Nejdå, Samvetsbloggen har ingalunda lagt sig att dö, om någon trodde det. Men vi har så smått gått in i lite semesterdvala. Välbehövligt för både bloggare och läsare.
Men här är en liten puff för ett bra initiativ för aktiv eller blivande vårdpersonal som upplever att de etiska frågorna, framförallt människovärdet hamnat för mycket på undantag, när politiker, opinion eller yrkeskår drar i en riktning som talar emot ens samvete. Det är ett nätverk där personer i yrket kan hjälpa och stödja varandra i sin strävan att fortsätta låta svensk sjukvård så mycket som möjligt ska handla om att bota, lindra och trösta. För mer information, klicka här. Det är ett initiativ som Samvetsbloggen vill bejaka och uppmuntra.
torsdag 29 juli 2010
torsdag 22 juli 2010
Tordönsateisten Hitchens för det ofödda barnets värde
Jag läser en av den nya ateismens frontfigurer Christopher Hitchens bok Du store Gud för ett kommande spännande projekt (ännu inte officiellt). Att beskriva Hitchens inställning till religion, gudstro och varje typ av anspråk på övernaturliga skeenden som negativ är en underdrift: han är en av världens absolut kraftfullaste religionskritiker. Mitt i kulspruteelden av utfall mot religionens män och kvinnor hajar man dock till som läsare. Det gäller Hitchens inställning i abortfrågan.
När det gäller livets begynnelse intar denne en hållning som ligger anmärkningsvärt nära de kristna opinionsbildare som han annars hyser det djupaste förakt inför. Se här Hitchens resonemang (sid 265f):
”Som materialist anser jag det klarlagt att ett embryo är en separat kropp och enhet och inte enbart en kropp eller växt på eller i kvinnokroppen, som vissa faktiskt brukade hävda. Tidigare fanns det feminister som påstod att det var mer som en blindtarm eller till och med, och på fullt allvar, en tumör. Detta struntprat hör man inte längre. Av de argument som har satt stopp för det är ett ultraljudskamerans fascinerande och gripande bilder, ett annat är att för tidigt födda barn på några hundra gram blir ”livsdugliga” utanför livmodern och överlever. Här ser vi ännu ett sätt för vetenskapen att göra gemensam sak med humanismen. Precis som ingen med genomsnittlig moralisk kapacitet kan vara likgiltig när han ser en kvinna bli sparkad i magen, kan ingen undgå att bli långt mer upprörd om kvinnan är gravid. Embryologin befäster sinnet för moral. Orden ”ett ofött barn” beskriver en materiell entitet, även då de används på ett politiserat sätt.”
Jag kan ärligen säga: Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Ändå skulle den svenske politiker eller kulturpersonlighet som yttrade exakt samma ord troligen avfärdas som ”högerextrem religiös fanatiker” eller annat liknande skällsord. Och ingen vågar säga ifrån. Ingen vågar riskera att stämplas ut med ”fel” åsikt.
Hur kan det samtidigt komma sig att en sådan rasande religionsmotståndare som Hitchens håller avfärdar det så vanliga argumentet om kvinnans rätt till sin egen kropp som ”Detta struntprat hör man inte längre.” och att var och en ”med genomsnittlig moralisk kapacitet” bör bli ”långt mer upprörd” om ett våldsbrott drabbar en gravid kvinna? Är det inte något som gått väldigt snett i den svenska debatten?
Per Ewert,
lärare, författare och frilansskribent
När det gäller livets begynnelse intar denne en hållning som ligger anmärkningsvärt nära de kristna opinionsbildare som han annars hyser det djupaste förakt inför. Se här Hitchens resonemang (sid 265f):
”Som materialist anser jag det klarlagt att ett embryo är en separat kropp och enhet och inte enbart en kropp eller växt på eller i kvinnokroppen, som vissa faktiskt brukade hävda. Tidigare fanns det feminister som påstod att det var mer som en blindtarm eller till och med, och på fullt allvar, en tumör. Detta struntprat hör man inte längre. Av de argument som har satt stopp för det är ett ultraljudskamerans fascinerande och gripande bilder, ett annat är att för tidigt födda barn på några hundra gram blir ”livsdugliga” utanför livmodern och överlever. Här ser vi ännu ett sätt för vetenskapen att göra gemensam sak med humanismen. Precis som ingen med genomsnittlig moralisk kapacitet kan vara likgiltig när han ser en kvinna bli sparkad i magen, kan ingen undgå att bli långt mer upprörd om kvinnan är gravid. Embryologin befäster sinnet för moral. Orden ”ett ofött barn” beskriver en materiell entitet, även då de används på ett politiserat sätt.”
Jag kan ärligen säga: Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Ändå skulle den svenske politiker eller kulturpersonlighet som yttrade exakt samma ord troligen avfärdas som ”högerextrem religiös fanatiker” eller annat liknande skällsord. Och ingen vågar säga ifrån. Ingen vågar riskera att stämplas ut med ”fel” åsikt.
Hur kan det samtidigt komma sig att en sådan rasande religionsmotståndare som Hitchens håller avfärdar det så vanliga argumentet om kvinnans rätt till sin egen kropp som ”Detta struntprat hör man inte längre.” och att var och en ”med genomsnittlig moralisk kapacitet” bör bli ”långt mer upprörd” om ett våldsbrott drabbar en gravid kvinna? Är det inte något som gått väldigt snett i den svenska debatten?
Per Ewert,
lärare, författare och frilansskribent
onsdag 21 juli 2010
Civil olydnad
Intressant filmklipp med Chuck Colson - en av initiativtagarna till Manhattan Declaration - om civil olydnad.
Stefan Gustavsson
Stefan Gustavsson
tisdag 20 juli 2010
Populistisk eller profetisk kyrka?
Efterhand som vår kultur gradvis avlägsnar sig från kristen tro blir gapet mellan kulturen och den kristna församlingen allt större. Hur ska församlingen förhålla sig till etiska frågor – som abort, dödshjälp och homosexualitet till exempel – när vår kultur växlar in på nya spår?
Församlingar tillämpar olika förhållningssätt idag. Låt mig ge några exempel.
Det första förhållningssättet är anti-nomism (från det grekiska ordet för lag). Det innebär att vi inte tar egna avgöranden i etiska frågor (och om vi gör det är vårt ställningstagande mest ett eko av omgivningen). Istället lägger vi betoningen i förkunnelsen på Guds nåd och kärlek och ignorerar Guds helighet och hans vilja med människans liv. Bort med lagen blir fältropet! Men det är stympad kristendom, långt ifrån vad Jesus stod för.
Det andra är don’t ask, don’t tell (från den amerikanska arméns förhållningssätt till homosexualitet). Det innebär att vi har en åsikt i etiska frågor, men att den aldrig formuleras eller motiveras. Den är underförstådd och outtalad. Därmed är det bara en tidsfråga innan vi har bytt uppfattning och anpassat oss. Eftersom kulturen runt omkring oss formulerar och motiverar sina uppfattningar blir följden att församlingen, en generation senare, har övertagit majoritetsuppfattningen i kulturen. Inte mycket till salt och ljus.
Det tredje är populism (från det latinska ordet för folk). Det innebär att vi tar ställning i etiska frågor, men enbart i de frågor där vi tycker som majoriteten. Till exempel i frågor om rasism, främlingsfientlighet och fattigdomsbekämpning. I andra frågor, där det kristna perspektivet går på tvärs med den egna kulturen tystnar vi och viker undan. Knappast en ärofull hållning i något sammanhang, allra minst för efterföljare till Jesus från Nasaret.
Det fjärde är gnosticism (från det grekiska ordet för kunskap). En viktig del av gnosticismen var dess betoning på hemlig kunskap. Gnostiska rörelser hade en insida med undervisning som var åtkomlig bara för de invigda. Det innebär, överfört på församlingen idag, att vi tar ställning i etiska frågor men gör det enbart internt; utåt döljer vi var vi står. Detta är typiskt för sekter men främmande för kristen tro. Det kristna budskapet är öppet och offentligt och går att undersöka innan man tar ställning till det. Genomskinlighet är ett måste för den kristna församlingen. Allt som sker inåt måste kunna kommuniceras utåt.
Ignorera, tystna, hemlighålla … Inget av dessa förhållningssätt är hållbara eller möjliga att ge en nytestamentlig motivering. Vi måste söka en väg som bättre återspeglar Jesus attityd och undervisning.
Jesus var känd för förkunnelsen om Guds rike, omsorgen om de sjuka och sin kärlek till syndare. I den kristna församlingen i Sverige måste det ske en radikal omprioritering så att förkunnelsen av de goda nyheterna och kärlekens gärningar - evangelisationen och diakonin – åter blir det vi är kända för.
För Jesus innebar detta dock inte att han tystnade och undvek friktion i etiska frågor. Långt därifrån! Ta Matteus 19:1-12 som exempel. Jesus samlade stora folkskaror och i det läget kom några av hans kritiker för att offentligt snärja honom. De hade med sig en i samtiden kontroversiell fråga om vad som utgör giltiga skäl för skilsmässa. En modern PR-strateg hade säkert rått Jesus att lägga sig lågt och satsa på en populärare frågeställning. Moderna församlingsideologer hade säkert rått honom att vara pragmatisk och inte låta kontroversiell sexualetik stå i vägen för förkunnelsen av riket.
Jesus respons är intressant; han svarade och tog glasklar ställning! Hans svar utgick från skapelsen och Guds ursprungliga vilja med människan. Varför? Därför att förkunnelsen om riket inte kan separeras från vad Gud menade i skapelsen. Inte heller kan den separeras från synden och det som gått snett hos oss människor.
Svaret visar att Jesus hade en striktare uppfattning än de flesta i synen på äktenskap och skilsmässa. Trots att hans uppfattning var sådan att till och med hans egna lärjungar reagerade, så formulerade och motiverade Jesus offentligt hur han såg på saken. Måste inte vi som hans nutida lärjungar göra detsamma?
Jesus hållning utgör ett femte förhållningssätt till etiska frågor: den profetiska rösten. Det innebär att med profeterna och Jesus kalla oss alla tillbaka till Guds vilja, uppenbarad i skapelsen och i Skriften. Det innebär att den kristna förkunnelsen måste våga vara tydlig och offentlig om båda polerna i det bibliska budskapet: sanning och kärlek, helighet och nåd, lag och evangelium, synd och frälsning, dom och upprättelse. Annars sviker vi både människorna och Mästaren.
[Artikel publicerad i Dagen 20100716, ej online]
Stefan Gustavsson
Församlingar tillämpar olika förhållningssätt idag. Låt mig ge några exempel.
Det första förhållningssättet är anti-nomism (från det grekiska ordet för lag). Det innebär att vi inte tar egna avgöranden i etiska frågor (och om vi gör det är vårt ställningstagande mest ett eko av omgivningen). Istället lägger vi betoningen i förkunnelsen på Guds nåd och kärlek och ignorerar Guds helighet och hans vilja med människans liv. Bort med lagen blir fältropet! Men det är stympad kristendom, långt ifrån vad Jesus stod för.
Det andra är don’t ask, don’t tell (från den amerikanska arméns förhållningssätt till homosexualitet). Det innebär att vi har en åsikt i etiska frågor, men att den aldrig formuleras eller motiveras. Den är underförstådd och outtalad. Därmed är det bara en tidsfråga innan vi har bytt uppfattning och anpassat oss. Eftersom kulturen runt omkring oss formulerar och motiverar sina uppfattningar blir följden att församlingen, en generation senare, har övertagit majoritetsuppfattningen i kulturen. Inte mycket till salt och ljus.
Det tredje är populism (från det latinska ordet för folk). Det innebär att vi tar ställning i etiska frågor, men enbart i de frågor där vi tycker som majoriteten. Till exempel i frågor om rasism, främlingsfientlighet och fattigdomsbekämpning. I andra frågor, där det kristna perspektivet går på tvärs med den egna kulturen tystnar vi och viker undan. Knappast en ärofull hållning i något sammanhang, allra minst för efterföljare till Jesus från Nasaret.
Det fjärde är gnosticism (från det grekiska ordet för kunskap). En viktig del av gnosticismen var dess betoning på hemlig kunskap. Gnostiska rörelser hade en insida med undervisning som var åtkomlig bara för de invigda. Det innebär, överfört på församlingen idag, att vi tar ställning i etiska frågor men gör det enbart internt; utåt döljer vi var vi står. Detta är typiskt för sekter men främmande för kristen tro. Det kristna budskapet är öppet och offentligt och går att undersöka innan man tar ställning till det. Genomskinlighet är ett måste för den kristna församlingen. Allt som sker inåt måste kunna kommuniceras utåt.
Ignorera, tystna, hemlighålla … Inget av dessa förhållningssätt är hållbara eller möjliga att ge en nytestamentlig motivering. Vi måste söka en väg som bättre återspeglar Jesus attityd och undervisning.
Jesus var känd för förkunnelsen om Guds rike, omsorgen om de sjuka och sin kärlek till syndare. I den kristna församlingen i Sverige måste det ske en radikal omprioritering så att förkunnelsen av de goda nyheterna och kärlekens gärningar - evangelisationen och diakonin – åter blir det vi är kända för.
För Jesus innebar detta dock inte att han tystnade och undvek friktion i etiska frågor. Långt därifrån! Ta Matteus 19:1-12 som exempel. Jesus samlade stora folkskaror och i det läget kom några av hans kritiker för att offentligt snärja honom. De hade med sig en i samtiden kontroversiell fråga om vad som utgör giltiga skäl för skilsmässa. En modern PR-strateg hade säkert rått Jesus att lägga sig lågt och satsa på en populärare frågeställning. Moderna församlingsideologer hade säkert rått honom att vara pragmatisk och inte låta kontroversiell sexualetik stå i vägen för förkunnelsen av riket.
Jesus respons är intressant; han svarade och tog glasklar ställning! Hans svar utgick från skapelsen och Guds ursprungliga vilja med människan. Varför? Därför att förkunnelsen om riket inte kan separeras från vad Gud menade i skapelsen. Inte heller kan den separeras från synden och det som gått snett hos oss människor.
Svaret visar att Jesus hade en striktare uppfattning än de flesta i synen på äktenskap och skilsmässa. Trots att hans uppfattning var sådan att till och med hans egna lärjungar reagerade, så formulerade och motiverade Jesus offentligt hur han såg på saken. Måste inte vi som hans nutida lärjungar göra detsamma?
Jesus hållning utgör ett femte förhållningssätt till etiska frågor: den profetiska rösten. Det innebär att med profeterna och Jesus kalla oss alla tillbaka till Guds vilja, uppenbarad i skapelsen och i Skriften. Det innebär att den kristna förkunnelsen måste våga vara tydlig och offentlig om båda polerna i det bibliska budskapet: sanning och kärlek, helighet och nåd, lag och evangelium, synd och frälsning, dom och upprättelse. Annars sviker vi både människorna och Mästaren.
[Artikel publicerad i Dagen 20100716, ej online]
Stefan Gustavsson
Eller som påven säger…
I vintras läste jag om den mycket läsvärda biografin ”Grå är hoppets färg”. Den är skriven av Irina Ratusjinskaja på 1980-talet. Hon satt då i ett av Sovjetunionens otaliga koncentrationsläger. Hon var poet och varmt troende och därmed ”livsfarlig” för Sovjetunionens hälsa.
Irina skriver att Auschwitz och andra nazistiska koncentrationsläger hade gjorts om till museer, medan sovjetregimen fortsatte i många årtionden att skicka folk till sina koncentrationsläger i gulagarkipelagen. I den så kallade politiska zonen där Irina satt fängslad var flera av kvinnorna dömda för sin religiösa övertygelse.
Sovjetunionen och andra kommunistiska diktaturer hade skrivit under Helsingforsdeklarationen som garanterade religionsfrihet. Men medan kommunistiska företrädare åkte på internationella konferenser och ljög friskt om de egna ländernas förträfflighet och klagade på västliga demokratiers hemskhet, så frös, svalt och torterades Irina och miljontals andra i sovjetiska koncentrationsläger.
För oss som levde under det kalla krigets dagar - och som inte svalde vänsterns propaganda – lever minnet av de många kristna hjältar som led för sin tros skull. Visserligen hade kommunistländerna grundlagsskyddad religionsfrihet men andra lagar och förordningar motsade detta. De i väst som uppmärksammade förföljelsen av troende fick ofta utstå spe och förakt. I många fall ignorerades förföljelsen av kristna av media, politiker och i internationella fora.
Kalla kriget är över men förföljelsen av troende fortsätter. Idag – år 2010 – lever 70 procent av världens befolkning (cirka 4,7 miljarder människor) i länder där man trakasseras, diskrimineras och förföljs för sin tro. Det är värst i muslimska och post-kommunistiska länder.
Därför måste vi påminnas om vad påven Benediktus säger: Uppgiften att kämpa för religionsfrihet upphör aldrig.
Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International
Irina skriver att Auschwitz och andra nazistiska koncentrationsläger hade gjorts om till museer, medan sovjetregimen fortsatte i många årtionden att skicka folk till sina koncentrationsläger i gulagarkipelagen. I den så kallade politiska zonen där Irina satt fängslad var flera av kvinnorna dömda för sin religiösa övertygelse.
Sovjetunionen och andra kommunistiska diktaturer hade skrivit under Helsingforsdeklarationen som garanterade religionsfrihet. Men medan kommunistiska företrädare åkte på internationella konferenser och ljög friskt om de egna ländernas förträfflighet och klagade på västliga demokratiers hemskhet, så frös, svalt och torterades Irina och miljontals andra i sovjetiska koncentrationsläger.
För oss som levde under det kalla krigets dagar - och som inte svalde vänsterns propaganda – lever minnet av de många kristna hjältar som led för sin tros skull. Visserligen hade kommunistländerna grundlagsskyddad religionsfrihet men andra lagar och förordningar motsade detta. De i väst som uppmärksammade förföljelsen av troende fick ofta utstå spe och förakt. I många fall ignorerades förföljelsen av kristna av media, politiker och i internationella fora.
Kalla kriget är över men förföljelsen av troende fortsätter. Idag – år 2010 – lever 70 procent av världens befolkning (cirka 4,7 miljarder människor) i länder där man trakasseras, diskrimineras och förföljs för sin tro. Det är värst i muslimska och post-kommunistiska länder.
Därför måste vi påminnas om vad påven Benediktus säger: Uppgiften att kämpa för religionsfrihet upphör aldrig.
Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International
torsdag 15 juli 2010
Utrensningen av handikappade foster måste upphöra
"Envar har rätt att erkännas som person i lagens mening", står det i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheternas sjätte artikel. I den tredje artikeln slås också fast att varje människa också äger en grundläggande rätt till liv. I dag är båda dessa grundläggande mänskliga rättigheter hotade i Sverige. Därför vill vi höja en röst för människovärdet och livet.
1920 publicerades i Tyskland Karl Bindings och Alfred Hoches bok "Om att tillåta förgörande av livsodugliga liv". Boken fick sedan stor betydelse för Tredje Rikets avlivningsprogram. Vi har i dag en oroande utveckling då detta tankegods steg för steg åter börjar föras in i debatt och praktik.
Redan i dag erbjuder fosterdiagnostiken en möjlighet att upptäcka Downs syndrom och många andra sjukdomar eller handikapp, varefter föräldrar bereds möjligheten att abortera sitt barn. Professor Torbjörn Tännsjö menar att detta inte är nog. Samhället borde göra det möjligt att upptäcka och avlägsna foster som bär på alla sorters kroppsliga eller mentala svagheter, som exempelvis dyslexi eller färgblindhet, något han menar skulle leda till ett "jämlikt samhälle".
Det obehagliga i Tännsjös retorik är att detta "jämlika samhälle" inte består i att den svage får stöd, utan att han eller hon rensas ut. Den enda tydliga skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger processen senare. Men i praktiken tycks skillnaden obefintlig.
1989 kom en statlig utredning om fosterdiagnostik. Utredningen kom fram till att fosterdiagnostiken enbart var tänkt att undersöka om ett barn var så skadat att det ändå skulle dö vid eller strax efter förlossningen. Metoden skulle dock inte få användas för att utsortera människor eller gradera människoliv, och utredningen slog fast att "ett foster är en individ i vardande vars rätt till liv inte kan lämnas obeaktad." Positionerna har dock sedan dess flyttats drastiskt framåt. Eller, kanske rättare sagt: bakåt.
I dag används exempelvis metoder som NUPP- och KUB-test för att upptäcka kromosomavvikelser. Vid senaste årsskiftet var det 14 av Sveriges 21 landsting som erbjöd gravida kvinnor KUB-testet. Det är dock inte självklart att vi människor behöver veta allt som det är medicinskt möjligt att ta reda på.I Hallands län tog man beslutet att avstå från den möjligheten. Landstingsstyrelsens ordförande förklarade att beslutet var grundat på etiska skäl: "Vill vi ha ett samhälle utan några barn med funktionshinder eller ska det få finnas?" Det vore ett stort kliv mot ett varmare samhälle om fler ledande opinionsbildare började ställa den frågan.
Vi vill se ett Sverige där människor betraktas som en tillgång för samhället, inte en belastning. Ett Sverige den svage och utsatte får stöd i stället för att rensas ut. Ett Sverige där varje person, oavsett sjukdom eller funktionshinder är välkommen som människa och samhällsmedborgare.
Per Ewert, författare till Svenska Evangeliska Alliansens skrift Ecce Homo - Se människan!
Stefan Gustavsson, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
Texten tidigare publicerad i Kristianstadsbladet den 6/7 2010
1920 publicerades i Tyskland Karl Bindings och Alfred Hoches bok "Om att tillåta förgörande av livsodugliga liv". Boken fick sedan stor betydelse för Tredje Rikets avlivningsprogram. Vi har i dag en oroande utveckling då detta tankegods steg för steg åter börjar föras in i debatt och praktik.
Redan i dag erbjuder fosterdiagnostiken en möjlighet att upptäcka Downs syndrom och många andra sjukdomar eller handikapp, varefter föräldrar bereds möjligheten att abortera sitt barn. Professor Torbjörn Tännsjö menar att detta inte är nog. Samhället borde göra det möjligt att upptäcka och avlägsna foster som bär på alla sorters kroppsliga eller mentala svagheter, som exempelvis dyslexi eller färgblindhet, något han menar skulle leda till ett "jämlikt samhälle".
Det obehagliga i Tännsjös retorik är att detta "jämlika samhälle" inte består i att den svage får stöd, utan att han eller hon rensas ut. Den enda tydliga skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger processen senare. Men i praktiken tycks skillnaden obefintlig.
1989 kom en statlig utredning om fosterdiagnostik. Utredningen kom fram till att fosterdiagnostiken enbart var tänkt att undersöka om ett barn var så skadat att det ändå skulle dö vid eller strax efter förlossningen. Metoden skulle dock inte få användas för att utsortera människor eller gradera människoliv, och utredningen slog fast att "ett foster är en individ i vardande vars rätt till liv inte kan lämnas obeaktad." Positionerna har dock sedan dess flyttats drastiskt framåt. Eller, kanske rättare sagt: bakåt.
I dag används exempelvis metoder som NUPP- och KUB-test för att upptäcka kromosomavvikelser. Vid senaste årsskiftet var det 14 av Sveriges 21 landsting som erbjöd gravida kvinnor KUB-testet. Det är dock inte självklart att vi människor behöver veta allt som det är medicinskt möjligt att ta reda på.I Hallands län tog man beslutet att avstå från den möjligheten. Landstingsstyrelsens ordförande förklarade att beslutet var grundat på etiska skäl: "Vill vi ha ett samhälle utan några barn med funktionshinder eller ska det få finnas?" Det vore ett stort kliv mot ett varmare samhälle om fler ledande opinionsbildare började ställa den frågan.
Vi vill se ett Sverige där människor betraktas som en tillgång för samhället, inte en belastning. Ett Sverige den svage och utsatte får stöd i stället för att rensas ut. Ett Sverige där varje person, oavsett sjukdom eller funktionshinder är välkommen som människa och samhällsmedborgare.
Per Ewert, författare till Svenska Evangeliska Alliansens skrift Ecce Homo - Se människan!
Stefan Gustavsson, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
Texten tidigare publicerad i Kristianstadsbladet den 6/7 2010
Låt tron påverka politiken!
I manifestet för samvetsfrihet står det att en "sekulär stat inte är detsamma som ett sekulärt samhälle." Och att vi undertecknare bejakar det förstnämnda men motverkar det sistnämnda. Detta är viktigt och behöver poängteras! Det är en god, för att inte säga himmelsk, ordning att staten är skild från kyrkan. Men endast de så kallade humanisterna menar att det goda samhället bör vara fritt från religion.
Som kristen önskar jag (givetvis) att evangeliet ska få fotfäste hos en allt större del av befolkningen. Men jag önskar även att kristna i högre grad höjer sina röster och använder sina demokratiska rätt- och skyldigheter till att påverka både stat och samhälle i en, för alla, god riktning. Det är hög tid att låta vår tro påverka politiken.
Men är det då i sin ordning att blanda religion och politik? Ja, självklart! Att staten ska förhålla sig neutral i trosfrågor innebär inte att medborgarna, vare sig moraliskt eller juridiskt, är förhindrade att helt fritt forma och artikulera sina politiska uppfattningar. Detta gäller även sådana uppfattningar som är religiöst motiverade.
Sedan kan det förstås vara väldigt svårt att få gehör för en uppfattning om den enbart är grundad i någon form av uppenbarelse (privat eller Bibeln). Exempelvis blir det antagligen svårt att vinna val på att återinföra söndagsstängt därför att Gud sagt att vi ska helga vilodagen. Ja, det vore även moraliskt fel att försöka påtvinga det svenska folket en enbart kristen förpliktelse.
Så det gäller att söka och formulera det som är allmängiltigt i vår tro. För att fortsätta exemplet med söndagsstängt skulle en sådan lag kunna motiveras med hänvisning till de höga sjuktalen som har med utbrändhet att göra och att söndagsstängt skulle underlätta för alla att få regelbunden vila. Nu tror jag ändå inte på en sådan lag. Men låt mig ge exempel på andra lagar och förändringar som definitivt vore av godo, naturligtvis givet att dessa vore uttryck för en majoritetsuppfattning.
För det första bör aborter förbjudas. Om moderns liv är i fara får sådana åtgärder vidtas som kan innebära att fostret dör. I alla övriga fall bör inblandade parter bestraffas. En sådan lagstiftning skulle i ett slag drastiskt minska antalet aborter i Sverige och därmed rädda tusentals människor till livet årligen. Vidare skulle denna lag inte alls vara kopplad till en enbart kristen uppfattning om livets början och helgd. Nej, medicinskt och biologiskt sett är fostret ett mänskligt foster, en helt unik individ med ett mänskligt DNA. Fostrets mänskliga status är därför bortom allt rimligt tvivel.
Det är också vårt samhälles konsensus att lagen bör skydda människan från våld, ja vi räddar till och med den människa som på eget bevåg försökt ta sitt liv. Det är därför rimligt att utsträcka lagens skydd även till den ofödda människan. Jag har skrivit längre om detta i artikeln Förbjud och förebygg.
För det andra bör lagen om könsneutrala äktenskap rivas upp. Äktenskapet bör återigen reserveras för förhållandet mellan en man och en kvinna. Vi vet att detta är en gudomlig ordning, nedlagd i människan sedan skapelsen. Och det krävs ingen Bibel för att förstå att detta är gott för hela samhället.
Med det traditionella äktenskapet fanns en stark koppling mellan äktenskap och familj, till gagn för den uppväxande generationen. Helt naturligt föddes barnen in i en familj där föräldrarna lovat varandra trohet. Denna tanke fanns i alla fall som ett mer eller mindre uttalat ideal. Till detta äktenskap hörde förpliktelser, mellan makarna och mot barnen. Men med det nya äktenskapet urholkas äktenskapets koppling till familj och barn. Från att ha handlat om något utöver de två inblandade parterna har vi fått ett äktenskap som enbart har blivit en angelägenhet för de som gifter sig, för deras behov av bekräftelse. Därför kommer det könsneutrala äktenskapet att få en negativ effekt på familjens stabilitet.
Vidare är det ju så att så länge en vagt definierad kärlek är det allena rådande i frågan om vilka som bör få ingå äktenskap med varandra saknas goda skäl till att neka någon grupp äktenskapet. Det är bara en tidsfråga tills nya kränkta minoriteter gör sig hörda.
En förutsättning för ett pluralistiskt samhälle, med både religions- och samvetsfrihet, är ett starkt civilt samhälle. Med civilt samhälle menas den delen av samhället som inte styrs av stat, myndighet eller annat politiskt organ. I Sverige är mycken verksamhet, även kristen sådan, direkt beroende av olika former av understöd från stat eller kommun. Det innebär att en nyckfull och trendkänslig politisk tjänsteman är det enda som ofta står mellan många föreningar och en nedläggning. Hur mycket bättre vore det inte om dessa föreningar fick sina pengar från privatpersoner istället!
Tyvärr är det personliga givandet väldigt lågt i Sverige på grund av att vi så att säga har överlåtit allt givande till stat och myndigheter. Vi betalar våra skatter och överheten sköter sedan distributionen av våra pengar. Det är bekvämt och alldeles förödande för våra själar liksom för det civila samhället. Därför bör nästa regering prioritera frågan om avdragsrätt för gåvor. Det skulle skapa ett friare och mindre konformistiskt samhälle.
Nu finns det inget parti som förespråkar alla dessa tre punkter. Det är inte så konstigt. I långa stycken leder partierna inte utvecklingen, de följer den. Det innebär att andra aktörer måste bereda marken genom att arbeta effektivt med opinionsbildning. Så det är som vanligt upp till dig och mig.
Pelle Poluha
Statsvetare och fri tänkare
Som kristen önskar jag (givetvis) att evangeliet ska få fotfäste hos en allt större del av befolkningen. Men jag önskar även att kristna i högre grad höjer sina röster och använder sina demokratiska rätt- och skyldigheter till att påverka både stat och samhälle i en, för alla, god riktning. Det är hög tid att låta vår tro påverka politiken.
Men är det då i sin ordning att blanda religion och politik? Ja, självklart! Att staten ska förhålla sig neutral i trosfrågor innebär inte att medborgarna, vare sig moraliskt eller juridiskt, är förhindrade att helt fritt forma och artikulera sina politiska uppfattningar. Detta gäller även sådana uppfattningar som är religiöst motiverade.
Sedan kan det förstås vara väldigt svårt att få gehör för en uppfattning om den enbart är grundad i någon form av uppenbarelse (privat eller Bibeln). Exempelvis blir det antagligen svårt att vinna val på att återinföra söndagsstängt därför att Gud sagt att vi ska helga vilodagen. Ja, det vore även moraliskt fel att försöka påtvinga det svenska folket en enbart kristen förpliktelse.
Så det gäller att söka och formulera det som är allmängiltigt i vår tro. För att fortsätta exemplet med söndagsstängt skulle en sådan lag kunna motiveras med hänvisning till de höga sjuktalen som har med utbrändhet att göra och att söndagsstängt skulle underlätta för alla att få regelbunden vila. Nu tror jag ändå inte på en sådan lag. Men låt mig ge exempel på andra lagar och förändringar som definitivt vore av godo, naturligtvis givet att dessa vore uttryck för en majoritetsuppfattning.
För det första bör aborter förbjudas. Om moderns liv är i fara får sådana åtgärder vidtas som kan innebära att fostret dör. I alla övriga fall bör inblandade parter bestraffas. En sådan lagstiftning skulle i ett slag drastiskt minska antalet aborter i Sverige och därmed rädda tusentals människor till livet årligen. Vidare skulle denna lag inte alls vara kopplad till en enbart kristen uppfattning om livets början och helgd. Nej, medicinskt och biologiskt sett är fostret ett mänskligt foster, en helt unik individ med ett mänskligt DNA. Fostrets mänskliga status är därför bortom allt rimligt tvivel.
Det är också vårt samhälles konsensus att lagen bör skydda människan från våld, ja vi räddar till och med den människa som på eget bevåg försökt ta sitt liv. Det är därför rimligt att utsträcka lagens skydd även till den ofödda människan. Jag har skrivit längre om detta i artikeln Förbjud och förebygg.
För det andra bör lagen om könsneutrala äktenskap rivas upp. Äktenskapet bör återigen reserveras för förhållandet mellan en man och en kvinna. Vi vet att detta är en gudomlig ordning, nedlagd i människan sedan skapelsen. Och det krävs ingen Bibel för att förstå att detta är gott för hela samhället.
Med det traditionella äktenskapet fanns en stark koppling mellan äktenskap och familj, till gagn för den uppväxande generationen. Helt naturligt föddes barnen in i en familj där föräldrarna lovat varandra trohet. Denna tanke fanns i alla fall som ett mer eller mindre uttalat ideal. Till detta äktenskap hörde förpliktelser, mellan makarna och mot barnen. Men med det nya äktenskapet urholkas äktenskapets koppling till familj och barn. Från att ha handlat om något utöver de två inblandade parterna har vi fått ett äktenskap som enbart har blivit en angelägenhet för de som gifter sig, för deras behov av bekräftelse. Därför kommer det könsneutrala äktenskapet att få en negativ effekt på familjens stabilitet.
Vidare är det ju så att så länge en vagt definierad kärlek är det allena rådande i frågan om vilka som bör få ingå äktenskap med varandra saknas goda skäl till att neka någon grupp äktenskapet. Det är bara en tidsfråga tills nya kränkta minoriteter gör sig hörda.
En förutsättning för ett pluralistiskt samhälle, med både religions- och samvetsfrihet, är ett starkt civilt samhälle. Med civilt samhälle menas den delen av samhället som inte styrs av stat, myndighet eller annat politiskt organ. I Sverige är mycken verksamhet, även kristen sådan, direkt beroende av olika former av understöd från stat eller kommun. Det innebär att en nyckfull och trendkänslig politisk tjänsteman är det enda som ofta står mellan många föreningar och en nedläggning. Hur mycket bättre vore det inte om dessa föreningar fick sina pengar från privatpersoner istället!
Tyvärr är det personliga givandet väldigt lågt i Sverige på grund av att vi så att säga har överlåtit allt givande till stat och myndigheter. Vi betalar våra skatter och överheten sköter sedan distributionen av våra pengar. Det är bekvämt och alldeles förödande för våra själar liksom för det civila samhället. Därför bör nästa regering prioritera frågan om avdragsrätt för gåvor. Det skulle skapa ett friare och mindre konformistiskt samhälle.
Nu finns det inget parti som förespråkar alla dessa tre punkter. Det är inte så konstigt. I långa stycken leder partierna inte utvecklingen, de följer den. Det innebär att andra aktörer måste bereda marken genom att arbeta effektivt med opinionsbildning. Så det är som vanligt upp till dig och mig.
Pelle Poluha
Statsvetare och fri tänkare
tisdag 13 juli 2010
Aborter och burkor
Tre saker som är på Europa-tapeten sommaren 2010: abort, samvetsfrihet och burka.
För det första: ”Dagens ofödda är gårdagens svarta. Det är bäst att de inte syns så att vi inte påminns om de orättfärdiga handlingar vi begår.”
Det sade Dr. Alveda King i ett möte i Europaparlamentet i Bryssel den 22:a juni. Hon är syskonbarn till Martin Luther King. I sitt tal jämförde hon kampen för de svarta i rassegregationens USA med dagens situation för de ofödda barnen.
Hon beskrev hur svarta diskriminerades och förföljdes i USA eftersom en del trodde att de inte var fullvärdiga människor och därmed inte behövde samma fri- och rättigheter.
”Man spottade på oss. Vi blev utsatta för hugg och slag. Vi blev lynchade. Man mördade svarta för att vi inte sågs som fullvärdiga människor. Så är det också fallet med de ofödda barnen som lynchas i livmödrar idag”, sa Alveda King.
Hon ser att den kamp som den nära släktingen Martin Luther King förde, måste fortsätta idag. Det är samma principer som gäller: Svarta ansåg mindervärdiga, inte helt fulländade människor, och därför hade de ingen eller endast begränsad rätt till liv och frihet. Ofödda barn ses av många som mindre utvecklade människor, och därmed inte värda beskydd eller rätt till liv.
För det andra: Europarådet rekommenderar att man ska begränsa rätten till samvetsfrihet för sjukvårdspersonal. I klartext: ingen ska av religiösa eller etiska skäl kunna neka till att medverka vid aborter. Den brittiska socialisten Christine McCafferty har drivit detta och menar att det handlar om att ingen ska kunna nekas sjuk- och hälsovård. Det låter kanske rimligt, men sedan när är graviditet en sjukdom?
De som står bakom denna attack på samvetsfriheten antyder att abort är en mänsklig rättighet. Det är dels osant och dels är orwellianskt användande av begreppet: är utsläckandet av mänskligt liv en mänsklig rättighet? Lika absurt som det låter.
Rätten till samvetsfrihet finns skyddad i både nationella lagar och internationella konventioner. Däremot är abort inte en lagstadgad mänsklig rättighet; lika lite som dödsstraff.
För det tredje, på denna dag då Frankrike firar sin nationaldag: Man vill införa ett generellt förbud mot bärandet av burka på allmänna platser. Dumheter och nonsens. Staten ska inte reglera hur jag klär mig. Det gör man i Saudiarabien och Iran.
Men det betyder inte att alla har rätt att klä sig hur som helst när som helst och var som helst. Det finns legitima krav på viss klädsel i vissa sammanhang. Ingen kan kräva – i någon religions namn – att man får komma iklädd en skitig arbetsoverall till arbetet som kirurg. Givetvis kan ett parlament – som Sveriges riksdag – ha en standard för klädsel. Likaså kan ingen kräva undantag från flygplatsers säkerhetskontroller. Den som vill ha burka eller bikini ska få ha det. Men de å andra sidan har inget absolut rätt att alltid och överallt få vara klädd i burka eller bikini.
Dessa tre exempel handlar om människovärde och religions- och samvetsfrihet. De är viktiga. Gå till www.samvetsfrihet.se och skriv under uppropet för dessa viktiga ärenden.
Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International
Artikeln även publicerad på ledarsidan i Världen idag 14 juli 2010
För det första: ”Dagens ofödda är gårdagens svarta. Det är bäst att de inte syns så att vi inte påminns om de orättfärdiga handlingar vi begår.”
Det sade Dr. Alveda King i ett möte i Europaparlamentet i Bryssel den 22:a juni. Hon är syskonbarn till Martin Luther King. I sitt tal jämförde hon kampen för de svarta i rassegregationens USA med dagens situation för de ofödda barnen.
Hon beskrev hur svarta diskriminerades och förföljdes i USA eftersom en del trodde att de inte var fullvärdiga människor och därmed inte behövde samma fri- och rättigheter.
”Man spottade på oss. Vi blev utsatta för hugg och slag. Vi blev lynchade. Man mördade svarta för att vi inte sågs som fullvärdiga människor. Så är det också fallet med de ofödda barnen som lynchas i livmödrar idag”, sa Alveda King.
Hon ser att den kamp som den nära släktingen Martin Luther King förde, måste fortsätta idag. Det är samma principer som gäller: Svarta ansåg mindervärdiga, inte helt fulländade människor, och därför hade de ingen eller endast begränsad rätt till liv och frihet. Ofödda barn ses av många som mindre utvecklade människor, och därmed inte värda beskydd eller rätt till liv.
För det andra: Europarådet rekommenderar att man ska begränsa rätten till samvetsfrihet för sjukvårdspersonal. I klartext: ingen ska av religiösa eller etiska skäl kunna neka till att medverka vid aborter. Den brittiska socialisten Christine McCafferty har drivit detta och menar att det handlar om att ingen ska kunna nekas sjuk- och hälsovård. Det låter kanske rimligt, men sedan när är graviditet en sjukdom?
De som står bakom denna attack på samvetsfriheten antyder att abort är en mänsklig rättighet. Det är dels osant och dels är orwellianskt användande av begreppet: är utsläckandet av mänskligt liv en mänsklig rättighet? Lika absurt som det låter.
Rätten till samvetsfrihet finns skyddad i både nationella lagar och internationella konventioner. Däremot är abort inte en lagstadgad mänsklig rättighet; lika lite som dödsstraff.
För det tredje, på denna dag då Frankrike firar sin nationaldag: Man vill införa ett generellt förbud mot bärandet av burka på allmänna platser. Dumheter och nonsens. Staten ska inte reglera hur jag klär mig. Det gör man i Saudiarabien och Iran.
Men det betyder inte att alla har rätt att klä sig hur som helst när som helst och var som helst. Det finns legitima krav på viss klädsel i vissa sammanhang. Ingen kan kräva – i någon religions namn – att man får komma iklädd en skitig arbetsoverall till arbetet som kirurg. Givetvis kan ett parlament – som Sveriges riksdag – ha en standard för klädsel. Likaså kan ingen kräva undantag från flygplatsers säkerhetskontroller. Den som vill ha burka eller bikini ska få ha det. Men de å andra sidan har inget absolut rätt att alltid och överallt få vara klädd i burka eller bikini.
Dessa tre exempel handlar om människovärde och religions- och samvetsfrihet. De är viktiga. Gå till www.samvetsfrihet.se och skriv under uppropet för dessa viktiga ärenden.
Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International
Artikeln även publicerad på ledarsidan i Världen idag 14 juli 2010
Humanister för tolerans?
I Dagen idag presenterar två unghumanister, Jessica Schedvin och Niklas Odelberg, sin syn på förbundet Humanisterna så som den ser ut idag. "Vi påverkas av deras varumärke, med bilden av att humanister är hatiska och aggressiva. Om vi säger att vi är humanist uppfattas det som något negativt", menar Jessica.
Denna bild är en som även vi på Samvetsbloggen tyvärr känner igen oss i. Humanismen skulle kunna vara den humana, kulturellt intresserade och livsbejakande kraft som den har varit under många århundraden under den kristna världsbild där de humanistiska krafterna formades under renässansen.
Men, som de båda unghumanisterna påpekar, finns det en obehaglig och intolerant religionsfientlighet inom dagens Humanister. De har lagt i stort sett all kraft på att försöka reducera det religiösa inflytandet i samhället och tysta den kristna röst som vi och många andra ser som absolut väsentlig i det offentliga rummet. Niklas Odelberg vänder sig mot de aggressiva kampanjer som moderförbundet haft: "Deras sätt att argumentera blir ungefär: Om man inte använder sitt förnuft är man en idiot. Eller "är man gudstroende är man dum". Vi vill poängtera värdet i att tänka självständigt och att tro på sig själv."
Unge Odelberg uttrycker en inställning som bör bejakas. Det måste finnas en annan, mer öppen väg för dem som kallar sig humanister. En brobyggandets och toleransens väg som tillåter fler åsikter och uttryckssätt än det egna. Unghumanisternas reflektioner ger hopp för en förändrad väg i framtiden. Vi välkomnar en sådan kursändring.
Per Ewert
Lärare, författare och frilansskribent
Denna bild är en som även vi på Samvetsbloggen tyvärr känner igen oss i. Humanismen skulle kunna vara den humana, kulturellt intresserade och livsbejakande kraft som den har varit under många århundraden under den kristna världsbild där de humanistiska krafterna formades under renässansen.
Men, som de båda unghumanisterna påpekar, finns det en obehaglig och intolerant religionsfientlighet inom dagens Humanister. De har lagt i stort sett all kraft på att försöka reducera det religiösa inflytandet i samhället och tysta den kristna röst som vi och många andra ser som absolut väsentlig i det offentliga rummet. Niklas Odelberg vänder sig mot de aggressiva kampanjer som moderförbundet haft: "Deras sätt att argumentera blir ungefär: Om man inte använder sitt förnuft är man en idiot. Eller "är man gudstroende är man dum". Vi vill poängtera värdet i att tänka självständigt och att tro på sig själv."
Unge Odelberg uttrycker en inställning som bör bejakas. Det måste finnas en annan, mer öppen väg för dem som kallar sig humanister. En brobyggandets och toleransens väg som tillåter fler åsikter och uttryckssätt än det egna. Unghumanisternas reflektioner ger hopp för en förändrad väg i framtiden. Vi välkomnar en sådan kursändring.
Per Ewert
Lärare, författare och frilansskribent
torsdag 8 juli 2010
Radioprogrammet Kalibers angrepp på mänskliga rättigheter
P1-programmet Kaliber sände för några veckor sedan två hårt kritiskt vinklade reportage om kristna ungdomsorganisationer och satte frågetecket för deras rätt till bidrag och - indirekt - för deras grundläggande mänskliga rättigheter. Ungdomsstyrelsen gick härom dagen ut och förklarade att de kristna ungdomsorganisationerna inte gjort fel. Opinionsutspelet var dock redan gjort och avtrycket satt hos lyssnare och andra som tagit del av innehållet indirekt. Det finns klar anledning till oro över reportagens inriktning och dess innebörd för ett öppet demokratiskt samhälle.
Det första av Kalibers program handlade om skol- och studentorganisationen Ny Generation. Här var vinklingen att skolor ska vara fria från religiös påverkan, och därför borde föreningar vars medlemmar vittnar om sin kristna tro vara portade. ”Alla föräldrar ska ju kunna skicka sina barn till skolan och vara förvissade om att de inte blir påverkade av den ena eller den andra religiösa uppfattningen.” säger intervjupersonen på Skolverket.
Ståndpunkten uttrycker en grov missuppfattning om spelreglerna i det demokratiska samhället. Ingen kan hävda en rättighet att slippa höra olika politiska eller religiösa uppfattningar – inte ens om man ogillar uppfattningen i fråga, vilket programmet gav sken av. Det är däremot en grundläggande mänsklig rättighet att uttrycka sina politiska eller religiösa åsikter utan att bli hindrad.
Att elever får ta del av olika politiska och religiösa ståndpunkter för att kritiskt kunna värdera dessa och bilda sig en egen uppfattning är definitivt inte att betrakta som ett problem i ett öppet samhälle. Det är tvärtom en av grundbultarna i den svenska skolan. Den nya skollagen understryker också elevernas rätt till föreningsfrihet på ”icke obligatorisk skoltid”. Om detta självklara inslag i det demokratiska samtalet skulle strypas på grund av ropen från någon aggressiv påtryckargrupp vore det ett rejält steg bakåt för såväl religionsfriheten, föreningsfrihet som yttrandefriheten i svensk skola. Med hänsyn taget till formuleringarna i den nya skollag som beslutats i riksdagen vore det dessutom ett direkt brott mot skollagens intentioner.
Kalibers andra inslag om kristna ungdomsorganisationer i stort var även det problematiskt. Här uttrycks åsikten att kristna ungdomsorganisationer borde fråntas sina statsbidrag eftersom vissa medlemmar i kristna församlingar har uttryckt sig kritiskt till homosexuella handlingar - det vill säga det etiska förhållningssätt som uttrycks av i stort sett samtliga världsreligioner och många av världens ledande praktiska filosofer.
Även här blir poängen helt felriktad. Det är orimligt en viss sexualetik redan på förhand skulle avfärdas som icke tillåten i ett demokratiskt samhälle. Men det större demokratiska problemet ligger i att hela organisationer skulle avfärdas på grund av ståndpunkter eller handlingar som utförts av enskilda medlemmar.
Kaliber citerar ordföranden för RFSL:s ungdomsförbund – vilka står för en betydligt liberalare sexualetik – som menar att kristna organisationer inte skulle ha rätt till bidrag. På samma sätt som RFSL har rätt till statsbidrag trots en mycket liberal och delvis extrem sexualpolitisk agenda bör naturligtvis kristna rörelser med ett annat synsätt få del av våra gemensamma statliga medel. Detta är demokratins utmaning och möjlighet. Självfallet måste både religiösa och sekulära organisationer ha samma rätt att uppbära bidrag, oavsett om de etiska ståndpunkter som medlemmar uttrycker råkar vara politiskt korrekta eller inkorrekta vid en viss tidpunkt. Annars är även i detta fall grundläggande demokratiska rättigheter allvarligt hotade. Det finns all anledning att fortsätta ett tydligt försvar för såväl religionsfriheten, föreningsfriheten som yttrandefriheten. Dessa är långtifrån självklara ens i Sverige 2010.
Per Ewert, gymnasielärare, författare och frilansskribent
Annelie Enochsson, riksdagsledamot, vice ordförande i Svenska Evangeliska Alliansen
Eva Johnsson, riksdagsledamot
De senare två medverkar i denna post som gästbloggare på Samvetsbloggen.
Det första av Kalibers program handlade om skol- och studentorganisationen Ny Generation. Här var vinklingen att skolor ska vara fria från religiös påverkan, och därför borde föreningar vars medlemmar vittnar om sin kristna tro vara portade. ”Alla föräldrar ska ju kunna skicka sina barn till skolan och vara förvissade om att de inte blir påverkade av den ena eller den andra religiösa uppfattningen.” säger intervjupersonen på Skolverket.
Ståndpunkten uttrycker en grov missuppfattning om spelreglerna i det demokratiska samhället. Ingen kan hävda en rättighet att slippa höra olika politiska eller religiösa uppfattningar – inte ens om man ogillar uppfattningen i fråga, vilket programmet gav sken av. Det är däremot en grundläggande mänsklig rättighet att uttrycka sina politiska eller religiösa åsikter utan att bli hindrad.
Att elever får ta del av olika politiska och religiösa ståndpunkter för att kritiskt kunna värdera dessa och bilda sig en egen uppfattning är definitivt inte att betrakta som ett problem i ett öppet samhälle. Det är tvärtom en av grundbultarna i den svenska skolan. Den nya skollagen understryker också elevernas rätt till föreningsfrihet på ”icke obligatorisk skoltid”. Om detta självklara inslag i det demokratiska samtalet skulle strypas på grund av ropen från någon aggressiv påtryckargrupp vore det ett rejält steg bakåt för såväl religionsfriheten, föreningsfrihet som yttrandefriheten i svensk skola. Med hänsyn taget till formuleringarna i den nya skollag som beslutats i riksdagen vore det dessutom ett direkt brott mot skollagens intentioner.
Kalibers andra inslag om kristna ungdomsorganisationer i stort var även det problematiskt. Här uttrycks åsikten att kristna ungdomsorganisationer borde fråntas sina statsbidrag eftersom vissa medlemmar i kristna församlingar har uttryckt sig kritiskt till homosexuella handlingar - det vill säga det etiska förhållningssätt som uttrycks av i stort sett samtliga världsreligioner och många av världens ledande praktiska filosofer.
Även här blir poängen helt felriktad. Det är orimligt en viss sexualetik redan på förhand skulle avfärdas som icke tillåten i ett demokratiskt samhälle. Men det större demokratiska problemet ligger i att hela organisationer skulle avfärdas på grund av ståndpunkter eller handlingar som utförts av enskilda medlemmar.
Kaliber citerar ordföranden för RFSL:s ungdomsförbund – vilka står för en betydligt liberalare sexualetik – som menar att kristna organisationer inte skulle ha rätt till bidrag. På samma sätt som RFSL har rätt till statsbidrag trots en mycket liberal och delvis extrem sexualpolitisk agenda bör naturligtvis kristna rörelser med ett annat synsätt få del av våra gemensamma statliga medel. Detta är demokratins utmaning och möjlighet. Självfallet måste både religiösa och sekulära organisationer ha samma rätt att uppbära bidrag, oavsett om de etiska ståndpunkter som medlemmar uttrycker råkar vara politiskt korrekta eller inkorrekta vid en viss tidpunkt. Annars är även i detta fall grundläggande demokratiska rättigheter allvarligt hotade. Det finns all anledning att fortsätta ett tydligt försvar för såväl religionsfriheten, föreningsfriheten som yttrandefriheten. Dessa är långtifrån självklara ens i Sverige 2010.
Per Ewert, gymnasielärare, författare och frilansskribent
Annelie Enochsson, riksdagsledamot, vice ordförande i Svenska Evangeliska Alliansen
Eva Johnsson, riksdagsledamot
De senare två medverkar i denna post som gästbloggare på Samvetsbloggen.
tisdag 6 juli 2010
Spanien inskränker yttrandefriheten
Kyrkan har genom sin 2000-åriga historia ansett att homosexuella handlingar är synd. Man har också vigt människor till äktenskap: en man och en kvinna. Detta är inga chockerande nyheter.
Men när den spanska katolska gruppen Intereconomía hade en annonskampanj för familjen - utifrån ovanstående - blev man dömda till cirka en miljon kronor i böter av spanska myndigheter. Man menade att annonsen var diskriminerande mot homosexuella.
Detta påminner om när Ulrika Westerlund från RFSL krävde att texten ”mamma, pappa, barn” skulle förbjudas i Stockholms tunnelbana.
Yvonne Ruwaida (mp) var också ute på förbudsbanan och menade att stockholmspendlare inte skulle behöva utsättas för ”mamma, pappa, barn-budskap”. Det kan ju upplevas som kränkande, utestängande och homofobiskt.
Det är oroväckande när en statligt finansierad lobbyorganisation som RFSL ropar på åsiktsförbud och inskränkt yttrandefrihet när någon tycker annorlunda.
Det är patetiskt när en svensk lagstiftare kräver inte förstår demokratins ABC.
Det är tragiskt att Spanien tar farliga steg mot åsiktsförbud och åsiktspolis, att man bötfäller en åsikt som framförs i det offentliga rummet.
Det handlar om demokratins grundval: yttrandefriheten och rätten att få framföra olika åsikter, även när de kan upplevas som stötande av enskilda, grupper eller staten.
Man kan inte ha yttrandefrihet och samtidigt ha garantier att ingen någonsin ska känna sig förolämpad eller sårad. Däremot är det garanterat att om yttrandefriheten inskränks då befinner sig demokratin på ett utförsplan. För utan yttrandefrihet finns inte mötesfrihet, politisk frihet, pressfrihet och religionsfrihet.
Yttrandefriheten är till för impopulära åsikter.
Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International
Men när den spanska katolska gruppen Intereconomía hade en annonskampanj för familjen - utifrån ovanstående - blev man dömda till cirka en miljon kronor i böter av spanska myndigheter. Man menade att annonsen var diskriminerande mot homosexuella.
Detta påminner om när Ulrika Westerlund från RFSL krävde att texten ”mamma, pappa, barn” skulle förbjudas i Stockholms tunnelbana.
Yvonne Ruwaida (mp) var också ute på förbudsbanan och menade att stockholmspendlare inte skulle behöva utsättas för ”mamma, pappa, barn-budskap”. Det kan ju upplevas som kränkande, utestängande och homofobiskt.
Det är oroväckande när en statligt finansierad lobbyorganisation som RFSL ropar på åsiktsförbud och inskränkt yttrandefrihet när någon tycker annorlunda.
Det är patetiskt när en svensk lagstiftare kräver inte förstår demokratins ABC.
Det är tragiskt att Spanien tar farliga steg mot åsiktsförbud och åsiktspolis, att man bötfäller en åsikt som framförs i det offentliga rummet.
Det handlar om demokratins grundval: yttrandefriheten och rätten att få framföra olika åsikter, även när de kan upplevas som stötande av enskilda, grupper eller staten.
Man kan inte ha yttrandefrihet och samtidigt ha garantier att ingen någonsin ska känna sig förolämpad eller sårad. Däremot är det garanterat att om yttrandefriheten inskränks då befinner sig demokratin på ett utförsplan. För utan yttrandefrihet finns inte mötesfrihet, politisk frihet, pressfrihet och religionsfrihet.
Yttrandefriheten är till för impopulära åsikter.
Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International
söndag 4 juli 2010
En elegi för människovärdet
Det är få människor i vår kultur som tar avstånd från människovärdet. Snarare är det så att de allra flesta tar det för givet. Vi har till och med en hel myndighet, Forum för levande historia, som arbetar med frågor om människovärde och mänskliga rättigheter. Trots detta befinner sig människovärdet i fritt fall sedan flera decennier. Lika lätt som vi har att förfasa oss över historiens brott, lika lätt tycks vi ha för att blunda för det onda som sker i vår egen tid.
Människovärdesprincipen säger att alla människor har ett absolut och oantastligt värde i sig, just för att de är människor. Detta oavsett vilka de är och vad de har för egenskaper i övrigt. Det är alltså irrelevant vad man har för begåvning, ålder, handikapp, etnicitet, kön eller vad som helst annat. Högtidliga deklarationer om mänskliga rättigheter till trots, är detta någonting som vi har långt kvar att leva upp till i Sverige.
Det är framför allt två områden som vittnar om hur illa ställt det är med respekten för människovärdet i vår tid. Det handlar om livets början och livets slut. Vi har mellan 30 000 och 40 000 aborter som utförs i Sverige. Varje år. Det är omkring 25% av alla kända graviditeter årligen som slutar i abort. På senare tid har det dessutom höjts allt högre röster för "rätten" till dödshjälp. Människor som är sjuka, handikappade, döende, gamla eller lidande ska ha möjlighet att få hjälp med att aktivt avsluta sina liv, menar dödshjälpsförespråkarna.
Sedan jag blev kristen har jag kommit att engagera mig alltmer i frågor som rör just människovärdet. En sak jag har kommit till insikt om, är hur intimt sammankopplad frågan om människovärdet i livets början är med hur vi ser på samma människovärde i livets slut. Vi har en abortlagstiftning och allmän opinion som menar att människovärdet är någonting som gradvis utvecklas i takt med att den ofödda människan växer till. Som en direkt konsekvens av det synsättet, får vi fram föreställningen om att människovärdet också gradvis avvecklas i takt med att vi blir sjuka, gamla och skröpliga.
Vad vi ser är en elitistisk tendens i samhället som alltmer villkorar människors rätt till liv. Idealet är en stark, frisk, lycklig och allmännyttig person. Ju längre du rör dig från detta, desto mer ifrågasatt blir din rätt till liv. Det är en smygande och farlig avveckling av människovärdesprincipen som pågår.
Detta är någonting som utgör ett potentiellt och farligt hot mot allas våra liv. För vad händer när läkaren som tidigare har lovat att stå i livets tjänst, plötsligt också ska agera bödel åt den vars liv inte längre anses vara värt att leva? Hur ska den som är sjuk, gammal eller handikappad kunna vara säker på att vården hjälper denne att leva ett så värdigt och humant liv som möjligt? Hur rädd ska den som råkar ut för en allvarlig olycka och hamnar i koma, vara för att de anhöriga tillsammans med läkare bestämmer att det är enklare för alla inblandade att helt enkelt beröva denne livet? Om en suicidal person söker hjälp, kan vi längre vara säkra på att denne får all hjälp som går att uppbringa för att hitta tillbaka till livet? Och vad händer när denna dödskultur möter politikernas sparkrav inom vården?
Det är allas vår skyldighet att stå upp emot denna dödens kultur. I synnerhet vi kristna har ett uppdrag att visa på livets väg i stället, där varje människa får sitt gudomligt erkända och oändliga värde upprättat och bevarat. Alldeles oavsett hur nyttiga eller lönsamma vi är för vår omgivning.
Nasrin Sjögren,
Människorättsaktivist och samhällsdebattör
Människovärdesprincipen säger att alla människor har ett absolut och oantastligt värde i sig, just för att de är människor. Detta oavsett vilka de är och vad de har för egenskaper i övrigt. Det är alltså irrelevant vad man har för begåvning, ålder, handikapp, etnicitet, kön eller vad som helst annat. Högtidliga deklarationer om mänskliga rättigheter till trots, är detta någonting som vi har långt kvar att leva upp till i Sverige.
Det är framför allt två områden som vittnar om hur illa ställt det är med respekten för människovärdet i vår tid. Det handlar om livets början och livets slut. Vi har mellan 30 000 och 40 000 aborter som utförs i Sverige. Varje år. Det är omkring 25% av alla kända graviditeter årligen som slutar i abort. På senare tid har det dessutom höjts allt högre röster för "rätten" till dödshjälp. Människor som är sjuka, handikappade, döende, gamla eller lidande ska ha möjlighet att få hjälp med att aktivt avsluta sina liv, menar dödshjälpsförespråkarna.
Sedan jag blev kristen har jag kommit att engagera mig alltmer i frågor som rör just människovärdet. En sak jag har kommit till insikt om, är hur intimt sammankopplad frågan om människovärdet i livets början är med hur vi ser på samma människovärde i livets slut. Vi har en abortlagstiftning och allmän opinion som menar att människovärdet är någonting som gradvis utvecklas i takt med att den ofödda människan växer till. Som en direkt konsekvens av det synsättet, får vi fram föreställningen om att människovärdet också gradvis avvecklas i takt med att vi blir sjuka, gamla och skröpliga.
Vad vi ser är en elitistisk tendens i samhället som alltmer villkorar människors rätt till liv. Idealet är en stark, frisk, lycklig och allmännyttig person. Ju längre du rör dig från detta, desto mer ifrågasatt blir din rätt till liv. Det är en smygande och farlig avveckling av människovärdesprincipen som pågår.
Detta är någonting som utgör ett potentiellt och farligt hot mot allas våra liv. För vad händer när läkaren som tidigare har lovat att stå i livets tjänst, plötsligt också ska agera bödel åt den vars liv inte längre anses vara värt att leva? Hur ska den som är sjuk, gammal eller handikappad kunna vara säker på att vården hjälper denne att leva ett så värdigt och humant liv som möjligt? Hur rädd ska den som råkar ut för en allvarlig olycka och hamnar i koma, vara för att de anhöriga tillsammans med läkare bestämmer att det är enklare för alla inblandade att helt enkelt beröva denne livet? Om en suicidal person söker hjälp, kan vi längre vara säkra på att denne får all hjälp som går att uppbringa för att hitta tillbaka till livet? Och vad händer när denna dödskultur möter politikernas sparkrav inom vården?
Det är allas vår skyldighet att stå upp emot denna dödens kultur. I synnerhet vi kristna har ett uppdrag att visa på livets väg i stället, där varje människa får sitt gudomligt erkända och oändliga värde upprättat och bevarat. Alldeles oavsett hur nyttiga eller lönsamma vi är för vår omgivning.
Nasrin Sjögren,
Människorättsaktivist och samhällsdebattör
fredag 2 juli 2010
Bibeln förbjuds på religionsfrihetens dag
Jag får mail i stort sett varje dag året om rörande ökande inskränkningar av yttrande- och religionsfrihet i Nordamerika och Europa. Utvecklingen är oroväckande och manar oss till intensifierad kamp. Den som läser min blogg (eller bloggar) samt artiklar på ledarsidan i Världen idag har kunnat följa detta.
Idag fick jag ytterligare ett mail med ett tragikomiskt exempel på politisk korrekthet som går överstyr: västvärldens viktigaste religiösa urkund får inte delas ut på religionsfrihetens dag.
Ett skoldistrikt i Florida har förbjudit att biblar ska kunna få delas ut till dem som vill ha på religionsfrihetens dag. Det har varit tillåtit tidigare år, men icke nu – år 2010. En motivering är att bibeln inte har något utbildningsvärde.
Alltså, den bok som mer än någon annan bok har präglat musik, konst, filosofi, arkitektur, samhällsbygge, med mera, har inget utbildningsvärde. Välkommen till de verklighetsförnekandes planet!
Styrelsen för det skoldistriktet borde avgå. Med den tid som man då får till förfogande kan de entledigade ta en kurs i västerlandets historia.
Och får man inte tillhandahålla biblar på religionsfrihetens dag – i USA – är något absolut galet.
Tillåt mig att sucka högt!
Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International
Texten tidigare publicerad på min blogg i Världen idag
Idag fick jag ytterligare ett mail med ett tragikomiskt exempel på politisk korrekthet som går överstyr: västvärldens viktigaste religiösa urkund får inte delas ut på religionsfrihetens dag.
Ett skoldistrikt i Florida har förbjudit att biblar ska kunna få delas ut till dem som vill ha på religionsfrihetens dag. Det har varit tillåtit tidigare år, men icke nu – år 2010. En motivering är att bibeln inte har något utbildningsvärde.
Alltså, den bok som mer än någon annan bok har präglat musik, konst, filosofi, arkitektur, samhällsbygge, med mera, har inget utbildningsvärde. Välkommen till de verklighetsförnekandes planet!
Styrelsen för det skoldistriktet borde avgå. Med den tid som man då får till förfogande kan de entledigade ta en kurs i västerlandets historia.
Och får man inte tillhandahålla biblar på religionsfrihetens dag – i USA – är något absolut galet.
Tillåt mig att sucka högt!
Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International
Texten tidigare publicerad på min blogg i Världen idag
Hur skulle ett religions-fritt Europa se ut?
Dagens ledarskribent Thomas Österberg gör idag en klok analys av Europadomstolens beslut att förbjuda krucifix i italienska klassrum. Den vajande svenska flaggan som illustrerar artikeln kräver egentligen inga ytterligare kommentarer. Om sekularisterna skulle nå sitt mål - att få bort varje uttryck för religion i det offentliga samhället - skulle den svenska flaggan med sitt gula kors vara ett minne blott.
Men det skulle inte bli den enda "reformen". Som Österberg skriver: "Då får vi sluta ge skolbarnen påsklov, kasta ut adventsstjärnorna till jul, radera delar av den svenska sångskatten, förbjuda halsband med kors och så vidare. Engelsmännen får sluta sjunga "God save the queen"."
Kristendomen har under tusen år varit en bärande del för svenskt och europeiskt kulturarv. Att lägga så mycket energi på att försöka erodera detta arv framstår som ett pratiskt hopplöst företag. Framför allt verkar de sekularistiska krafterna sträva mot ett samhälle där religionsfriheten alltmer ersätts med "rätten att inte bli förnärmad." Men detta är självfallet ingen mänsklig rättighet. Rätten att i ord och handling uttrycka tro och med vishet vårda sitt kulturarv väger tyngre.
Per Ewert,
lärare, författare och frilansskribent
Men det skulle inte bli den enda "reformen". Som Österberg skriver: "Då får vi sluta ge skolbarnen påsklov, kasta ut adventsstjärnorna till jul, radera delar av den svenska sångskatten, förbjuda halsband med kors och så vidare. Engelsmännen får sluta sjunga "God save the queen"."
Kristendomen har under tusen år varit en bärande del för svenskt och europeiskt kulturarv. Att lägga så mycket energi på att försöka erodera detta arv framstår som ett pratiskt hopplöst företag. Framför allt verkar de sekularistiska krafterna sträva mot ett samhälle där religionsfriheten alltmer ersätts med "rätten att inte bli förnärmad." Men detta är självfallet ingen mänsklig rättighet. Rätten att i ord och handling uttrycka tro och med vishet vårda sitt kulturarv väger tyngre.
Per Ewert,
lärare, författare och frilansskribent
torsdag 1 juli 2010
Religionsfriheten är avgörande
Människan är religiös. Trots att filosofen Nietzsche hävdade att Gud är död så är fortfarande 90 procent eller fler av världens befolkning religiös. Därför är religionsfrihet en av de viktigaste aspekterna av mänskliga rättigheter. I stort sett berörs alla på denna planet.
Siffror övertygar: 2 miljarder kristna, 1,2 miljarder muslimer, 800 miljoner hinduer, 350 miljoner buddister, och många miljoner andra som har andra religiösa trosuppfattningar. Det finns givetvis en varierande grad av övertygelse och efterföljelse bland alla religioners anhängare, men vi kan inte komma ifrån att gud är levande även i vår tid, Nietzsche och ateister till trots.
Den sekulariserade politikerkåren och journalistkåren i Västvärlden är INTE representativ för världens befolkning! Denna minimala minoritet driver ibland frågor för andra absoluta minoriteter, medan man negligerar en faktisk majoritet som är mest utsatt för förföljelse – nämligen kristna.
Den förre norske statsministern, Kjell Magne Bondevik, har sagt följande: ”Religionsfrihet och trosfrihet tillhör de grundläggande mänskliga rättigheterna, ja faktiskt mer än så. … Där religionsfrihet saknas, där kan inte politisk frihet råda – ej heller tanke- och samvetsfrihet. Dessa saker hör ihop.”
Religionsfrihet kan alltså inte ses som en perifer del av mänskliga rättigheter. Snarare utgör den en kärna. Dessvärre är religionsfrihet långt ifrån självklar. Miljoner och åter miljoner kristna saknar denna fundamentala rättighet. Detta är den största religiösa grupp som berörs. I tjogtals med länder förföljs eller diskrimineras kristna bara för att de är kristna.
Bibeln uppmanar till aktiv kamp för rättvisa: ”Öppna din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt. Ja, öppna din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt.” (Ords. 31:8-9)
Vidare uppmanas vi att hjälpa dem som är förföljda: ”Tänk på dem som sitter i fängelse som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.” (Heb. 13:3)
Vår passivitet kan bli de förföljdas gissel och Martin Luther Kings ord är viktiga: ”Det är en tragedi i mänsklighetens historia att ’mörkrets barn’ ofta är mer hängivna och beslutsamma än ’ljusets barn’. ”
Det är alltför lätt att ta mänskliga fri- och rättigheter för givna. Men även i Sverige är den frihet vi nu har resultatet av en kamp. Det var människor som ifrågasatte, som kämpade för de svaga och förtryckta, för rätten att inte tvingas tillhöra en viss religion eller kyrka. Men nu börjar denna frihet ifrågasättas och naggas i kanterna. Det kan synas marginellt och ofarligt, men en boll kommer lätt i rullning och en snöbollseffekt kan uppstå.
Kämpa för religionsfriheten i Sverige och världen!
Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty, World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International
Siffror övertygar: 2 miljarder kristna, 1,2 miljarder muslimer, 800 miljoner hinduer, 350 miljoner buddister, och många miljoner andra som har andra religiösa trosuppfattningar. Det finns givetvis en varierande grad av övertygelse och efterföljelse bland alla religioners anhängare, men vi kan inte komma ifrån att gud är levande även i vår tid, Nietzsche och ateister till trots.
Den sekulariserade politikerkåren och journalistkåren i Västvärlden är INTE representativ för världens befolkning! Denna minimala minoritet driver ibland frågor för andra absoluta minoriteter, medan man negligerar en faktisk majoritet som är mest utsatt för förföljelse – nämligen kristna.
Den förre norske statsministern, Kjell Magne Bondevik, har sagt följande: ”Religionsfrihet och trosfrihet tillhör de grundläggande mänskliga rättigheterna, ja faktiskt mer än så. … Där religionsfrihet saknas, där kan inte politisk frihet råda – ej heller tanke- och samvetsfrihet. Dessa saker hör ihop.”
Religionsfrihet kan alltså inte ses som en perifer del av mänskliga rättigheter. Snarare utgör den en kärna. Dessvärre är religionsfrihet långt ifrån självklar. Miljoner och åter miljoner kristna saknar denna fundamentala rättighet. Detta är den största religiösa grupp som berörs. I tjogtals med länder förföljs eller diskrimineras kristna bara för att de är kristna.
Bibeln uppmanar till aktiv kamp för rättvisa: ”Öppna din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt. Ja, öppna din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt.” (Ords. 31:8-9)
Vidare uppmanas vi att hjälpa dem som är förföljda: ”Tänk på dem som sitter i fängelse som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.” (Heb. 13:3)
Vår passivitet kan bli de förföljdas gissel och Martin Luther Kings ord är viktiga: ”Det är en tragedi i mänsklighetens historia att ’mörkrets barn’ ofta är mer hängivna och beslutsamma än ’ljusets barn’. ”
Det är alltför lätt att ta mänskliga fri- och rättigheter för givna. Men även i Sverige är den frihet vi nu har resultatet av en kamp. Det var människor som ifrågasatte, som kämpade för de svaga och förtryckta, för rätten att inte tvingas tillhöra en viss religion eller kyrka. Men nu börjar denna frihet ifrågasättas och naggas i kanterna. Det kan synas marginellt och ofarligt, men en boll kommer lätt i rullning och en snöbollseffekt kan uppstå.
Kämpa för religionsfriheten i Sverige och världen!
Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty, World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International
Mer än frihet att tillbe
Igår lanserade vi Manifest för samvetsfrihet.
En av huvudpunkterna rör religionsfriheten. Det är en frihet som inte enbart innebär frihet från religion, utan lika mycket frihet till religion, privat och personligt såväl som öppet och offentligt.
Religionsfriheten och dess innebörd diskuteras idag med allt större intensitet: tänk på frågan om skolavslutningar i kyrkan, krucfix i lektionssalen (Italien), bidrag till ungdomsorganisationer som vill tänka själv när det gäller sexualetik ... Vad innebär religionsfrihet?
Nyligen höll USA:s utrikesminister Hillary Clinton ett tal där hon räknade upp de mänskliga rättigheterna, men valde att ersätta ordet religionsfrihet med uttrycket "frihet att tillbe" (freedom to worship).
George Wiegel är teolog och välkänd amerikansk politisk kommentator. I artikeln The Erosion of Religious Freedom kommenterar han denna omformulering av religionsfriheten så här:
Frihet från, men också i samma grad, frihet till religion.
Stefan Gustavsson
generalsekreterare SEA
En av huvudpunkterna rör religionsfriheten. Det är en frihet som inte enbart innebär frihet från religion, utan lika mycket frihet till religion, privat och personligt såväl som öppet och offentligt.
Religionsfriheten och dess innebörd diskuteras idag med allt större intensitet: tänk på frågan om skolavslutningar i kyrkan, krucfix i lektionssalen (Italien), bidrag till ungdomsorganisationer som vill tänka själv när det gäller sexualetik ... Vad innebär religionsfrihet?
Nyligen höll USA:s utrikesminister Hillary Clinton ett tal där hon räknade upp de mänskliga rättigheterna, men valde att ersätta ordet religionsfrihet med uttrycket "frihet att tillbe" (freedom to worship).
George Wiegel är teolog och välkänd amerikansk politisk kommentator. I artikeln The Erosion of Religious Freedom kommenterar han denna omformulering av religionsfriheten så här:
Religious freedom, rightly understood, cannot be reduced to freedom of worship. Religious freedom includes the right to preach and evangelize, to make religiously informed moral arguments in the public square and to conduct the affairs of one’s religious community without undue interference from the state. If religious freedom only involves the freedom to worship, then, as noted above, there is “religious freedom” in Saudi Arabia, where Bibles and evangelism are forbidden but expatriate Filipino laborers can attend Mass in the U.S. embassy compound in Riyadh.
Frihet från, men också i samma grad, frihet till religion.
Stefan Gustavsson
generalsekreterare SEA
Samvetsfrihet - I have the right to my opinion
Sverige är känt för sin samförståndsanda. Vi söker kompromisserna, den minsta gemensamma nämnaren, smörjmedlet som gör att friktionen inte märks … Som nattfjärilar flockas runt en lampa, tenderar vi att gravitera i riktning mot majoritetens uppfattning. På många sätt har detta förhållningssätt tjänat oss väl och skapat ett land med förhållandevis få konflikter och oroshärdar.
Baksidan är att det också skapat ett stort mått av underdånighet gentemot makten och majoriteten. Som folk har vi en lång historia av underordning: vi har underordnat oss kungen, statskyrkan, det statsbärande partiet … Vi saknar i hög grad den attityd som t ex amerikaner tar för självklar: I have the right to my opinion. Jag har rätt till min egen åsikt.
Inte minst gäller detta synen på religion. Från Uppsala mötes beslut 1593 och under 400 år framåt hade vi statskyrka; alla svenska medborgare måste tillhöra Svenska Kyrkan. Mellan 1726 och 1858 gällde dessutom konventikelplakatet som förbjöd alla enskilda religiösa sammankomster utanför statskyrkans kontroll. Det är först från 1 januari 1952 som full religionsfrihet råder i Sverige. Då först kunde svenska medborgare gå ur Svenska kyrkan utan att gå med i något nytt samfund!
Idag är statskyrkan som väl är avskaffad, enhetskulturen på många områden uppbruten och Sverige ett allt mer pluralistiskt samhälle. Men samtidigt finns det starka tendenser att på livsåskådningens område införa en ny enhetskultur, en ny statsreligion: istället för evangelisk-luthersk tro en sekulär livsåskådning som alla förväntas underordna sig.
Jag har ofta mött journalisters förvåning över att jag som kristen har … kristna övertygelser. Det allmänna antagandet är att om någon är kristen så är man det utifrån sekulära förutsättningar och man behåller bara de delar av kristen tro som går att inordna i ett sådant perspektiv.
Detta är bakgrunden till Manifest för samvetsfrihet som vi publicerar idag.
Manifestet presenterar den kristna trons utgångspunkt – tron på en levande treenig Gud – och ringar in tre konkreta områden som är av stor betydelse för vår kulturs framtid.
Det första området gäller människovärdet. Kristen tro hävdar att alla människor har ett inneboende värde, eftersom vi är skapade till Guds avbild. Manifestet utmanar kristna att tillämpa denna höga syn på människan genom att hängivet hjälpa den svage, sjuke och behövande och konsekvent betrakta varje människa som viktig, från befruktningen till den naturliga döden.
Det andra området gäller äktenskapet. En ny lagstiftning förändrar inte vår övertygelse om äktenskapet som ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna. I ett pluralistiskt samhälle, med olika uppfattningar i många frågor, är denna klassiska äktenskapssyn en fortsatt legitim uppfattning som måste respekteras.
Normkritik är sedan några år ett modeord och ett viktigt inslag i undervisningen i skolan. Problemet är att det ofta enbart innebär kritik av vissa traditionella normer, istället för en brett upplagd diskussion om normer och värderingar. I dagsläget är det faktiskt kristen tro som är det mest normkritiska perspektivet när det gäller synen på sexualitet.
Det tredje området gäller samvets- och religionsfriheten. Vi avvisar tanken på ett sekulärt samhälle; Sverige är ett pluralistiskt samhälle med olika livsåskådningar och religioner som tillsammans måste få finnas i det offentliga. Både individer och sammanhang måste garanteras rätten till full samvets- och religionsfrihet. En sekulär stat ska inte ta ställning i eller påtvinga åsikter och uppfattningar på områden där religionsfriheten ger medborgarna ansvaret.
Kristna ledare från hela bredden av kristna traditioner står bakom manifestet. Nu kan du tillsammans med dem stå upp för människovärdet, äktenskapet och samvets- och religionsfriheten genom att skriva under manifestet!
På www.samvetsfrihet.se kan du skriva under manifestet, skriva ut det och sprida det till andra, läsa blogginlägg och följa diskussionen om manifestet.
STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen
Publicerat i SEA:s nyhetsbrev 2010-06-30
Prenumerera gratis på nyhetsbrevet på www.sea.nu
Baksidan är att det också skapat ett stort mått av underdånighet gentemot makten och majoriteten. Som folk har vi en lång historia av underordning: vi har underordnat oss kungen, statskyrkan, det statsbärande partiet … Vi saknar i hög grad den attityd som t ex amerikaner tar för självklar: I have the right to my opinion. Jag har rätt till min egen åsikt.
Inte minst gäller detta synen på religion. Från Uppsala mötes beslut 1593 och under 400 år framåt hade vi statskyrka; alla svenska medborgare måste tillhöra Svenska Kyrkan. Mellan 1726 och 1858 gällde dessutom konventikelplakatet som förbjöd alla enskilda religiösa sammankomster utanför statskyrkans kontroll. Det är först från 1 januari 1952 som full religionsfrihet råder i Sverige. Då först kunde svenska medborgare gå ur Svenska kyrkan utan att gå med i något nytt samfund!
Idag är statskyrkan som väl är avskaffad, enhetskulturen på många områden uppbruten och Sverige ett allt mer pluralistiskt samhälle. Men samtidigt finns det starka tendenser att på livsåskådningens område införa en ny enhetskultur, en ny statsreligion: istället för evangelisk-luthersk tro en sekulär livsåskådning som alla förväntas underordna sig.
Jag har ofta mött journalisters förvåning över att jag som kristen har … kristna övertygelser. Det allmänna antagandet är att om någon är kristen så är man det utifrån sekulära förutsättningar och man behåller bara de delar av kristen tro som går att inordna i ett sådant perspektiv.
Detta är bakgrunden till Manifest för samvetsfrihet som vi publicerar idag.
Manifestet presenterar den kristna trons utgångspunkt – tron på en levande treenig Gud – och ringar in tre konkreta områden som är av stor betydelse för vår kulturs framtid.
Det första området gäller människovärdet. Kristen tro hävdar att alla människor har ett inneboende värde, eftersom vi är skapade till Guds avbild. Manifestet utmanar kristna att tillämpa denna höga syn på människan genom att hängivet hjälpa den svage, sjuke och behövande och konsekvent betrakta varje människa som viktig, från befruktningen till den naturliga döden.
Det andra området gäller äktenskapet. En ny lagstiftning förändrar inte vår övertygelse om äktenskapet som ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna. I ett pluralistiskt samhälle, med olika uppfattningar i många frågor, är denna klassiska äktenskapssyn en fortsatt legitim uppfattning som måste respekteras.
Normkritik är sedan några år ett modeord och ett viktigt inslag i undervisningen i skolan. Problemet är att det ofta enbart innebär kritik av vissa traditionella normer, istället för en brett upplagd diskussion om normer och värderingar. I dagsläget är det faktiskt kristen tro som är det mest normkritiska perspektivet när det gäller synen på sexualitet.
Det tredje området gäller samvets- och religionsfriheten. Vi avvisar tanken på ett sekulärt samhälle; Sverige är ett pluralistiskt samhälle med olika livsåskådningar och religioner som tillsammans måste få finnas i det offentliga. Både individer och sammanhang måste garanteras rätten till full samvets- och religionsfrihet. En sekulär stat ska inte ta ställning i eller påtvinga åsikter och uppfattningar på områden där religionsfriheten ger medborgarna ansvaret.
Kristna ledare från hela bredden av kristna traditioner står bakom manifestet. Nu kan du tillsammans med dem stå upp för människovärdet, äktenskapet och samvets- och religionsfriheten genom att skriva under manifestet!
På www.samvetsfrihet.se kan du skriva under manifestet, skriva ut det och sprida det till andra, läsa blogginlägg och följa diskussionen om manifestet.
STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen
Publicerat i SEA:s nyhetsbrev 2010-06-30
Prenumerera gratis på nyhetsbrevet på www.sea.nu
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)