljontals liv i Storbritannien (ironi, för den som inte visste).

Och förresten, här kommer den ”tacksamma” kommentaren från muslimskt håll:

Labour peer Lord Ahmed, one of the country's most prominent Moslem politicians, said: 'It is stupid to think Moslems would be offended.'

P.S. God jul!

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Samtidigt hyllades Kina i Genève

2010-12-16T12:54:00.000-08:00

Kommer ni ihåg kritiken mot FN-kommissionären för mänskliga rättigheter, Navi Pillay? Hon deltog inte i Nobelceremonin för årets pristagare Liu Xiaobo då hon hade ett fulltecknat schema hemma i Genève.

Någon borde ha granskat hennes kalender i förväg.

Samtidigt som norska Nobelkommitténs ordförande, Torbjörn Jagland, krävde att Kina skulle släppa Liu ur sitt fängelse, prisades nämligen Kinas "arbete för mänskliga rättigheter" i en fotoutställning vid FN-högkvarteret i Genève, U.N. Exhibit Praises China's Human Rights Record:

Contrary to Beijing's documented persecution of minorities and their cultures, the exhibit shows colorful photos of ethnic minorities in traditional costumes, with the caption that "people of different ethnic groups unite fraternally in the common cause of building China while maintaining their own cultures."

Utställningen ingick i firandet av Människorättsdagen den 10 december; Bland annat visades bilder av de systematiskt förföljda uigurerna (minst 140 dödade år 2009 av kinesiska säkerhetsstyrkor) - som glada med bildtexten "uigurer, män och kvinnor, gamla och unga, är bra på att sjunga och dansa".

Ännu en i raden av pinsamheter och oförskämdheter i FN-regi. Ska man skratta eller gråta?

Här finns fler bilder från utställningen.

Jacob Rudolfsson

Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist