onsdag 30 maj 2012

Staten är ingen imam - men risken finns att den glömmer det

DN:s Erik Helmerson skriver idag en intressant text om statens relation till trossamfunden efter Uppdrag Granskning om svenska moskéers äktenskapsrådgivning. Relationen mellan kyrka och stat har i flera år varit en aning komplicerad; vart går till exempel gränsen för statens synpunkter på trossamfunden teologiska ståndpunkter?

Det offentliga Sverige ska inte ge pengar till trossamfund som predikar lagbrott. Men myndighetssfären har också en gräns och staten kan inte detaljstyra människors tro.


Tidigare har vi haft en luthersk statskyrka men idag har vi vad man mer kan likna vid en statskyrka i form av sekulär statsideologi. Därför är det problematiskt när röster höjs för ett sekulärt samhälle. Att rensa ut religiösa uttryck från offentligheten och tvinga religiösa organisationer att inordna sig under politikers och opinionsbildare egna normer och värderingar speglar knappast det pluralistiska Sverige.

Helmerson ställer viktiga frågor om det statliga samfundsbidragetoch om samfundens oberoende. Det finns en inbyggd problematik med den ekonomiska beroendeställning som flera religiösa aktörer har i form av statsbidraget. Förra året kom det till exempel krav på att dra in bidragen till Frälsningsarmén för att de hade vissa livsstilsregler för att kunna bli soldat inom samfundet. Innan dess hamnade de kristna ungdomsförbunden i skottlinjen. Frågan som många trossamfund behöver ställa sig är hur länge det kan tänkas finnas en majoritet av politisk vilja att inte villkora statsbidraget.

Staten ska vara mycket försiktig med att recensera människors och olika gemenskapers religiösa ställningstaganden. Det kan till exempel gälla vem som kan bli medlem i en kyrka eller ett samfund. Det är inte statens uppgift att bestämma över vilka medlemsvillkor som gäller för samhällets små gemenskaper.  Staten har däremot att dra gränser när lagar överträds och människor kan komma till skada. Att uppmana hjälpsökande människor att inte anmäla när de skadas eller far illa, är något som det offentliga behöver ha synpunkter på.

En fråga i Uppdrags Gransknings reportage som har upprört många är försvaret av månggifte. Men redan 2004 föreslog Grön ungdom att polyamori och polygami skulle bli en juridisk accepterad samlevnadsform. Varför höjdes inte röster om att detta stred mot ”svenska värderingar” och krav om att dra in det statliga stödet till ungdomsförbundet då?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen