När det i min ungdoms fagraste vår var dags för mig att mönstra blev det samtidigt dags att börja fundera över hur jag skulle argumentera för den moraliska position jag då intog i militärfrågan, och jag satt länge och plitade på det brev med argument kring varför jag inte ville bära vapen i militärens tjänst. Nåväl, det visade sig vara väldigt enkelt att framföra min önskan att slippa medverka i utbildning av dödande av andra människor som tänktes vilja invadera vårt land. Vapenfri tjänst blev det alltså, och såvitt jag kommer ihåg var det inga som helst praktiska problem eller diskussioner kring det hela.
Det numera lite ålderstigna ordet för dem som vägrade vapen är "samvetsöm". Ett lite underligt ord egentligen. De flesta unga herrar förväntas alltså vara redo att utan betänkligheter skjuta ner motståndarsoldater om så krävdes för att försvara rikets gränser. Men några tänktes vara lite mer ömhudade invärtes. Kanske förmodades de vara av lite för klent virke när det verkligen gällde, kanske betraktades de helt enkelt som fega. Men nej, till soldater dög de knappast om samvetet hela tiden skulle ropa aj och jo så fort samvetsskon klämde. Så jag fick finna mig i att inordna mig i gruppen "samvetsömma".
Samtidigt - är det inte en ganska fin egenskap att vara samvetsöm? Att inte bara blint lyda order, utan först vilja lyssna på samvetets röst. Att inte ha fått sitt samvete så förhärdat att det inte längre reagerar på ett sunt sätt. Jo, jag tror nog vid närmare eftertanke att vårt samhälle behöver fler samvetsömma personer, inte färre.
Men vid närmare eftertanke slår det mig att ribban ligger på väldigt olika höjd i olika situationer. Och kanske beror den här skillnaden mer i vilka grupper det är som säger ifrån. Många av de som traditionellt vägrat vapen har ofta gjort det utifrån en gudsfientlig vänsterideologi, som menar att människan innerst inne är god och har förmågan att frälsa sig själv. Och samhället samtycker med vänliga nickningar. Andra grupper som vägrar gå i dödandets tjänst gör det utifrån en kristen utgångspunkt, där man vägrar att döda på grundval av att man betraktar varje människa som oändligt värdefull i egenskap av att vara skapad till Guds avbild. Och då sätter sig samhället genast till avsevärt starkare motvärn.
När det gällde att stoppa främmande soldater som ville ta över vårt land med våld var det ingen som ville lägga någon press på mig eller någon annan att ignorera samvetets röst för att uppnå ett vällovligt högre syfte. Men när frågan istället handlar om de personer i sjukvården som av samma ömma samvetes skull vill avstå från att döda ofödda barn som inget ont gjort - då körs dessa konsekvent över och avkrävs av samhället ett hundraprocentigt accepterande av det som sker. Annars åker de ut.
Är det inte något som har gått väldigt snett här?
Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent
