onsdag 23 februari 2011

Något är ruttet med FN-medlemmen Libyen

SvD:s utdrag från Muammar Gaddafis tv-sända tal:

- Jag kommer att dö här som martyr.

Han sade att all makt ligger hos folket.

- Jag lämnade över makten till det libyska folket 1977. Jag har ingen makt. Libyerna beslutar.

De protesterande avfärdade han som "en liten grupp ungdomar som tar droger och attackerar polisstationer som möss".

- Men det är inte dessa unga människors fel, de är 17-18 år gamla och
försöker imitera Tunisien och Egypten. Men detta är Libyen.

Gaddafi återvände sedan till Libyens historia och frigörelsen från kolonialisterna.

- Nu använder ni radion för att tillkännage motgångar - skäms!

Den 68-årige Gaddafi lyfte upp sin "gröna bok" som han sade fungerar som
brottsbalken. Sedan läste han upp punkt efter punkt vilka förbrytelser som leder
till dödsstraff - handlingar som han påstår att de protesterande begår.

- Den som uppviglar till krig döms till döden, sade han.

- De som samarbetar med utländska stater får detta straff, liksom alla som avslöjar
Libyens hemligheter.

- Eftersom de är så unga kommer de att ställas inför rätta. De kommer att be om förlåtelse. Men vi kommer inte att förlåta dem, inte den här gången.

- Angrepp mot författningen: straffet är döden. De som förstör byggnader: straffet är död och avrättning.

Javisst, ja. Libyen sitter fortfarande med i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Så här såg det dessutom ut 2009 när landet var ordförande för planeringskommittéen för Durban II - konferensen om rasism i Genéve:

http://www.youtube.com/watch?v=a8UI6f8_6C0

Att inte ta i tu med brott mot mänskliga rättigheter, tycks stavas "stabilitet" enligt FN:s ordlista.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

måndag 21 februari 2011

Marcus Birro och värdenihilismen

En våg av reaktioner har nått Marcus Birro efter hans Expressen-krönika, Att älska är svårt. Världen idag rapporterar att Birro har fått hundratals mail, tusentals "gillar" på facebook och mängder av bloggkommentarer på hans text om att ingenting får vara heligt längre.

Det uppfattas som progressivt och radikalt att omänskliggöra grundläggande värderingar som livets okränkbara värde, Gud, kärlek och sexualitet.


Friedrich Nietzsche värdenihilistiska framtidsspaning om Galningen och Guds död gör sig påmind när Birro beskriver hur det har blivit populärt att håna Gud.

Den vansinnige störtade mitt in ibland dem och genomborrade dem med sina blickar. "Vart Gud har tagit vägen?" ropade han, "det ska jag säga er! Vi har dödat honom - ni och jag! Vi är alla hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossnade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet?

De sanna progressiva och radikalerna är nu de som i likhet med Birro hävdar Guds existens, kärlek till nästan och livets okränkbarhet

Samtidigt skriver Patrik Lindenfors på Humanistbloggen att Birros krönika är ett uttryck för att han vill ha sin tro ifred.

Birro får gärna ha sin livsåskådning om han vill. Men jag vill faktiskt också ha rätten att ha min. Och i min livsåskådning ingår rätten - nej skyldigheten! - att säga ifrån när människor blir trampade på.


Men detta är ju inte vad Marcus Birro kritiserar. Han kritiserar metoden. Det finns flera seriösa sätt att diskutera diskriminering av homosexuella än att fota Jesus i damkläder och med erektion i en dopbassäng. Det blir bara futtigt. Det inbjuder knappast till en seriös diskussion.

Skyldigheten att säga ifrån när människor blir trampade på innebär inte att man ska bete sig hur som helst. Lindenfors och Humanisterna får gärna fortsätta kritisera kristen tro - men gör det med god smak om man vill bli tagen på allvar.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist.

söndag 20 februari 2011

Den kristna rösten får höras - måste höras

Jag har just läst den nyutkomna boken Utmaningen av Ron Luce (Livets Ords förlag), som handlar om hur vi kan återskapa Guds kultur i hemmet, i församlingen och i samhället. Boken är engagerande och utmärkt i långa stycken; jag passar på att skicka med några rader om hur den kristna rösten alltsom oftast snedvrids i det offentliga samtalet, och hur vi just därför inte får tystna. Budskapet handlar om Luces hemland USA, men är synnerligen relevant även här hos oss:

"Tänk på dem som utformade USA:s konstitution och grundlagsfäderna som uttryckte sin tro i USA:s många grundläggande dokument. Deras kristna tro var en del av deras liv och uttrycktes genom allt de gjorde. Spola nu fram till USA i det 21:a århundradet där budskapet på något sätt har blivit: Alla har rätt att uttrycka sin tro och sina värderingar, utom de kristna ...

Vi har fått höra att vi som kristna inte skall synas och höras. Vi har fått det inte så diskreta budskapet att "det ni tror på är fel och ni har ingen rätt att offentligt diskutera era idéer". Alltför många av dem som kallar sig efterföljare till Kristus har köpt det budskapet och tagit det till sig ...

Så länge som de sekulariserade är framgångsrika i att få oss att hålla tyst kommer de att regera i landet. De kommer att får oss att känna oss fördömande varje gång vi vill uttrycka vår tro och göra vår röst hörd. Så länge vi är tysta kommer de att fortsätta dominera vår kultur och föra denna unga generation till en död i plundrad moral som skulle ha varit otänkbar för våra förfäder."

Måste stenarna börja ropa innan vi kristna vågar tala så tydligt att det slår igenom destruktivitetens buller? Nej, låt oss om och omigen höja rösten och tala så som vårt samvete bjuder oss!

Per Ewert
författare, lärare och frilansskribent

torsdag 10 februari 2011

RFSU göder ett hedonistiskt särintresse

Johan Hakelius skriver en klarsynt krönika i Affärsvärlden om RFSU:s monopol på sexualundervisningen, Sexlobbyn makalösa makt:

[…] RFSU är monopolist på den sexualpolitiska marknaden. Och det är ett monopol i den klassiska bemärkelsen: sanktionerat av statsmakten. Skattebetalarna står för närmare två tredjedelar av RFSU:s budget, och vid sidan av organiserade homo-, bi-, trans-, poly-, pan- och andra prefixsexuella, är RFSU den enda organisation som riskminimerande politiker lyssnar på, då de närmar sig sexualitetens våta myrmarker.

Precis så. Numera är det tabubelagt att förespråka avhållsamhet. Tycker man att sex bara tillhör äktenskapet, är man sexualfientlig och ska skämmas. Det blir ett omvänt moraliserande. Det anses vara fint om man har gjort det – och helst experimenterat. De som hävdar motsatsen, och uppriktigt gläds över att vara oskuld den dagen man gifter sig, får ställa sig i skamvrån. Hakelius igen:

RFSU driver en sexualliberal ideologi. Varje alternativ som inte går ännu längre åt det hållet är från början uträknat, eftersom den "sexualfientlige" har lika låg status som en fyrtioårig oskuld. Det betyder inte att svenskar i allmänhet är tillnärmelsevis lika sexualliberala som RFSU, men svenskar vill ogärna skylta med att de inte vill skylta med sexlivet. De när en skam över att inte vara hämningslösa.


Det är märkligt att RFSU tycker att det talas för lite om sex i ett samhälle där Kungarna av Tylösand, Big Brother och Paradis Hotel är mer regel än undantag. En såpa med självrespekt i landet lagom måste tydligen alltid innehålla nakna kroppar.

Mer ska uppenbarligen till då detta inte är tillräckligt: åttondeklassare ska redovisa sina sexupplevelser för läraren och förskolelärare heja på småbarnens ”sexlekar”. Det finns alltid gränser att bryta för en organisation som låter jultomten göra reklam för sexleksaker, gör tecknad film för att visa skolbarn hur man har oralsex, efterlyser en sexminister och på sin hemsida utgår från att partners (pluralis) är sängkamratsnormen när de ger ”Tips & Trix”.

Det är inte otänkbart att det kan ligga ett kalkylerat vinstintresse i bakgrunden när man uppmanar till ett ökat samhälleligt sexsamtal. Organisationen omsätter 140 miljoner kronor och kontrollerar 90 procent av den svenska kondommarknaden. Inom juridiken brukar en sådan situation kallas jäv. Samtidigt står skattebetalarna för nära två tredjedelar av RFSU:s budget.

Under tiden som modern forskning visar att svenska tonåringar vill dela livet med den man älskar, få uppleva trygghet i tillvaron samt att både män och kvinnor har bättre relationer om man väntar med att ha sex tills man gift sig, står RFSU för ett sexualliberalt särintresse som göder flyktiga relationer. Därför tycks det ytterst märkligt att deras perspektiv har blivit sex- och samlevnadslektionernas svanenmärkning. Lägg till att många ungdomar känner sig pressade att ha sex. Det blir inte bättre med RFSU:s pekpinnar.

Läser man ett ämne som till exempel religionskunskap är det inte ovanligt att man presenterar olika livsåskådningars perspektiv – ofta med hjälp av företrädare för olika religioner. Är det då inte konstigt att alternativ till RFSU:s perspektiv saknas? Är det inte märkligt att sexualkunskapen har lagts ut på entreprenad med en extremliberal organisation som enda tillåtna budgivare?

Debattören Bitte Assarmo gjorde nyligen denna iakttagelse i en krönika i Världen idag:

Lika oroväckande är det att svenska skolor lär ut sexualkunskap enligt RFSU:s modell utan att reflektera över ensidigheten. I alla andra ämnen ska det finnas en mångfald, ett brett spektrum av idéer och tankesätt men när det gäller sexualundervisningen har man gett RFSU monopol. Svenska barn skolas in i ett hedonistiskt tankesätt där sex är lika okomplicerat som att tugga i sig ett äpple.


RFSU ser sig gärna som ett komplement till skolans undervisning. Men två plus två är alltid fyra – oavsett om det kommer från läraren eller Svenska matematikersamfundet. Synen på lämplig sexdebut är däremot en värderingsfråga. Och där sitter RFSU fast i ett värdenihilistiskt vakuum.

I grunden är det en fråga om människosyn. Är vi kapabla att ta ansvar för våra känslor eller är vi bara offer för dem? Förminskar vi våra ungdomar till hormondrivna robotar eller stärker vi deras självbild som ansvarstagande individer som kan fatta betydelsefulla val?

Psykologen Alf B. Svensson skriver också i Dagen om att våga prata sex och samlevnad. Inför äktenskapets dag har SEA sammanställt en mängd material som du kan hitta på vår hemsida.

Jacob Rudolfsson
Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

onsdag 9 februari 2011

Ingen sverigedemokrat i Cameron

Storbritanniens premiärminister David Cameron har hållit ett uppmärksammat tal i München om integration och muslimsk fundamentalism. Som ett brev på posten blir han beskylld för att fiska i grumliga vatten och jämföranden med Sverigedemokraterna görs.

Men precis som statsvetaren Andreas Johansson Heinö har jag svårt att se vad som är specifikt sverigedemokratiskt i Camerons tal. När han bland annat talar om organisationer, som säger sig vara språkrör för muslimer och som har ett samarbete med staten, presenterar han ett antal villkor:

[D]o they believe in universal human rights – including for women and people of other faiths? Do they believe in equality of all before the law? Do they believe in democracy and the right of people to elect their own government? Do they encourage integration or separation?

Misslyckas organisationerna med detta, ska samarbetet upphöra, menar Cameron. Dessa spelregler gäller ju för alla andra organisationer. Cameron igen:

Well, I say, would you take the same view if these were right-wing extremists recruiting on our campuses? Would you advocate inaction if Christian fundamentalists who believed that Muslims are the enemy were leading prayer
groups in our prisons? And to those who say these non-violent extremists are actually helping to keep young, vulnerable men away from violence, I say nonsense.


Det är helt enkelt kontraproduktivt om de som ska arbeta för att främja en god samhällsutveckling, inte ens tror på det goda samhällets kärnvärden. Något att tänka på när till exempel den svenske imamen Abd al Haqq Kielan vid ett seminarium om integration i höstas hos den kristdemokratiskt närstående tankesmedjan Civitas, tyckte att förbud mot religionskritik gynnade integrationen - utan att någon reagerade.

Cameron är dessutom mycket tydlig med att muslimer är en lika självklar del av det brittiska samhället som alla andra. Jag har inte lyckats hitta någon antydan till att han vill begränsa invandringen. Han utgår också från individen och dennes relation till övriga samhället.

Väsenskilt från Sverigedemokraternas bild av muslimerna som ett kollektiv, som stjäl resurser från ett annat kollektiv.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 4 februari 2011

Religionsfrihet som lackmustest i arabvärlden

Diktaturer faller alltid för eller senare. Arabvärlden består av hel- och halvdiktaturer, där islam är en uttalad grund i grundlagar.

Längtan efter frihet och mänsklig värdighet finns hos alla människor, oavsett ras, religion eller kön. Därför är det inget konstigt att det blir demonstrationer och revolter även i ofria muslimska länder. Det är vårt ansvar att stödja människor och rörelser som kämpar för mänskliga fri- och rättigheter.

Men störtande av en diktatur leder inte nödvändigtvis till demokrati och mänskliga rättigheter. Det lär oss både franska revolutionen för ett par hundra år sedan och den iranska revolutionen för några årtionden sedan.

En Saddam Hussein må störtas och talibaner må köras ut från maktens korridorer, men vad kommer sen? I Irak fick man demokratiska och fria val, men konstitutionen vilar på islam. Så även i Afghanistan. Man kan alltså välja president men man hamnar i fängelse och riskerar att dödas om man lämnar islam.


En demokratiseringsprocess är så mycket mer än att tillåta politiska partier och hålla allmänna val. Det handlar om ett oberoende domstolsväsende, fri press men även religionsfrihet.


Religionsfrihet kan skrivas in i en grundlag, men motverkas av andra lagar och förordningar; i muslimska länder är det underställt sharia vilket i praktiken innebär ingen eller mycket begränsad religionsfrihet.


Men demokratiska principer måste även praktiseras av familjer, släkter, grannskap och samhällen. Detta är det stora problemet i muslimvärlden, så även i det så kallade sekulära Turkiet.


Hur många av de egyptiska demonstranterna – som rätteligen kräver frihet – är beredda att låta söner, döttrar, grannar och andra att lämna islam utan risk för påtryckningar, trakasserier och förföljelser?


Religionsfrihet är ofta ett lackmustest på både människors och staters syn på demokrati och mänskliga rättigheter. I en sann demokrati tillåter både media, grannar och myndigheter att människor får uttrycka obekväma åsikter men även rätten att praktisera religion, uttrycka den offentligt med andra samt rätten att byta religion. Eftersom 95 procent eller så av världens befolkning bekänner sig till någon form av religiös tro är denna rättighet inte perifer utan absolut central.


Vidare bygger demokrati och fredliga relationer inom och mellan stater på respekt för andra religionsutövare och respekt för andra folk och stater att få existera. Det kan komma fria val i Tunisien och Egypten och andra arabiska regimer må införa en del reformer, men kommer man acceptera Israels rätt att existera? Kommer egyptisk TV fortsätta med oförblommerad antisemitisk hatpropaganda? Kommer koptiska kristna att få bygga och renovera kyrkor? Kommer de som lämnat islam få rätten att byta religionstillhörigheten på sina identitetskort?


En störtad diktator skapar inte demokrati. Allmänna val är ingen garanti för mänskliga rättigheter. Fri tillgång till Internet är inte detsamma som skydd för minoriteter och religionsfrihet åt alla.


Både Barak Obama och Hillary Clinton har offentligt anammat en begränsad definition av religionsfrihet, som även finns i muslimska länder - rätten att tillbe. Detta bådar inte gott för den långsiktiga frihetskampen i arabvärlden.


Folken i arabvärlden har rätt till demokrati och religionsfrihet, men vi får inte vara naiva över den långa väg som ligger framför.


Mats Tunehag

Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International

30 års diktatur en ledtråd, Mubarak

Svenska Dagbladet rapporterar:


Egyptens president Hosni Mubarak säger i en intervju med tv-kanalen ABC att han vill lämna makten nu, men känner att han inte kan eftersom han är rädd att det då skulle utbryta kaos i landet.

Och man undrar egentligen VEM som är ansvarig för den situationen.... 30 års diktatur är kanske en ledtråd.

Jackie Jakubowski skriver också en mycket bra debattartikel i Expressen om att Västvärlden först nu verkar ha "upptäckt" vilken regim de i årtionden valt att stödja. Samtidigt rapporteras 15 kristna ha mördats söder om Kairo.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 3 februari 2011

Normer dikterar inte religionsfriheten

SEA:s generalsekreterare, Stefan Gustavsson, skrev häromdagen på Dagen debatt om integrationsministerns ihopblandning av den sekulära staten och samhället:

Det är därför en farlig utveckling om staten, i det här fallet integrationsministern, börjar tala om att samhället ska vara sekulärt; det bryter mot den grundläggande tanken på ett öppet och fritt samhälle, med religions- och övertygelsefrihet.

På samma tema skriver nu Svenska missionsrådets sakkunnige i religionsfrihet, Katherine Cash, Staten måste skydda religionsfriheten:

Genom sitt resonemang ifrågasätter ministern själva grunden till de mänskliga rättigheterna när han säger att "det finns en gränsdragningskonflikt om och när
ens religiösa övertygelse ska gå före samhälleliga normer, och ska den få göra det?".


Cash har helt rätt i att samhälleliga normer aldrig får styra religionsfriheten. Normer kan alltid ändras beroende på opinionsvindarna. Ska samhälleliga normer i Mellanöstern leda till att kristna minoriteter förföljs och dödas? Ska vi ursäkta folkmordet i Rwanda med att det berodde på det samhälleliga normerna med motsättningar mellan tutsier och hutuer? Nazitysklands utrensning av judar, homosexuella, romer och politiska motståndare, berodde också på samhälleliga normer.

Samhälleliga normer är helt enkelt för godtyckliga för att diktera religions- och övertygelsefriheten. Samtidigt kan samhälleliga normer lätt bli lagar, vilket en del av ovanstående exempel visar. För att citera den skotske politikern Andrew Fletcher (1655–1716): “Let me write the songs of a nation: I don’t care who writes its laws.” Det ligger något i det.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Allianse och journalist

onsdag 2 februari 2011

Muslimska brödraskapet och Tredje riket

Samtidigt som Leif Stenberg, chef för Centrum för Mellanösternstudier, skriver på DN Debatt om att Muslimska brödraskapet bör inkluderas i den demokratiska processen i Egypten, redogör American Thinker för rörelsens bakgrund, Why We Should Fear the Moslem Brother:


[T]he Moslem Brothers were a small, unpopular group of anti-modern fanatics unable to attract members, until they were adopted by Adolf Hitler and the Third Reich beginning in the 1930s. Under the tutelage of the Third Reich, the Brothers started the modern jihadi movement, complete with a genocidal program against Jews. In the words of Matthias Kuntzel, "[t]he significance of the Brotherhood to Islamism is comparable to that of the Bolshevik Party to communism: It was and remains to this day the ideological reference point and organizational core for all later Islamist groups, including al-Qaeda and Hamas."

Det är intressant att många svenska debattörer som tydligt fördömde Sverigedemokraterna, som har sitt ursprung i öppet rasistiska och nazistiska grupperingar, tycks välkomna Muslimska brödraskapet utan att skärskåda dess ideologiska rötter. SD skulle stängas ute och inte få påverka. Muslimska Brödraskapet, med en tydlig koppling till Tredje riket och Hitler, ska inlemmas.

Svenska dagbladets ledarsida uppmanar med rätta att ta det varligt med revolutionsromantiken:

Vi ska dela glädjen över gårdagens ”delseger” över despoten, men samtidigt vara medvetna om att från det kända tar Egypten nu ett steg ut i det okända. Det kan bli en arabisk vår i en av Mellanösterns viktigaste stater, men vill det sig illa går det som i Iran 1979 – en bra början och ett dåligt slut. Muslimska brödraskapet är en nyckelfaktor.
Uppdaterat:

Med anledning av vissa svenska debattörers jämförelser av Muslimska brödraskapet med folkhemsidyll, europeisk kristdemokrati och väg ur politisk stagnation, rekommenderar Axess-bloggen denna norska dokumentär. Cirka 40 minuter in i dokumentären förkastar rörelsens förre ledare Mohammed Mahdi Akef FN:s deklaration om Mänskliga rättigheter. En väg ur politisk stagnation, minsann.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Angående kommentarer

Vi välkomnar självklart kommentarer då det bidrar till ett pluralistiskt och dynamiskt samtal. Däremot får man hålla god ton. Signaturen CID är fri att fortsätta använda sin yttrande- och tankefrihet på sin egen blogg.

/Redaktionen

tisdag 1 februari 2011

Är alla religioner likadana?

Tony Blair och prins Ghazi av Jordanien lyfter i en gästkolumn i Metro fram ett FN-initiativ vars syfte är att kunna mötas fredligt över religionsgränserna. Att kunna samsas oavsett religiös övertygelse är viktigt. Däremot kan det lätt tolkas som om de tycker att all religion är lika mycket värd, Möts i World Interfaith Harmony Week:



Resolutionen är unik eftersom den uppmuntrar harmoniska interreligiösa relationer på ett sätt som specifikt sätter fokus på vad som skrifter och teologi säger om ömsesidig respekt. Den nämner 'kärleken till det goda och kärleken till sin granne” som viktigt eftersom för troende är det goda Gud och kärleken till det goda och sin granne är själva kärnan i den goda viljan för alla. Därför inkluderar resolutionen alla i världens religioner, trosföreställningar och övertygelser, samt de som inte har någon religion.



Jag säger som Rollingstone-journalisten, Steve Turner:

Alla religioner är i grunden likadana - åtminstone de som vi läst om. De tror alla på kärlek och godhet. De skiljer sig bara åt i frågor om skapelse, synd, himmel, helvete, Gud och frälsning.

Jacob Rudolfsson

Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Diskrimineringsombudsmannen får sparken

Så gick det då inte längre att hindra. Regeringen väljer idag att sparka diskrimineringsombudsman Katri Linna. Eller rättare sagt: förflytta henne till andra arbetsuppgifter på regeringskansliet. Att utlösa hennes fallskärm med fyra år kvar på uppdraget var förmodligen lite för dyrt.

Samvetsbloggen har varit en av de röster som kraftfullt har kritiserat Katri Linnas hårresande snedvridna sätt att sila mygg (ajabaja till julfester och adventsstakar) och svälja kameler (ingen tid över till riktig diskriminering). Intergrationsminister Erik Ullenhag ger ord åt regeringens syn på Linnas misslyckande, men gör det självfallet på något inlindat byråkratspråk:
"Kampen mot diskriminering är central. Därför behövs en välfungerande Diskrimineringsombudsman och en stark diskrimineringslagstiftning. Med en ny chef för myndigheten kan DO och arbetet för att motverka diskriminering få en nystart."

Tydligare än så brukar man knappast uttrycka det på ren kanslisvenska. Diskrimineringsombudsmannen har varit en politiskt korrekt fiaskomyndighet. Det är dags att börja om, ta ett nytt steg mot ett Sverige där människor har rätt att yttra och leva ut sin tro, och där samhället tillsammans börjar ta krafttag mot den riktiga diskriminering som finns. Låt oss hoppas att idag blir en verklig början på vägen mot ett sådant samhälle.

Per Ewert
Författare, lärare och frilansskribent