En välsignad jul tillönskas alla (även diskrimineringsombudsmannen)!

Så var då julen här igen. För många är det en underbar högtid av ljus och glädje där vi firar hur Gud valde att födas som en försvarslös människa för att med sitt liv, död och uppståndelse sträcka sig ut till, älska och upprätta varje enskild person.

Ajaj, mycket upprörande tycker (förutsägbart nog) Humanisterna. Ajaj, allvarlig varning för diskriminering, tycker diskrimineringsombudsmannen Katri Linna, som dagen före julafton skriver en debattartikel med den häpnadsväckande rubriken "Därför bör anställda befrias från en kristen jul"

Men vet inte om man ska skratta eller gråta. Sällan har väl en enskild rubrik bjudit på mer underligheter. Och det blir knappast bättre när man läser själva texten. Här får vi exempelvis veta att myndigheten beslutat att inte sätta upp adventsstakar. Någon kan ju bli diskriminerad. Elallergiker exmpelvis. Men såvitt jag hört har DO ännu inte stängt av samtliga elektriska apparater, så det kan knappast vara den gruppen man värnar om. Nej, det verkar nog mest vara medlemmar i "vi-som-bär-på-oförsonliga-aggressioner-mot-allt-som-kan-kopplas-till-religion"-sekten.

DN:s Hanne Kjöller har nyligen gjort en skoningslös sågning av DO, som trots alla pengar som östs över myndigheten i stort sett inte verkar göra ett vitten för den verkliga diskrimineringen. För den finns. Men att starta ett slags sekularistiskt uppror är knappast en statlig myndighets uppdrag. Att förbjuda adventsstakar och kräva att människor ska "befrias" från en kristen jul (man kan bara fantisera om vilka metoder man skulle behöva tillgripa för att försöka sig på en sådan samhällsomdaning) är en skymf mot alla dem som drabbats av verklig diskriminering. Argumenten för att lägga ner DO växer snabbt i antal.

Vi på Samvetsbloggen vill däremot önska varje meningsfrände, allmänt intresserad eller meningsmotståndare en riktigt god och välsignad jul, och över hela jorden Guds frid. För det här utspelar sig på den tiden då julen fortfarande firas till minne av Kristi födelse.

Per Ewert,
författare, lärare och informationssekreterare vid Claphaminstitutet

Billströms inofficiella pudel

Tobias Billström tycks ha tagit intryck av den massiva kampanj för att låta kristna irakier få stanna i Sverige och inte tvingas tillbaka till sitt hemland. Migrationsverket ska nu utreda religionskompentensen bland verkets handläggare, Nu ska hot mot kristna kartläggas:

Regeringen har gett Migrationsverket uppdrag att senast till 1 juni utreda hur man "bibehåller och utvecklar kompetensen när det gäller religiös tillhörighet". Dessutom ska verket undersöka om man verkligen har rätt information om situationen för religiösa minoriteter och konvertiter, eller om fler åtgärder behövs.

Svenska myndigheters och även ministrars kunnande om religion har varit påfallande okunnig, som två kristdemokrater pekar på i en debattartikel i dagens SvD. Alltifrån uppmaningar om att dölja sin kristna tro till att religiös tillhörighet är en "kavaj" som kan tas av efter behag, förekommer.

Men bättre sent än aldrig. Drygt 60 000 underskrifter i Dagens och Världen idags namninsamling. SEA:s manifestation och lobbyarbete i samband med riksdagsdebatten i november. Och många andras initiativ. Allt arbete verkar börja ge resultat. Det är goda nyheter inför julafton - inte minst för alla de som hotas av avvisning.

Samtidigt verkar regeringens besked vara en inofficiell pudel. Så här lät det för exakt ett år sedan när riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus (KD) frågade Tobias Billström om migrationsinstansernas kompetens inom religionsområdet:

För närvarande ser jag därför inte att det finns någon anledning att vidta åtgärder för att säkerställa och höja Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas kompetens och kunnande i att avgöra trovärdigheten hos enskilda personer som åberopar religionsbyte som skäl för sina asylansökningar.

Och redan då förföljdes kristna minoriteter.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Humanisternas Wikileaksavslöjande om julen

I sann Wikileaksanda "avslöjar" Humanisterna nu nästa stora hemlighet som kommer att chocka alla julfirare. Eftersom de flesta redan vet att tomten inte finns, "läcker" de nu uppgifter om att Jesus inte föddes den 25 december, Julens historia en riktig pr-kupp:

Förmodligen tror de flesta människor – precis som Jan Björklund – att orsaken till varför man firar jul ”egentligen” har med Jesus födelsedag att göra. Man kan inte annat än fascineras av kyrkans marknadsföringsavdelning, som kan få ett politiskt beslut taget för mer än 1600 år sedan att bli ”kunskap”, trots att den inte stämmer.

För en organisation som tycker att religionen ska sakna betydelse och förpassas till historiens glömska, tycks det en smula motsägelsefullt att påminna om religionen när köphysterin nästan har tagit över julen.

Man kan inte annat än fascineras av Humanisterna. Elementära kunskaper från skolans religionsundervisningen verkar inte ha hängt med - julen firas ju till minne av Jesu födelse. Inte att Jesus verkligen föddes dagen efter Doppareda'n.

Sedan är det intressant att Humanisterna tycks veta om att i kyrkorna är detta "ingenting man informerar sina församlingar om". Skulle vara bra att få ett empiriskt underlag på det. Annars kan jag bara välkomna dem på valfri julotta den 25:e.

Avslutningvis kan jag bara hålla med Christer Sturmark och Patrik Lindenfors: God Jul! Må lycka och välgång stå er bi. Var generös med medkänsla och omtanke gentemot era medmänniskor. Kom ihåg att det finns ljusare tider att se fram emot.

För övrigt kan man ju fråga sig om sådana tankar verkligen har sitt ursprung i fornnordiska traditioner och i den romerska Saturnaliafestivalen...

P.S. Signumbloggen skriver också väldigt bra.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

DN:s ungerska halmgubbe

Huvudledaren i måndagens DN försöker sig på att smula sönder abortmotståndares argument, i synnerhet de ungerska, i Rätt till abort:

”Abortmotståndarnas argument bygger ofta på fördomar och okunnighet och bör bemötas.”

Vilka är då de fördomsfulla argumenten, enligt DN? Jo, att den ungerska regeringen genom en restriktiv abortpolitik hoppas kunna höja födelsetalen i landet...

Som Thomas Idergard kan jag bara konstatera att DN vare sig nämner eller bemöter de verkliga skälen, dvs att ta den svagare partens parti – det ofödda barnet. Att ta en diskussion utifrån det faktum att det faktiskt är ett mänskligt liv, kanske är för mycket för DN. Istället bygger man en halmgubbe av sin motståndare och angriper den.

När det gäller frågan om de sjunkande födelsetalen verkar det handla det om ett orsakssamband som bara DN kan se (utifrån den här Wall Street Journal-artikeln) - alltså en personlig bedömning:

Hungary’s new constitution /…/ could be interpreted as a response to the country’s population decline, which strains the pension system.

För att höja födelsesiffrorna vill landets regering istället introducera platt inkomstskatt på 16 procent och sambeskattning för familjer. Detta underlättar ekonomin för familjer med mer än tre barn. Dessutom planerar regeringen att underlätta för deltidsanställda och flexibla arbetstimmar.

Det låter väl inte så pjåkigt?

Och man verkar inte ens nämna striktare abortlagstiftning som ett sätt att höja födelsetalen.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

När Röda korset ställer in julen

Man kan få för sig att Röda korset i Storbritannien har inspirerats av sheriffen i Nottingham, som i Robin Hood: Prince of Thieves, från 1991, hotade med att ställa in julen. Nu bannlyses juldekorationer från Röda korsets 430 fund raising-kontor i Storbritannien, The Red Cross bans Christmas:

Staff have been ordered to take down decorations and to remove any other signs of the Christian festival because they could offend Moslems. /.../ Christine Banks, a volunteer at a Red Cross shop in New Romney, Kent, said: 'We put up a nativity scene in the window and were told to take it out. It seems we can't have anything that means Christmas. We're allowed to have some tinsel but that's it.

'When we send cards they have to say season's greetings or best wishes. They must not be linked directly to Christmas.

Skälet till att man tar bort juldekorationerna är att enligt Röda korset kan firandet såra muslimer.

Det är tur att Röda korset verkligen vet hur man ska förvalta sin långa historia av humanitär hjälp – och skydda engelsmännen från denna fruktansvärda tradition. Man vet ju aldrig vilka åkommor man kan dra på sig. Det är på samma höga nivå som svenska Diskrimineringsombudsmannen nya julinitiativ. Min högst subjektiva bedömning är att detta kommer att rädda miljontals liv i Storbritannien (ironi, för den som inte visste).

Och förresten, här kommer den ”tacksamma” kommentaren från muslimskt håll:

Labour peer Lord Ahmed, one of the country's most prominent Moslem politicians, said: 'It is stupid to think Moslems would be offended.'

P.S. God jul!

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Samtidigt hyllades Kina i Genève

Kommer ni ihåg kritiken mot FN-kommissionären för mänskliga rättigheter, Navi Pillay? Hon deltog inte i Nobelceremonin för årets pristagare Liu Xiaobo då hon hade ett fulltecknat schema hemma i Genève.

Någon borde ha granskat hennes kalender i förväg.

Samtidigt som norska Nobelkommitténs ordförande, Torbjörn Jagland, krävde att Kina skulle släppa Liu ur sitt fängelse, prisades nämligen Kinas "arbete för mänskliga rättigheter" i en fotoutställning vid FN-högkvarteret i Genève, U.N. Exhibit Praises China's Human Rights Record:

Contrary to Beijing's documented persecution of minorities and their cultures, the exhibit shows colorful photos of ethnic minorities in traditional costumes, with the caption that "people of different ethnic groups unite fraternally in the common cause of building China while maintaining their own cultures."

Utställningen ingick i firandet av Människorättsdagen den 10 december; Bland annat visades bilder av de systematiskt förföljda uigurerna (minst 140 dödade år 2009 av kinesiska säkerhetsstyrkor) - som glada med bildtexten "uigurer, män och kvinnor, gamla och unga, är bra på att sjunga och dansa".

Ännu en i raden av pinsamheter och oförskämdheter i FN-regi. Ska man skratta eller gråta?

Här finns fler bilder från utställningen.



Jacob Rudolfsson

Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Den svenska beröringsångesten

DN rapporterar om att Sverige saknar strategier för att förebygga den extrema islamismen, Svensk plan saknas mot extremister:

Anledningen till att Sverige ligger så långt efter sina grannländer beror på den ”tillbakadragna hållningen”. Det säger Tore Bjørgo, professor i polisvetenskap vid polishögskolan i Oslo, som har forskat i olika former av terrorism och högerextremism i Norden.
– Sverige har inte velat peka ut den religiösa extremismen och radikaliseringen som ett problem. I stället har fokus legat på att förebygga vänster- och högerextremism.

/…/

– Mitt intryck är att Sverige lider av beröringsångest. Man har inte velat sätta problemet på kartan.

Bjørgos bedömning bekräftas av demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP), som i förordet till SKL:s rapport Lokala insatser mot våldsbejakande politisk extremism, skriver att det idag ”saknas verksamhet med specifikt fokus på att bemöta eller hantera våldbejakande islamistisk extremism”.

Jag kom på att tänka på debattören och politikern Ayaan Hirsi Ali, som vill att i synnerhet kristna ska vara aktiva i områden med stora muslimska grupper, genom att erbjuda skolor, mötesplatser och sjukhus. Syftet är att erbjuda en annan värderingsbas och att peka på Jesus som en bättre andlig ledare. Det är en intressant tanke. Givetvis har Hirsi Ali kritiserats för detta uttalande – inte minst av svenska liberaler som tidigare har hyllat henne.

Tore Bjørgos råd tycks alltså vara ett öppnare diskussionsklimat. Att inte bjuda in till diskussion av rädsla för att spela främlingsfientliga krafter i händerna eller att såra enskilda troende, gör helt enkelt ingen nytta. Kritik av att yttrandefriheten används för att pröva människors uppfattningar eller försanthållanden – bara för att det kan upplevas stötande – förminskar människors förmåga att kunna hantera mothugg.

Det är detta misstag som Broderskapsrörelsens Peter Weiderud gör i Expressen när Lars Vilks görs till en form av syndabock: Ingen teckning av Muhammed som rondellhund, inga våldsamma islamistiska reaktioner. Budskapet är att muslimer är en homogen grupp som inte kan rå för att man överreagerar på kritik. Det är att göra alla muslimer, inte bara de som nu är en del av Sverige, en otjänst. Det är intellektuellt ohederligt. Det är intolerant.

Sedan kan man ju undra över Weideruds påstående om en ”ekonomiskt, socialt och kulturellt utsatt minoritet” – mycket tyder på att självmordsbombaren i lördags var allt annat än ekonomiskt, socialt och kulturellt utsatt.

Samma iver som ägnas åt att diskutera såväl moderaternas och socialdemokraternas politik (och det borde ju Weiderud känna igen), som den kristna tron, bör även ägnas åt diskussion om den muslimska tron. Menar vi allvar med att islam nu är en del av Sverige, bör vi även behandla den därefter. Och då ska den tåla granskning.

Tar vi inte Koranens sanningsanspråk på allvar, kränker vi den muslim som väljer att viga sitt liv åt den.

Det är inget annat än beröringsångest, som Tore Bjørgo uttrycker det – riktig islamofobi.

UPPDATERAT: Idag höll Säpo en presskonferens där de presenterade en rapport för regeringen om våldsbejakande, islamistisk, extremistisk ideologi. Bland annat framkommer det att man känner till 200 personer som är aktiva i dessa nätverk. Självmordsbombaren var dock inte känd, vilket säger något om de brister som Säpo lider av.

Det är känt sedan tidigare att den somaliska terrorrörelsen al-Shabab rekryterar ungdomar i Rinkeby, bland annat genom Youtubeklipp. Ungdomsledare som vänder sig mot detta har också blivit misshandlade. Rädsla råder bland Rinkebyborna när man har velat fråga om detta. Inte minst för deras skull, krävs det att samhället inte tiger. Som PJ Anders Linder skrev i söndags: "Det här ska inte få förstöra vårt samhälle och våra liv! Det här böjer vi oss inte för!"




Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Islamofobi största hotet efter självmordsbombningen?

Det som hände i lördags är fruktansvärd och tragiskt – och det måste fördömas med största kraft. En människa planerade och försökte genomföra en massaker mitt under julruschen på Stockholms gator – men misslyckades.


Trots att han hyllas som martyr på jihadforum på internet var det bara han själv som dog. Enligt SvD, blev han tränad av Den islamiska staten i Irak – samma grupp som utförde massakern i Vår frusbefrielsekyrka, i Bagdad den 31 oktober.

Syftet var att hämnas för Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund och den svenska insatsen i Afghanistan.

”Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed fred vare över honom och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.”

Islamologen Jan Hjärpe varnar nu för att islamofober får vatten på sin kvarn. Den namnkunniga panelen i SVT Agenda på söndagkvällen likaså. Riksdagsledamoten Maria Ferm (MP) vill inte att ”blind rädsla får styra”. Kommentarer på sociala forum uttrycker samma sak . Ingen verkar uttrycka något annat - förutom Jimmy Åkessons (SD) sekreterare som i det närmaste verkar vara skadeglad.

Sverige verkar i stort sett vara enigt. Och det är ju bra.

Ändå tycks den ideologiska diskussionen lysa med sin frånvaro. Muslimska organisationer tar avstånd från attacken – och säger att det inte har något med islam att göra. Samtidigt bör detta kunna diskuteras.

Hur harmoniserar man de ”fredliga” Mekkasurorna i Koranen, med de ”våldsamma” Medinasurorna – de som utvecklas i riktning mot rena uppmaningar om krig mot icke-muslimer? Hur tolkar man dem?


När det gäller Bibeln har kristna givetvis fåt förklara de ”våldsamma” bibelverserna – och för den som lever i Jesu efterföljelse gäller det nya budet att älska alla – även sina fiender. Men Koranens ”nya bud”, de senare surorna, som upphäver de tidigare, uppmanar till det motsatta. Att påstå att våldshandlingar inte har med islamsk ideologi att göra måste därför problematiseras.


Och här måste man kunna diskutera de ideologiska bevekelsegrunderna. Finns det något i själva ideologin som inspirerar till våldshandlingar? Det handlar ju inte om outbildade människor som utför dåden – Londonbombarna var till exempel läkarstudenter. Lördagens självmordsbombare var en begåvad gymnasiestudent som nu studerade till naprapat. The Economist jämför likheterna och skriver bland annat att han var välintegrerad.

Lika självklart som man måste kunna få diskutera frågan när det gäller våldsdåd utförda av nazister, kommunister – och i de fall av människor som kallar sig kristna – så måste man kunna göra det när det gäller islamister. Utan att stämplas som främlingsfientlig.

Jämför med mediebevakningen kring Knutbydramat. Löpsedlarna täcktes då med ideologiska förklaringsmodeller: ”Hon sa att hon var pastorns träl”, ” Hon ville återvinna Guds nåd”, etc. Ingen varnade då för mer hat mot kristna och kyrkor – ändå verkar detta vara det främsta problemet efter lördagens attack – fast mot muslimer och moskéer.

Till sist, vad som verkar vara en medial freudian slip: I söndags visade TV4 Beckfilmen ”I Guds namn”, som handlar om mord och kidnappningar i kristna rörelser, i repris. Där verkade det som om filmens Säpo hade konstant koll på SEA och andra ”farliga” grupperingar. Undrar vad verklighetens Säpo sysslar med idag?


För den intresserade - och kanske orolige - kan vi dock avslöja att våra medlemmar är engagerade i alltifrån att steka pannkakor för ungdomar på fredagskvällar till besöksgrupper i fängelser. Det händer också att vi hjälper flyktingar från länder där de förföljs – fast mer regelbundet än Migrationsverket förstås. Vi ber också med knarkare och alkoholister. Varje söndag firar vi dessutom gudstjänst i någon församlingslokal nära dig – öppen för alla.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Dagen då en tom stol vägde tyngre än hela världen

Det är svårt att inte bli berörd av årets utdelning av Nobels fredspris. En tom stol – då Liu Xiaobo sitter infängslad och inte kunde närvara - fick stående ovationer.

Genom åren har det hållits lysande tal i Nobelsammanhang - inte minst Alexandr Solzhenitsyns tal. Hans tal om att ett ord av sanning väger tyngre än hela världen påminner om att den tomma stolen väger minst lika mycket.

Samtidigt ter sig Kommunistpartiet i Kinas ilska över den norska Nobelkommittén alltmer löjlig. CNN rapporterar att man har inrättat det så kallade Konfusiuspriset i protest mot utdelningen av fredspriset till Liu Xiaobo. Syftet är ”att främja världsfred från ett österländskt perspektiv”.

Första vinnare blev Taiwans tidigare vicepresident, Lien Chan. Chan fick priset ”för att ha bidragit till att överbrygga gapet mellan Taiwan och Kina”.

Mottagare åt Chan blev dock en sexårig flicka, eftersom han själv inte kunde närvara. Enligt värdarna hade han ”skäl som alla kände till” – utom Lien Chan själv!

"We know who Confucius is, but don't know anything about this prize," Ting Yuan-chao, director of Lien's office in Taipei, told CNN earlier.

Wall Street Journals journalist Josh Chin skriver på tidningens blogg att det inte är första gången som icke-demokratiska länder har inrättat ett protestpris mot Nobels fredspris:

In 1937, Adolf Hitler established the German National Prize for Art and Science as an alternative to the Nobel, which a year earlier had been awarded to German journalist Carl von Ossietzky. Thirteen years later, the Soviet Union announced the International Stalin Prize for Strengthening Peace Among Peoples, renamed the Lenin Peace Prize in 1989 and discontinued after the collapse of the USSR in 1991.

Sverige har för övrigt ett eget Leninpris - instiftat av Jan Myrdal-sällskapet år 2008. Undertecknad har funderat på att göra som Peter Englund och tilldela dem Pol Pot-priset för historielöshet och naivitet.

I dag är det Människorättsdagen. Den 10 december 1948 lade FN:s generalförsamling fram den allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Varje generation verkar ha sina symboler för kampen mot orättvisor och för mänskliga rättigheter – Martin Luther Kings tal vid Lincoln Memorial, Nelson Mandelas frigivelse från Robben Island, Johannes Paulus II:s utomhusgudstjänster i Polen under Sovjetregimen, Berlinmurens fall, den okände mannen framför stridsvagnarna vid protesterna på Himmelska fridens torg, etc.

Frågan är om nästa symbol blir det som var mest talande i år – en tom stol.

(P.S. Jag ser att Världen idags ledarskribent Maria Andersson resonerar på samma sätt)

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist.

Mario Vargas Llosa och den evangelikala väckelsen i Latinamerika

Litteraturpristagaren Mario Vargas Llosas Nobelföreläsning var en hyllning till litteraturen och läsningen. Bland annat delade han med sig av sin egen livserfarenhet och vad litteraturen har betytt för honom. Han passade också på att beskriva det förtryck av det fria ordet som han och så många andra har fått uppleva. Det är tack vare litteraturen som förtryckta människor har kunnat både drömma och tänka sig bort till ett drägligare liv.

Utan dikten skulle vi vara mindre medvetna om frihetens betydelse för att göra livet uthärdligt och om det inferno som det blir när friheten kränks av en tyrann, en ideologi eller en religion.

Inte undra på att tyranner av olika ideologiska slag så ofta har velat kväva böckernas betydelse. Alltifrån Hitlers påbud om att bränna alla böcker som stred mot den nazistiska ideologin till de kommunistiska bokbålen som ägde rum under Pol Pot och Röda Khmererna i Kambodja. Den judiske författaren Heinrich Heine, som själv fick sina skrifter brännas på bål, sa en gång att "Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor."

I sammanhanget med att bränna eller förbjuda böcker, förväntar sig väl de flesta att man nämner den kontroversiella Floridapastorn Terry Jones, planer på att bränna Koranen (dålig idé och bra att den aldrig blev av). Men är det inte märkligt att ingen nämner i sammanhanget den ofantliga mängd biblar som förbjuds i den muslimska världen? Eller för den delen tystnaden kring dödandet av de som äger biblarna?

Nåväl, tillbaks till Mario Vargas Llosa. I sitt tal berörde han också den fria världens tystnad inför diktaturregimer:

Det är synd att demokratiska regeringar inte föregår med gott exempel och solidariserar sig med alla dem som i likhet med Kubas Damer i vitt, motståndet i Venezuela, Aung San Suu Kyi och Liu Xiaobo djärvt går emot diktaturen, och ofta visar sig mindre förstående mot dem än mot deras bödlar. Genom att kämpa för sin frihet kämpar de här modiga människorna också för vår.

Det märks att Mario Vargas Llosa är en minst sagt intressant författare. I måndags anordnade tankesmedjan Timbro ett seminarium om hans politiska tänkande. På plats var bland annat litteraturpristagarens son, Alvaro Vargas Llosa, som själv är politisk tänkare. I frågestunden kom frågan upp om den evangelikala rörelsens betydelse för Latinamerika. Vargas Llosas svar var mycket intressant:

Hur den evangelikala kyrkan har genomsyrat Latinamerika är fascinerande. Det är något fantastiskt på många sätt. Budskapet har varit ett av självförtroende, vilket har varit oerhört viktigt i en region där arvet har varit man har varit beroende. också entreprenörskap, eftersom entreprenörskap och affärsvärlden har setts som ett elitistiskt koncept. Det har varit ett stort avstånd mellan gräsrötterna och affärsvärlden De evangelikala kyrkornas budskap är det motsatta. Tanken där är att affärer och entreprenörskap är något som går nerifrån och upp. Det har varit till mycket hjälp.

Här är länken till videon från seminariet. Frågan om den evangelikala rörelsen kommer efter 1 timme och 57 minuter.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

En fredspristagare värdig att lyssna på

Kina och 18 andra länder har avböjt att delta vid utdelningen av Nobels fredspris i Oslo till årets pristagare Li Xiaobo (som fortfarande sitter inspärrad), rapporterar Ekot. Det räcker med att snabbt titta igenom listan på vilka länder det rör sig om för att kunna konstatera att det handlar om stater som inte håller mänskliga rättigheter särskilt högt i kurs. Eller vad sägs om Ryssland, Afghanistan, Pakistan, Iran, Saudiarabien, Venezuela och Kuba.

Nu rapporterar AFP att FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, också har tackat nej till inbjudan. Anledningen är att Nobelceremonin ”krockar” med en annan liten ceremoni i Genève som äger rum samtidigt. Tydligen går den lilla ceremonin i Schweiz, som med största säkerhet hamnar i medieskuggan, före chansen att tydligt markera mot diktaturer och för mänskliga rättigheter. Som Hillel Neuer, chef för människorättsorganisationen UN Watch säger i ett pressmeddelande:

“This is a minor event expected to yield minimal press coverage and world visibility, and she can be easily replaced Deputy High Commissioner Kyung-wha Kang. By contrast, Ms. Pillay’s presence in Oslo would be noticed worldwide and send a powerful signal of accountability to the violators of human rights in China. I fear her planned absence may be sending a contrary signal of impunity.”

För knappt en vecka sedan var Navi Pillay i Sverige och tog emot Stockholm Human Rights Award, ”ett pris som hon tilldelas för sitt livslånga arbete för att främja mänskliga rättigheter och rättsstatens principer ”, enligt DN:s ledarskribent Annika Ström Melin som också fick möjligheten att intervjua henne.

Melins budskap var att FN-kommissionären är en pristagare värdig att lyssna på då hon bland annat ”kritiserar Kinas förtryck av oppositionella” och hävdar att ”Europa måste slå vakt om, värna och vara stolt över de demokratiska principer och institutioner som skiljer vår del av världen från tyrannernas riken”.

Frågan är om fru Pillay vågar lyssna på en pristagare som verkligen är värdig att lyssna på i kampen mot tyranner och diktatorer?

Det ska bli intressant att se om hon ändrar sig till på fredag.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Provocerande om familjen

Efter Hanne Kjöllers mycket intressanta artikel om Diskrimineringsombudsmannen, DO, (alltifrån att myndigheten delar ut ”vinterpresenter” istället för julklappar – förmodligen av rädsla för lättkränkta humanister – till överkänsligheten i enskilda fall samt det omotiverade pengaslösandet) bjöd lördagsläsningen av Dagens Nyheter tyvärr på ett intellektuellt bottennapp.

Lena Andersson, humanist och skribent på DN:s ledarsida, upprördes i lördags (4/12) över den kristna organisationen Levande familjers reklambilaga i SvD, där grundaren förklarade att ”det är först och främst i familjen, som barn och ungdomar får lära sig respekt, ärlighet och samspel med andra människor”. För Andersson tycks det inte finnas något mer provocerande än att lyfta fram betydelsen av mamma, pappa, barn och ställer motfrågan:

Har de sett en Lars Norén-pjäs?

Bloggaren Johan Ingerö visar hur barnsligt ett sån’t argument är genom att använda samma resonemang i en annan kontext:

Låt oss för säkerhets skull ta det resonemanget ett varv till. Det finns ju trots allt folk som säger att man inte kan flyga i ljusets hastighet. Har de aldrig sett Star Wars?

För att dessutom blanda in monarkin i leken (mig ovetandes är kungafamiljen uppenbarligen den främsta symbolen för kärnfamiljen i Sverige), ser Andersson ett mönster som skulle få Dan Brown att bli imponerad. Monarkin ”normerar […] oss in i konservatism, kristendom, könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande”, skriver hon. Då borde republiker per definition vara överbefolkade av infertila, frånskilda homosexuella ateister… Jättesmart, Lena.

Att två personer, som älskar varandra, väljer att ingå äktenskap, jämför Andersson med ett livslångt fängelse.

De enda personer som borde kunna ge trovärdiga löften om livslång gemenskap under samma tak är livstidsdömda interner. Andra kan hoppas att känslor ska bestå och önskan om samhörighet vara ömsesidig, men lova kan ingen.

Nu tycker jag nästan synd om Lena Andersson. Att lova en annan en annan människa livslång kärlek är inget som grundar sig på känslor. Det är ett viljebeslut, och just därför kan det löftet vara trovärdigt.

I vår alltmer individualistiska tid där sanningen utgår från credot att ”Om det känns rätt, gör det!”, har kärlekens betydelse förvridits. Dagens tal om fri kärlek är en motsägelse. Kärlek innebär att binda sig frivilligt till någon annan – och det är inget fängelse.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist